Backpackern

Jag hade jobbat åtta dagar på raken. Stående 13h varje dag. Min rygg ville inte vara upprätt längre utan mer gammalgumma krum. Skolan skulle jag också hinna med och köpa julklappar och försöka låta bli att tänka på att J åkt till andra sidan jorden och att jag var osäker på när eller egentligen ens om han skulle komma tillbaka. En sådan där dag när jag mest hade lust att lipa. Men icke, skratta med jobbarkompisar, prata med och charma alla kunder, sända jag är inte alls så trött att vill lägga mig ner och dö på golvet här och nu signaler till hjärnan.

Då kommer han fram och frågar mig vart han ska gå för att växla pengar. Min rygg blir rak och mitt hjärta slår snabbare och mitt leende äkta. De där ögonen. Det är sent och jag säger att han kanske inte kan växla pengar. Han undrar om han kan betala med dollar på tåget till Göteborg. Jag skrattar och försöker kolla på nätet om det finns någonstans han kan växla. Och jag kollar tåg och bussar och hela mitt inre har glömt J på en sekund på grund av de där ögonen som är blåa och gröna och gråa samtidigt och hela världen ryms i dom. Sen pratar vi i en halvtimme, säger till honom att låtsas som att han är en kund, spelat intresse för det jag säljer om någon som ser chefig ut kommer förbi. Istället pratar vi om resor och Sverige. Han säger att om att svenskar är som mig så kommer han att älska att vara i Sverige. Vill gå och dricka öl innan tåget som han till slut får tag i och betalat för i en automat går. Jag har tyvärr väldigt oavbokningsbara planer just den kvällen. Utan att tveka ger jag honom mitt nummer och säger att ring när du kommer tillbaka till Stockholm. Verkligen ring.

Efter två dagar ringer han och det känns som att vi känt varandra jättelänge. Inte bara stött på varandra i en halvtimme. Sen ringer han varje dag. Till slut ska han komma till Stockholm. Han frågar om han får bo hos mig. Utan att tveka säger jag ja. Mina vänner dör. Hur hur hur kan jag vara så dum? Jag känner ju inte honom. Men han kan ju inte vara farlig med dom vackra ögonen. Vännerna suckar och säger att det var det sämsta argumentet like ever.

Jag möter honom på tågstationen. Vi åker hem till mig. Lagar mat och dricker folköl. Sen hånglar vi. Han går runt hemma hos mig i bar överkropp. Och jag dör. Tantsnuskdregglar. Tycker att han passar så bra hemma hos mig. Men nu måste jag hinna med skolan och jobbet och ragget som helt plötsligt bor hemma hos mig. Vi åker och handlar och hånglar på tunnelbanan, jag känner mig som en fjortis men skrattar åt hans iver. Han ger mig fruktsallad i sängen på morgonen. Tvättar mitt hår. Får hela livet att skimra och glittra fast det är vinter och jag inte har tid. Någonstans slutar det dock att vara spännande helt plötsligt. Och vår romans när vi lärde känna varandra på en halvtimme har förvandlats till ett förhållande som varat i tolv år där vi borde verkligen ha gjort slut för fyra år sedan på ungefär fem dagar. Helt plötsligt ser jag inte hela världen i dom där ögonen. Jag ser bara en väldigt självcenterad urjobbig person som får mig att bita ihop käkarna och vilja slåss, som inte går att prata med eftersom han aldrig lyssnar. Samma dag som jag samlat mod till mig att säga att det nog är bäst att han försvinner har även han bestämt sig för att det är dags att han åker. Han lämnar sin email och frågar vad som händer nu. När jag ska komma till hans land på besök. Eh det dröjer nog säger jag och ler väldigt snett. Vi har aldrig hörts av.