El platero y yo

På planet när man är på väg då är jag ingenstans och jag älskar den känslan. Älskar att vara ensam och inte behöva prata med någon men kunna om jag vill. Jag köpte Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger på flygplatsen. Från runt sidan 150 snorhulkgrät jag oavbrutet till bokens slut så att de spanska sjuttonåringarna som varit på skolresa i Göteborg såg skrämda ut. Den var så bra. Så vacker. Så sorglig. Och tankarna om vart jag hör hemma som alltid finns i mitt bakhuvud började röra på sig av boken . Är det som det sägs på engelska att hemma är där hjärtat är? Eller som min hippievän säger att under himlen där är vi alla hemma? Eller är det där man vågar låta rötterna växa? Eller där vännerna är?

Och när jag kommer upp från tunnelbanan och dom står där, vännerna, då känner jag att jag är hemma hos dom. Men mina vänner bor överallt och mitt hjärta med.

I Madrid så umgås jag med vännerna min P och min M, gamla vänner men får nya vänner med. Italienare, amerikaner, britter och främst spanjorerna som bor med mina vänner. Jag tilldelas en säng som är ungefär 1,1 m lång och mest kan liknas vid ett tortyrredskap i vardagsrummet. När vännerna jobbar eller pluggar promenarar jag runt själv. Letar efter blommor. Tittar på vackra balkonger. Upptäcker nya områden. Äter sushi. Och det känns som att jag alltid varit där fast jag aldrig varit det. En restaurang i Lavapies känns som en restaurang i Jordanien. En park och vegetarisk takeaway mat känns som Mendoza. Livsstilen i ett kollektiv tar mig tillbaka till ett annat kollektiv i ett annat liv. Och jag har det så himla fint.

Första kvällen går vi på jättelikfest. Alla kommer från överallt och lite till. Jag börjar kvällen med att spilla cava över hela min klänning och halva golvet. Nu vet alla vem jag är fast jag inte känner någon mer än P och tre amerikaner vi tog en ynka öl med innan. Så vi känner inte varandra. Jag ser en vacker portugis och lägger all min energi på att imponera på honom. Med min cavadoftande klänning. Han är artig och pratar tillbaka men är reserverad. Jag blir sur och frustrerad. Varför varför varför älskar inte alla män mig. Jag vill ju det. En fransman med vackra ögon älskar mig istället men det är försent och förstört redan.

Dagarna flyter ihop. Och vädret blir bättre och bättre. Lever livet från en filt i en park. Helt plötsligt är det min sista dag och jag vet inte vart tiden har tagit vägen. Tiden har jag aldrig kontroll över, sakta när jag vill att den ska försvinna och borttrollad när jag vill att den ska stå still. Jag och P ligger på rygg bredvid varandra där det växer en massa miniprästkragar och jag har dragit upp linnet för att få färg på magen, som en soldyrkande svensk. Båda har gigantiska solglasögon för att stänga ute mojitohuvudvärken från gårdagskvällen. Vi småäter jordgubbar, brie och nötter. Skrattar åt alla par runt omkring oss som ägnar sig åt den spanska nationalsporten grovhångel in public. Vi pratar om vart tiden tog vägen. Dom där sju åren sen vi slutade skolan samtidigt. Vilka vi blivit och vilka vi kunnat bli och vilka vi vill bli. Och kärlek så klart. Sen säger P att han vill följa med mig till Indien i sommar. Att han kollat biljetter och att han kan och att han verkligen verkligen vill. Jag gör segerdansen och skrattar hysteriskt och vill kittla honom för att jag blir så glad. För även om jag är bra på att göra saker själv så är tio veckor lång tid att vara själv. Och jag är mycket bättre på att skaffa romanser än vänner när jag reser själv och den här gången vill jag helst undvika det. Snabbt gör jag en plan och skriker att vi ska åka till Pakistan. För det vill jag men vågar inte själv. Båda samlar på länder och han blir så där exalterad som bara den rastlösa blir inför tanken på nåt helt nytt. Sen går vi och äter libanesisk mat en sista gång. På kvällen kommer alla till lägenheten och vi dricker öl och skrattar. När det är dags att gå ut så säger jag nej jag stannar här. För jag måste vänja mig av vid att ha så kul hela tiden. Så jag sitter där och rullar en svag joint och är ganska glad när alla går. Efter en timme kommer alla tillbaka. Vill vara med mig min sista kväll. Lägenheten är full av folk och vi pratar och röker och äter glass.

Så åker jag hem och folk applåderar när planet landar och jag skäms och tänker att jag skulle också kunna bo där, i Madrid. Eller så ska jag ju öppna café i Edinburgh. Fast först ska jag ju flytta till Kina nästa år och vara engelskalärare och lära mig en eller annan fras på kinesiska och se hur länga jag klarar att bo där. Sen var det ju det där med drömmen om att bo i Paris. Och att jag vill gifta in mig i den sicilienska maffian. Jag vill jag vill jag vill nöja mig men det går inte. Går inte.