Inte okej, Använd ditt vapen typ ingenstans tack.

Jag vill gärna intala mig själv att jag är en ganska chill person. En sådan person som inte hetsar upp sig över småsaker. Och mest vill jag ju intala mig själv att jag absolut inte är en hysterisk mamma. Dock, dock har jag en otroligt livlig fantasi. Så nu kan ju tänka er hur jag reagerade när jag kollade nyheterna i går eftermiddag och såg nationella insatsstyrkan utanför min unges dagis på jakt efter en man med gevär/pistol.

I min värld kändes det mycket, mycket troligt att en sk. gevärsman skulle ta sig förbi hela insatsstyrkan plus polis och bryta sig in på Trollets dagis (som var låst, givetvis ringde jag och kollade att de tagit in alla barn och låst dörren, vilket de såklart hade) och därefter skjuta min onge. Alltså. Men jösses. Egentligen fattade jag ju att det var föga troligt. Samtidigt så kan ju allt hända, vi läser ju om osannolika saker varje dag. Men det är någonting som helt exploderar inuti, om jag tror att det finns den allra allra allra minsta risk att min onge kan vara i fara. Antar att det är som en liten liten antydan till hur det skulle kännas om något faktiskt hände henne. Den där känslan i bröstet, smärtan och hur luften börjar ta slut.

I slutändan var allt helt odramatiskt och inte ett enda skott avlossades och jag tror inte ens att någon fick en klarhet i vad som egentligen hänt. Mest verkade det vara lite överdrivet stort pådrag från polisens sida. Men ändå, vapen, varför måste de finnas? Och den ensamma galningen. Varför kan inte hela världen vara lite mer lulllull doppat i rosa sockervadd. Ha?