Herre vad det inget finns att säga just nu. Orka skriva fler inlägg om trötthet, föräldragrupper och att känna sig som en enda stor fejk som mamma. Orka skriva mer om den trögflytande hjärnan.

Men om jag ska skriva om något så måste det väl vara att det där värsta tunga har gett med sig. Att dagarna den här veckan inte varit som ett enda väntande på avlösning. Att det fallit på plats lite mer. Att det finns en ro och att vi känner varandra nu. Och att jag känner de där känslorna för Trollet som jag trodde skulle funnits där från första början. Och det är nog tur, för J är lite av en skuggfigur här hemma just nu. Kommer hem klockan åtta och äter middag för att sedan åka tillbaka till jobbet och kryper ner i sängen utan att jag vaknar vid elva tolv kanske. Inte bittert, bara så våran situation är just nu. Men saknar så det klämmer åt. Tidsbristen, brister lite. Så nu tänker jag och Trollet helt enkel hänga på Js jobb och hjälpa till med lite småsaker under helgen.

Trollet får då mat så hon klarar sig

Motsatsen till insnöad

På riktigt det är inte synd om mig men det är faktiskt för varmt för att gå ut i dag.

Paranoid

Oj nu har nåt konstigt hänt. Först kom Js syster med familj hit med både fika och lunch. Jsystern tittade med hjärteögon på mig och sa att om det var något vad som helst så var det bara att ringa. Avlastning, mat, sällskap, ja vad som helst?

Sen ringde yngsta Jbrodern och frågade om de kunde komma bort en sväng i eftermiddag. Och de kunde ju passa Trollet en stund om jag kanske behövde sova.

Jag anar någon form av konspiration. Att det är Jpappan som med myndig stämma uppmanat alla sina barn att besöka mig med jämna mellanrum för att kolla att jag verkligen pallar med det här. Antagligen som en följd av att J och Trollet blev ivägskickade från hemmet i fredagseftermiddag. När jag bara ville vara själv. J åkte till sin far och berättade säkert om min darrande underläpp.

Happy good Monday

Hoppas att ni som bor på Nordpolen, eller nej menar ju i Sverige, har haft en fin och insnöad helg. Själv har jag hängt på stranden i dagarna två, ätit uteserveringsluncher, lyxiga middagar och bara fått ha det väldans fint. Nu är det måndag igen och det känns sådär. Lite ensamt, kraftlöst och ja som en väntan på att J ska komma hem vid åttatiden.

Den bästa känslan är liksom att känna sig lite bättre än alla andra eller jag menar det bästa är fasiken att få lite perspektiv och känna tacksamheten

Första träffen med föräldragruppen blev en hejdundrans succe. Eller nej, nu ljuger jag ju lite. Det bestämdes att vi skulle ses hemma hos oss, eftersom jag är den enda människan i Nya Zeeland som inte har ett körkort. Detta gav ju mig ganska mycket panik. Eftersom människan i allmänhet och jag i synnerhet är galen så kan man ju absolut inte låta någon se en ha det rörigt hemma. Nä, det är ju viktigt att visa för andra nyblivna mammor att jag är rätt perfekt faktiskt. Så jag körde lite panikstädande, plockande och skurande och svängde till och med ihop en kaka.

Sen slutade med att bara en kom. De andra var antingen utmattade för att de har kolikbarn, inlagda på sjukhus eller var tvungna att ta sin bebis till doktorn. Kände mig mycket lyckligt lottad. Trollet är ju ändå världens gulligaste unge. Så jag och hon som kom hit kunde tindra med ögonen och berömma varandras bebisar och tycka synd om de andra.

Gåta jag måste lösa

Måste hitta kraften och tiden att hålla igång min hjärna. Det känns som att den låter piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip måste sova måste sova piiiiiiiiiiiiiiip just nu. Kul och intressanta samtal som går att föra med mig.

Får jag sakna stimulansens man får av andra vuxna och arbete? Gillar ju inte Trollet mindre för det. Men kanske är jag inte den bäst lämpade för mammaledighet. Eller så är jag bara väldigt trött.

OS

Jag hade bara utgått från att det inte skulle bli något vinter-OSfrossande i år. För jag trodde icke att det skulle visas på televisionen här. Men ack så fel jag hade, det visas dagarna i ända på en tevekanal. Och med den utmärkta tidsskillnaden mellan Vancouver och Auckland så går det bra att följa allt i realtid på dagtid. Fast hos mig är det måndag förmiddag och där i Kanadat är det söndag förmiddag.

Däremot funderar jag starkt på att tvinga mig till ett jobb som expertkommentator eller programledare i studion till nästa vinter-OS. Är inte så imponerad om man säger. I går lärde jag Js far, bror och syskonbarn allt jag kan om skidskytte och de var imponerade om man säger.

