Ett litet tips. Om du inte sett filmen Darling än. Gör inte det den dagen du mår sämst på hela året hittills. Om du inte går igång på att känna det som att någon knycklar ihop dina organ inifrån, slår sönder ditt hjärta som om det vore ett äggskal som är festligt att krackelera med en sked, panikångest tryck över bröstet. Filmens Eva vandrar omkring och är sval, oförmögen att känna och helt utan insikt och har förmodligen aldrig blivit älskad på riktigt av någon. Bernhard är så jävla ensam och allt har gått åt helvete. Ändå är han sjukt dumsnäll och liksom vägrar att ge upp. Glädjer sig över smulor av muffins. Blir glad på riktigt när han får jobb på McDonalds. Och ingen dramaturgi som gör allt ordnar sig till slut. Eva blir inte mjuk. Bernhard får ingen kompis. Men tack och lov får han iaf inte sparken från McDonalds. Då hade jag lagt mig ner på golvet i salongen och vrålat. Åh vad jag är rädd för att bli Bernhard. Så rädd att bli ensam. Att inte vara den viktigaste människan på jorden för någon. Att inte ha någon fast man inte gjort ett skit för att förtjäna det. Att alla andra gifter sig, skaffar barn, köper hus, sitter hemma med chips, bara har parbjudningar, aldrig ringer till mig, inte har tid att prata när jag ringer, bara pratar om sina barn och nya kök när dom väl har tid att prata, att jag bara ska vara ensam hela tiden, ensam hemma framför tvn, ensam på bio, ensam shoppar jag pocketböcker, ensam äter jag god mat och dricker vin, ensam åker jag på kulturella weekends till huvudstäder. Och helt plötsligt jobbar jag på McDonalds.
Men det var en bra film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar