Har första recepten utskrivna och en ivf-plan igen. Känslan är: bring it on! Känner mig uppumpad 100-metersfinal. Ska över mållinjen först.
Samtidigt inte låta hoppfullheten ta över. Spara energi för att ingen kan förutsäga hur länge vi måste springa springa springa. Vi blir seniga ultramarathonlöpare. Springer in i evigheten. Kanske aldrig hittar målet.
5 kommentarer:
Spännande! Jag håller alla tummarna och tårna.
Heja er! Håller tummarna så hårt jag bara kan.
Det är ok att låta hoppfullheten ta över. Faktiskt. Och nu kommer det att funka, det måste det.
Tack för peppen! Det betyder faktiskt jättemycket.
Heja, heja, heja!
Skicka en kommentar