Min fina vän som senast i går kväll satt och läste igenom det jag skrivit på min uppsats. Samma fina vän som erbjudit sig helt frivilligt att hjälpa mig hela måndagen med att läsa artiklar. När denna fina vän ringer och ber om en tjänst säger jag ju inte nej.
Även om tjänsten består i att hämta en sulky på en secondhandaffär till vännens minsta eftersom hon själv är på väg till flygplatsen. En förvisso mycket fin en från sextiotalet. Men att åka lokaltrafik, handla mat och hämta ut nya passet(jag ser ut som om någon lagt till läppenna och blonda slingor digitalt) med en alldeles tom barnvagn får folk att kolla en gång extra. Jag lovar.
Tror hon att hon har ett barn den stackars dåren?
Undrar om hon har glömt sitt barn, hon kanske är knarkare?
Min stolthet hindrade mig från att lägga ner mina matkassar i sulkyn eftersom det då skulle se ut som om jag var en sån där dåre som använder barnvagn just för det ändamålet. Och det var ju just det där med att jag inte ville se ut som en dåre.
Men det är ju kul att se ut som en dåre ibland! I söndags gick jag till jobbet med blå partyklänning, brun skinnjacka, vita jympadojjor och rödsvartrandiga strumpor. Jag kände mig asbekväm men jag tror inte mina mötande gångtrafikanter tyckte att jag såg klok ut.
SvaraRaderaAtt klä sig som en dåre har jag inga problem med. Det gör jag jämt. En del av det bisarra kanske var att dra runt på en barnvagn med eller utan unge. Jag är inte mammatypen så att säga. Hade det varit en unge i den kanske jag känt mig än mer kriminell.
SvaraRadera