.JPG)
Den enda som varit tapper och modig har varit familjens yngsta. Alltså är det verkligen sant den där klyschan att det inte finns några gränser för kärleken till sitt barn. Varje dag de finns med en så töjer sig hjärtat lite till. Och nästa dag lite till. Så att bröstkorgen snart exploderar av mitt stora malliga, stolta, förundrade hjärta.
Varendaste unge är värd att deras föräldrar tycker att just de är den allra smartaste, roligaste och mest fantastiska uppenbarelsen på jorden. Och att de vet om att föräldern tycker det. Vet att Bondhustrun skrev om det för ett tag sedan, att kan man verkligen berömma sina ungar för mycket, kan de få höra att de är bra/smarta/roliga osv för mycket. Här! Iaf jag håller verkligen med.
Just nu är Trollet inne i kanske sin gölligaste period någonsin. Hon pratar mycket, på alla tre språk men har tack och lov inte börjat fråga varför om allting. Hon är besatt av apor och giraffer och vill bara titta på dokumentärer om djur. Och gå till lekparken ungefär jämt. Men verkligen hennes språk utvecklas mycket just nu. I morse satt hon i mitt knä när hon helt plötsligt försökte bita mig i bröstet(!). När jag ba aaajjj men vad gör du!? Jag blev verkligen förvånad eftersom hennes dra i håret och slåss beteende försvunnit de sista månaderna. Då svarade hon att men xx gör så på sin mamma. Och det hade hon aldrig kunnat formulera för kanske en vecka sedan. Eh den lilla kompisen som hon åsyftade är sonen till en av hennes fröknar på dagis som bara är nio månader och tycker att det är kul att bita sin mamma när han ammar. Känner att det här kan vara starten på barns vilja att bortförklara/skylla ifrån sig när de gör knas.
Slut gullgullinlägg om mitt barn.
3 kommentarer:
Jag är lite kluven till det där. Jag är inte alls emot beröm. Beröm är super men jag vill att mina barn skall känna att de duger oavsett. Att de inte skall vara beroende av vad andra tycker och tänker. Att göra dem beroende av beröm för att fungera. Jag vill att de skall lära sig att berömma sig själva. Att vad de själva tycker är det enda som spelar någon roll och att de inte behöver vara smarta, roliga, snygga, söta, kluriga för att duga och bli älskade. Att de bara är älskade oavsett. Som de är. Och att de ska älska sig själva. Jag tror att föräldrarna är första instans till att börja bry sig för mycket om vad andra tycker. att bli van vid att bli bedömd, (även om det bedömningen alltid blir till deras fördel)och lita till någon annans omdöme. Man lär dem hur det ska vara. Hur de ska vara. Hur det är bra att vara. Och sedan när man inte är där och kan ge dem de längre, eller när ens ord inte längre väger tyngst så kanske de börjar söka samma bekräftelse hos andra. Det är kanske inte allvarligt och vi är alla sådana (nästan). Men jag tror också att vi alla skulle må bra av att lyssna på vår egen kompass lite.
Nu tänkte jag skriva..eller är jag ute och cyklar nu?...eftersom jag nu tycker det är viktigt och hoppas på att ni tycker det jag skrivet är lite smart och sådant.
Jag hoppas att mina barn kan känna att de struntar i om ni tycker att det är bra. För de tycker att det är bra och de behöver inte be om ursäkt.:-)
Kram
Jag förstår hur du tänker. Men hur HUUUR får man som förälder dem att själva avgöra det. Huuuur hjälper man dem att bli så jäkla kloka att de kan berömma sig själva. Jag skulle älska om jag fick skämma bort min onge med beröm OCH hon kunde berömma sig själv.
Pöss
Och givetvis om det kanske var lite oklart var det jag liksom ville komma åt att jag vill att mitt barn ska känna sig skitbra oavsett sk. "prestationer".
Skicka en kommentar