I Sverige tycker folk dessutom att det är sjukt provocerande med enbarnsfamiljer. Vi som ett så fint system här, rena drömmen för en familj säger dom. Så det måste ju kommenteras av kollegor, föräldrar på förskolan och random främlingar. Det känns också.
Jag går till gynokologen för att få hjälp med smärtorna. Och hon vill enbart prata om att jag nått åldern för den STORA störtdykningen. Att min fertilitet närmar sig tiden för småkakor och kafferep. Som varenda person jag någonsin träffat som på något sätt arbetar med fertilitet så tjatar hon om att man måste vara uthållig, man måste fortsätta försöka fast man inte orkar/har råd/vill gråta vid blotta tanken. Och hon tycker väl bara att hon gör sitt jobb. Det hon inte fattar är att hon säger till mig om du verkligen verkligen verkligen helhjärtat ville ha en bebis, då skulle du orka mer, då skulle du låna mer pengar, du skulle kämpa bättre, vara duktigare på detta, inte ta ett misslyckande så hårt eftersom det bara är att försöka igen.
Och vi är ju två om allt detta. Jag kan ju tycka att enough is enough medan J vill gå vidare och se vilka "andra alternativ" vi har. I några få stunder längst ner på logikbotten känner jag att gu' skilj dig från mig och skaffa den där bullriga familjen vi egentligen skulle haft med någon annan.
4 kommentarer:
:( och <3
Åh! Som jag känner igen mig! Stora kramar.
Åh! <3
Att folk ska vara så tjatiga!
<3
Skicka en kommentar