Men nu måste jag och Trollet slita oss från OS eftersom jag just gjorde den intressanta upptäckten att vi har en blöja hemma, inte en hållbar situation alls.

Hjärtar

Vi hade tänkt oss lyxpicnic på en strand två timmar bort. Vädret är grått och duggregn därför. Så vi åker till fransk marknad och köper ost och andra goda grejer istället. Det är ju sån där alla hjärtans dag i dag och vi har tänkt oss att köra omtänksam kärleksfull stil hela dagen lång. Alltså som motsats till utmattad sur stil.

Vardag

Två noteringar så här på söndagsmorgonen:

Det bästa med att bo utanför Sverige måste ju vara att jag slipper hela det här melodifestivalrejset som verkar hålla på ett halvår ungefär. (om jag läser dn.se och aftonbladet.se kanske jag råkar läsa lite om det i alla fall.)

Att Jerker är ett riktigt dåligt svenskt namn om man någonsin vill åka till ett engelsktalande land har jag aldrig tänkt på. Men J påpekade det i morse när han som vanligt satt med näsan begravd i Stieg Larsson.

Jaha

J har faktiskt inte jobbat en lördag på flera månader. Men nu när alla besök åkt hem och vi skulle ha en helg med bara oss. Då måste han såklart jobba men bara i två timmar säger han och skyndar sig till jobbet. Sen ska han komma hem och vi ska gå långpromenad och äta lunch och vara lyckliga och tillsammans och idylliga. Nu har det gått sju timmar sen bara två timmar och jag suckar.

Nästa vecka ska jag träffa mammorna från föräldrakursen med bebisar. Papporna är väl på sina jobb eller nåt. Undrar lite vad vi ska prata om. Utbyta skäckhistorier om förlossningar? Skryta om våra barn? Kanske måste börja plita på en liten lista med grejer som hon kan.

- Minst tio olika ansiktsuttryck har hon på repetoaren, varav ungefär nio får henne att se lite efterbliven ut.
- Hon är jättebra på att gå upp i vikt. Jag kallar henne LillBuddha när hennes pappa inte hör.
- Hon älskar att sträcka upp handen i en perfekt imitation av den där hälsningen de körde i Tyskland under trettio- och fyrtiotal. Fast jag säger till henne varje gång att man verkligen inte får göra så. Måste få henne att sluta med det innan vi kommer till Sverige. Vill inte att hon ska bli åtalad för hets mot folkgrupp.

Sen kan hon nog inte så mycket mer. Alltså förutom de där vanliga grejerna som att sova, rapa, bajsa och sånt. Känns rätt futtigt ändå. Undrar om jag kan träna henne att jonglera eller så under helgen.

Saknar

Bra saker med att ha besök från hemlandet:
Folk slåss om att få vara barnvakt, vilket lett till att jag kunnat gå på bio, varit ute i natten och druckit en öl, skrattat och känt mig jättemycket som mig själv. Har varit omringad av folk som bekräftat barnets status som otroligt extraordinärt begåvad. Har haft hjälp med allt. Har gjort massa roliga och turistiga grejer.

Nu har alla åkt hem och det enda bra jag kan komma på med det är väl att nu har jag tid att läsa bloggar och skriva blogg. Men oh saknaden.

Sunday Rose (N. Kidmans kid, sounds like Sunday Roast)

Söndag. Jättemycket grus överallt. Fungerar ganska bra med att vakna några gånger eller tre på en natt. Inte alls bra efter att helt plötsligt hållts vaken en hel natt. Vi skäller på varandra. J tycker att det här med att vara förälder är precis som när han hade livskris och åkte till Europa och jobbade på ett hostel. Då var det folk som skulle checkas in och ut nätterna igenom. Nu är det ett barn som vill äta, ha ren blöja eller bara vill bäras runt. Fast när han jobbade på hostel så var han full hela tiden, han kan inte bestämma sig för om det var bättre eller sämre.

Efter att ha sprungit runt med mormödrar på zoo och vinkat iväg en taxi till flygplatsen äter vi lunch och sover. Gillar varandra lite mer efter det. Sömn är en viktig grej för att kunna bete sig civiliserat är alltså dagens lärdom.

Nu läser J Stieg Larsson bok nummer två. För trött för att veta vad den heter på svenska eller ens orka googla. Jag har inte läst en enda bok sen hon föddes. Hjärnan pallar inte, funderar på att sjunka ner i chicklitträsket igen. Men Stieg Larsson alltså, det var det jag skulle komma till, så poppis. Helt plötsligt slipper man folks utrop om Abba och Ikea när man berättar vart man kommer i från och folk undrar om man kanske kände Stieg Larsson istället och har konspirationsteorier kring hans död.

Bästisbesök

I dag kommer min bästis hit. Hur mysigt blir inte det. Jag föreställer mig att det är nu det händer. Att jag äntligen får dricka ett glas vin alltså.

