Den bästa känslan är liksom att känna sig lite bättre än alla andra eller jag menar det bästa är fasiken att få lite perspektiv och känna tacksamheten

Första träffen med föräldragruppen blev en hejdundrans succe. Eller nej, nu ljuger jag ju lite. Det bestämdes att vi skulle ses hemma hos oss, eftersom jag är den enda människan i Nya Zeeland som inte har ett körkort. Detta gav ju mig ganska mycket panik. Eftersom människan i allmänhet och jag i synnerhet är galen så kan man ju absolut inte låta någon se en ha det rörigt hemma. Nä, det är ju viktigt att visa för andra nyblivna mammor att jag är rätt perfekt faktiskt. Så jag körde lite panikstädande, plockande och skurande och svängde till och med ihop en kaka.

Sen slutade med att bara en kom. De andra var antingen utmattade för att de har kolikbarn, inlagda på sjukhus eller var tvungna att ta sin bebis till doktorn. Kände mig mycket lyckligt lottad. Trollet är ju ändå världens gulligaste unge. Så jag och hon som kom hit kunde tindra med ögonen och berömma varandras bebisar och tycka synd om de andra.