Först och främst har jag varit mycket störd på min bror. Våran mamma fyller 50 nästa år. Vi hade bestämt att gemensamt bjuda mamma på en resa med våra familjer någonstans i Europa. Och min bror har redan berättat detta för henne och hon blev jätteglad. Men nu har en väldigt rolig sak hänt, jag ska bli faster igen. Jättekul. Men då har min brors tjej bestämt att de omöjligt kan följa med på en resa. Alltså whut? Ungen kommer att vara sex månader vid det laget. Varför kan inte en sex månaders onge flyga i tre fyra timmar? Och ja, jag fattar att det är varmt om vi åker till södra Europa. Men får de inte bebisar där med? Är jag elak och oförstående nu? Är det vanligt att tänka som de gör?
Den andra saken är att det verkar som att J ska jobba i Europa i minst sex månader nästa år. Någon micket viktig gubbe (tänk vinner Oscar för allt han tar i) vägrar att komma hit för att jobba, så då får hela Js team flytta på sig till andra sidan jorden. Normalt. Men jag är apaglad över detta. Att få ha en och en halv timme på ett plan till vänner och familj ett litet tag, kanske till och med hyra en liten lägenhet i Sverige och vara där under veckorna. Dock finns ju väldigt stor negativ sak med detta om det blir av. Vid det laget MÅSTE jag ju ha fått ett jobb här. Kommer jag i så fall bli tvungen att välja mellan att säga upp mig eller att vara ensamstående i ett halvår eller mer? Det känns faktiskt absolut inte som ett alternativ att stanna här utan J. Om det inte är så att jag fått ett drömjobb kanske. Men sjuhukt ohett att vara en sådan kvinna som bara följer med sin man hele tin'.,
5 kommentarer:
Hur fungerar det med tjänstledigt då?
Ja, det har jag faktiskt aldrig hört talas om här. Samtidigt så måste det ju gå att lösa om jag a. skulle ha ett jobb och b. vara såpass uppskattad på min arbetsplats att de inte vill att jag ska sluta. Men jag ska genast kolla upp detta.
Det där med bebisen: man ska aldrig sluta förvånas över folk. Jag hade helt klart åkt, men det är ju jag.
Klart du ska me till Europa!!!
Vilken vånda men gå inte händelser i förväga. Det får su ta ställning till då. Den dagen den...
Och det är väl inte döden att va kvar när din make är borta? OM du måste pga jobbb. Tänk på dej själv också och att månader blir veckor som blir dagar. Kram - jag håller på dej.
Skicka en kommentar