2015

Det här har varit det konstigaste året. Kanske ever. Så himla högt och så himla lågt. 

Vi inledde året med att vara på campingsemester. Badade, plockade bär och träffade släkt.

Tog sjukt många sprutor på mig själv. Resulterade i fyra embryon och ingen graviditet vid någon av överföringarna. Vilket utmynnade i någon form av falling down moment på jobbet. Kom in en morgon, satte på datorn, började storgråta. Och grät och grät och grät i enrum med min chef. Sen skickade han hem mig och jag sov i två dagar. Mot slutet av året har jag bestämt mig för att enough is enough. Det blir inget mer. Att något kanske lyckas i slutändan är inte värt alls att inte orka leva och glädjas i nuet.

Trollet fyllde fem och började skolan och fritids. Det var både kul och jobbigt för henne tror jag. 

J jobbade sex timmar bort i nio veckor och vi försökte åka dit på helgerna. Där var det fint och det blev bra micropauser från en sinnessjuk vardag.

Trollet hade avslutningsfest på skolan och vi packade ihop hela vårt liv i ett gäng resväskor. Så många hejdån senare lämnade vi Nya Zeeland efter sju år. För att vi så gärna ville ha en förändring. För att jag trodde att i Sverige skulle vi alla vara lite gladare. Jobba mindre.

Men först åkte vi till Kalifornien i tre veckor och det var nog årets höjdpunkt tillsammans med resan till:

Italien! Gud vad jag älskar Italien. Vill alltid åka på semester till Italien.

Och Sofia! Vill inte alltid åka till Bulgarien på semester men vi hade det svinbra här. Älskar att barnet är så stor att hon har upptäckarglädje och gillar att resa.

Och och och den svinhärliga kompisresan till Istanbul. Vilken stad. 

Vi åkte också till Gällivare och hälsade på min mormor och åt surströmming. 

Fyra månader efter att vi åkte från Nya Zeeland fick vi äntligen flytta in i vår egen lägenhet och Trollet fick börja på svensk förskola och jag och hon älskar svensk förskola. Och jag började jobba! 

Med jobbet kom pendlandet och med det kom tiden för läsandet. Lollo var min årets läsupplevelse.

Hon tappade sin första tand!

Det är svårt också. Mörkt och regnigt. Mängder med telefonsamtal till diverse statliga myndigheter. En evighet innan J till slut fick sitt uppehållstillstånd. Krångel med att komma "in i systemet" igen. Svinjobbigt för J att behöva börja om från början med allt, språk, jobb och försöka förstå varför allt är så krångligt och tar så lång tid. Svårt att stötta rätt.

Men jag känner tillförsikt. Vi har fått massor av tid tillsammans i år och har så sjukt mycket bättre stämning i familjen och äktenskapet, må så vara att det är pga att J är arbetslös. Så sjukt mysigt att vara nära familj och vänner i Sverige igen. De har hjälpt till med husrum, skjuts, pryttlar till hemmet, stöttning när jag vill skita i allt och åka "hem" till Nya Zeeland. Har varit ovärderligt.

2016! Då jävlar! Då faller allt på plats!