Familjedriveldravel

Efter nästan trettio år med föräldrar som har lite fler misslyckade förhållande bakom sig än säg genomsnittssvensken så har jag ett sjätte sinne för när det är på väg att gå åt skogen igen för någon av dem. Och visst lyckades jag äntligen klämma ur min mamma att hon och hennes man har en provseparation just nu. Min mamma har en förmåga att aldrig vilja berätta sådant för mig eftersom hon tror att jag är gjord av glas. Lite barndomsbittert ville jag kräka ur mig elakheter om att inget som hon gjorde i relationsväg kunde såra mig längre. Och det gör det ju inte heller, för jag är vuxen nu, jag bor på andra sidan jorden, jag behöver inte flytta längre, jag förlorar inte någon som varit en stor del i mitt liv längre. Istället för all bitterhet jag känt mot båda mina föräldrar för att de strulat till att så överjävligt och att det gått ut över mig och i min mammas fall även mina bröder mer än vad det borde fått göra, så ja tycker jag bara så synd om dem. Ensamheten. Och vad är det egentligen för ärr de har som gör att det blir så fel varje gång, även de gånger när allt först verkar så rätt.

Sen vet jag förstås att mina föräldrar har ju aldrig gått in i och ur förhållanden med avsikten att det ska gå dåligt. De har ju såklart hoppats varje gång att just den gången skulle bli annorlunda. Men vad har man för ansvar mot sina barn? Hur länge väntar man med att presentera en ny partner? Hur stor del av ett barns liv ska en ny partner ta?

Och hur påverkad är egentligen jag av detta? Jag och min bror hade ett mantra när vi var små som var något i stil med aldrigaldrigaldrig bli som dem! Min bror är på riktigt världens tryggaste och stabilaste varelse. Eller ja han har stannat i tryggheten, inte vågat kliva ur det bekanta för att han vill känna sig just trygg.

Jag tror att många, som är så vanligt i dag, med skilda föräldrar och helt knasiga uppväxter vill ha tvärtom. Visa att det går att göra annorlunda. Blir kärnfamiljsöverdrifter. Jag längtat massor efter att ha min egen familj efter att ha känt att jag aldrig riktigt haft en egen familjeenhet utan bara mamma och pappa på olika håll, halvbröder med andra syskon, plastpappor och plastmammor i utbytbara varianter och deras barn som kommit och gått.

Visst lovade J och jag varandra när vi bestämde oss för att skaffa barn att ja då måste vi vara ihop för alltid och vi måste också vara lycklig punkt. Så vet man att det egentligen inte går att lova sånt. Det man kan lova är väl att försöka. Att verkligen försöka och inte låta andras erfarenheter bli en ursäkt som i att det går alltid åt helvete till slut ändå.