För det är ju ändå några år kvar till pension

Efter att ha inte sökt speciellt många jobb de senaste månaderna är jag nu tillbaka i sökajobbsomengalning-stadiet. Hittills utan någon framgång. Nu tror J att han ska rädda mig och håller på och skriver personligt brev och CV åt mig till ett jobb jag skulle bli mäkta glad om jag fick en intervju för. Samtidigt skulle jag nästan bli sur om han fixade det på ett försök när jag sökt så, så många jobb. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag vill att det ska vara sättet jag söker jobb på eller mitt sjukt spretiga CV som är problemet. För nu börjar det faktiskt på riktigt kännas som att jag aldrig kommer att få ett jobb.

Innan jag flyttade hit har det aldrig tagit mig längre än en vecka att fixa ett jobb. Nu för första gången kan jag faktiskt känna förståelse för att folk bara ger upp. Jag känner mig faktiskt mindre och mindre säker på att jag besitter någon som helst kompetens för varje vecka som går. Förstår varför de inte ringer mig. Orkar egentligen knappt tänka på det. Försöker fokusera på allt bra i mitt liv. Men det går inte att komma ifrån att något fattas väldigt mycket, att jag behöver en tydlig yrkesidentitet också.

Men det vänder ju, såklart. Om någon har en bekant eller släkting som var arbetslös från trettio till pension så behöver ni inte berätta om det. Tack på förhand.