Roliga grejer min mormor gör

Börjar prata med folk när vi är och badar på spa och sen blir kompis med dem på facebook.

Trött

Gudars vad jag har skrutit för alla om hur snäll min bebis är och hur lätt allting går. I dag tror jag att någon slags två veckors plus adrenalinrusch tog slut, för plötsligt har jag svarta ringar kring ögonen, värk i hela kroppen och kan bara tanka på att vila, sova lite middag och när jag kan tänkas få komma i säng i kväll. Och om jag kanske kan få en massage innan jag somnar.

Vill typ köpa ett diamanthalsband till min mamma som är här och lagar mat, diskar, dammsuger, plockar, tvättar, viker tvätt och tar med bebis på promenader. Alltså folk som är ensamstående med småbarn får en stående ovation från mig. Jag skulle nog lägga mig ner och ge upp efter en dag.

Dagens näe det tycker jag verkligen inte

J ringer från jobbet och vill prata lite med sin dotter som rapar i örat på honom.

Sen säger han att han tycker att vi ska skaffa ett barn till. Typ nu. På direkten.

Jag tycker tack men nej tack. Återkom i ämnet när jag hunnit förtränga barnafödandet lite mer, när jag inte har bröstmjölk överallt, inte svettas konstant, har blivit skitsmal och glömt bort hur det var att känna sig som en flodhäst.

Det där med att bli skitsmal kan ju göra att den dagen aldrig kommer.

Varning för vråläckligt innehåll

Jag tänkte att jag kanske skulle skriva lite om förlossningen i alla fall. Allt blev ungefär som jag tänkt mig i mitt värsta värsta fall. Det som jag var mest rädd för var att behöva bli igångsatt och att det sedan skulle sluta med kejsarsnitt i alla fall. Och det var exakt vad som hände. Jisses jag som ville ha en helt naturlig förlossning fick väl alla droger som man kan få i samband med en förlossning.

Det hela började med att jag blev inlagd på sjukhuset direkt efter ett besök hos barnmorskan när jag gått sex dagar över tiden. Mitt blodtryck hade gått crazy bananas. Efter en natt på sjukhus så bestämde läkaren att jag skulle bli igångsatt dagen därpå. Mot min vilja kan jag säga eftersom jag verkligen hade en dålig magkänsla kring det här med att bli igångsatt. Kroppen inte redo och allt det där. Men det går ju inte att argumentera mot argumentet för ditt barns bästa.

Så tidigt på morgonen på torsdagen blev jag undersökt och barnmorskan meddelade mig glatt att min livmoderhals var hård som en morot. En dos med gel stoppades upp. Efter tre timmar ungefär började jag få lätta värkar. Deras plan verkade vara att ta hål på vattnet när jag öppnat mig två centimeter. Eh, jag öppnade mig ingenting. Klockan fyra på fredag eftermiddag, alltså vad som kändes som ett år senare, och många doser med gel till så kunde de ta hål på vattnet.

Klockan sju på fredag kväll gick jag till förlossningen som var avdelningen bredvid. Där de satte ett värkstimulerande dropp. Och ja de tio timmarna jag var på förlossningen är ärligt talat en slags dimma där allt var blod och spyor. Jag spydde på J, flera gånger. Flera! Jag fick krystvärkar men slutade att öppna mig, blod sprutade. De var tvungna att ta bort droppet och sätta en epidural för att ge kroppen chans att hinna ifatt sig. Plötsligt fick jag skyhög feber och innan jag hann fatta något hade de gjort ett akut kejsarsnitt. Det var lördagmorgon och hon var där hos oss och allt var bara bra igen.

Var det för jävligt? Svar ja. Kan jag tänka mig att föda barn igen? Visst.

Status: förvirrad

I dag kom det en bröllopsinbjudan på posten, till J, Haren och Astrid. I ett annat kuvert låg hennes födelsebevis. Då kändes det lite konstigt i magen, som att det är på riktigt det här. Att vi är tre personer nu. Ibland glömmer jag bort det. Som i förrgår när jag undrade vad det var som pep från sovrummet, tog fem sekunder ungefär innan jag kom på att just det ja bebisen. Eller alldeles nyss när jag föreslog för J på telefon att vi skulle gå på bio i kväll. Och han tyckte att nja alltså bebisen älskar ju att äta typ en gång i timmen så det blir nog lite svårt och jag tänkte just det ja, bebisen.

Hoppas att jag inte blir en sån där mamma som glömmer vagnen på ett cafe och sådär, lite pinsamt. Om jag nu tänker gå på cafe. Fast jag märker att jag redan har lattemorsatendenser. När jag tog första promenaden med vagnen köpte jag en kaffe och tänkte att det var ju fasiken att vagnen inte har en sån där fräsig kaffehållare (eller ja, egentligen vill jag inte ha någon kaffehållare men jag tänkte att det hade varit bra bekvämt.)