...

Jag famnar en skugga
och älskar en dröm

Läste det någonstans för länge sedan och det är lite så det känns just nu. Han är enradskort och avstängdtelefonoåtkomlig. Du bleknar säger jag, vill inte att du ska blekna. Förstår du vad jag menar? Och det gör han ju inte.

Sitter hemma och rensar i mina saker inför flytten. Läser hundratals brev, författade av mina vänner, mellan vi var tretton och sexton. Innan email, sms och decennium innan facebook. Och det går inte att låta bli att gråta över hur nakna, naiva och dumma vi var. Alla var ens livs kärlek och vi skulle aldrig överleva om han, just han och ingen annan fast han var en annan månaden senare, inte älskade oss tillbaka. Vem kunde fixa öl i helgen? Och vilka ville ha amfetamin? Ligga eller inte ligga? Följa med till ungdomsmottagningen, tror jag har klamydia? Tonårsdepressioner utspillda på papper men ändå hårt hållna i svarta kärnor inuti. Vi var väl ditt genomsnittstonårsgäng i medelstor svensk stad gissar jag. Men det finns så mycket sorg i alla de där breven som jag inte såg då.

Men jag är nog i grund och botten den samma. Varför ligger jag annars hemma en hel söndag och grinar över att han känns otillgänglig, istället för att gå på de där utställningarna vi bestämt och den där brunchen som skulle ätas med andra vänner. Jo för att det känns som att jag skulle dö om han inte älskade mig mer.

Idag är mina vanföreställningar som bortblåsta och patetiska jävla kossa muttrar jag till mig själv, typ som vi brukade kalla våra lärare i de där breven, då mellan ungefär tretton och sexton år.