Det var cirka årets bästa sms

I februari förra året var vi på begravning. Hjärtat var som en stor klump den dagen. För att det obegripliga och det mest orättvisa och det som bara är fel hade hänt. Att den som begravs knappt har hunnit leva. Att någon kan vara oss till låns bara tre månader och sen inte vakna igen. Hårt, hårt intill mig ville jag hålla Trollet som var ett då. För att hon fortfarande var där. För att det inte ens går att tänka tanken att hon inte skulle vara det. Vad säger man egentligen till någon som förlorat sitt barn. Mer än att jag är så ledsen, så ledsen, så ledsen. Och det var så tydligt att de bara hade ett oändligt ekande öronbedövande skrik inombords och utanpå var allt som en stumfilm.

I går blev mamman och pappan till den fantastiska lilla pojken föräldrar till tvillingar. Jag förstår såklart att inga barn kan ersätta de som försvunnit ifrån en. Men man får vara extra glad över att just de begåvats med inte bara ett, utan två friska vackra barn.