I dag när jag körde hem från jobbet spelades en av låtarna som vi hade på min lillebrors begravning på radion. Och då tänkte jag ju på honom. På riktigt så insåg jag att det var så längesedan jag tänkte på honom. Jag var nitton år när han dog för snart tolv år sedan. Vad tiden gör med saker.
Det är, jag vet inte, nästan hjärtslitande att tänka på hur förkrossad och destruktiv jag var de första åren efter det hände. Och nu, jag vet inte, han håller nästan på att blekna bort från mig. Här finns ingen som påminner mig om honom, inga platser som bär på minnen. Ingenting hör ihop. Jag kan inte höra hans röst i mitt inre eller minnas känslan av hans hår under mina fingertoppar längre. Kan inte längre framkalla honom när jag behöver det.
Och jag blir fullständigt förkrossad igen när jag inser detta. Kan knappt köra hem. Som att han är död på riktigt först nu, död och sönderblekt och borta.
6 kommentarer:
Vill skriva något, men vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Du sätter ord på något som jag tror inte många kan.
Kan inte ens föreställa mig känslan.
Jag började gråta när jag läste.
Du beskriver det på ett sätt som gör att man nästan kan föreställa sig hur det måste vara, fast man inte kan det om man, som jag, inte har varit med om det. Kram till dig.
Älskling. Jag minns den tiden. Det gör så ont att tänka på hur ledsen du var.
Jag förstår hur du menar med hur du känner nu. (Även om jag aldrig kan förstå det helt fullt)
Tänker på dig hjärtat och kramar dig fast du inte är här.
Saknar som vanligt ord när det är något viktigt.
Ni är fina ni. Pöss
Skicka en kommentar