Hejdårå

På bussen tillbaka till staden med tornen har jag solen på armen och handen i handen. Bastuhotellet var perfekt. Utanför bussfönstret ser jag samma gröna ängar och samma bruna trähus om och om igen. Till höger sitter han som har handen som håller min. Vi ler och tittar rakt in i ögon. Ler precis som man ler när man delar en hemlighet som ingen annan förstår. Fast det är ingen hemlighet att vi tycker om.

Sista kvällen innan det blir tre månader till kanske mer utan. Vi dricker öl med Tysken och Engelsmannen. Engelsmannen tycker att det är lustigt att jag är svensk men låter skotsk. Jag blir glad när han säger så. Vi dricker många öl. J känner många. Många flickor som tittar på honom med solögon och glittertänder. Dom är sötare och smalare och yngre än mig, jag vet att det är så. Taggen river och sliter itu. Hämnas ingenting genom att viska med Tysken. Går till flera barer. Till sist kareokebaren, alltid kareokebaren. Jag kan inte sjunga, så är det bara, tondöv muttrade en musiklärare en gång. En sån som skulle bli en hit på youtube som extremt rolig idolreject om jag skulle få för mig att jag ville bli popstjärna. Så jag sjunger inte kareoke, så är det bara. Förutom tydligen när jag druckit shots. Wonderwall.

There are many things that I would
Like to say to you
I don´t know how

Because maybe
You´re gonna be the one who saves me?

J sjunger ABBA. Mera öl och vi tappar bort varandra. Jag är yr och ensam på en kullerstensgata när arga tårar kommer. Inga nycklar, ingen telefon, han borta, borta jättelänge. Jag hör hans steg till slut, jag vänder inte på huvudet. Stoltheten. Han tappade bort mig. Hans fel inte mitt tyker jag. Babe why are you crying? Cause I lost you and you lost me and never loose me again. Mera tårar och han förstår inte. Inte jag heller.

Sista dagen äter vi uteserveringslunch, tar en lång promenad. Baksmälla och tårar i halsen och ett hjärta i skohöjd. Fingertoppar över solvarm axel. Sista timmen innan taxin till flygplatsen kommer bara kramas hårt hårt. Jag begraver mig i hans bröst och kan inte andas. Vill stoppa tiden, inte åka till Indien, bara vara precis där precis så.

Vassili Sergejev tittar allvarsamt på mig från sin taxilegitimation. Han är inte lik verklighetens Vassili Sergejev som inte tittar på mig alls. Han låter mig sitta där i baksätet och gråta medans han höjer volymen på sin absolutelove skiva. I mitt huvud ekar en enda textrad om och om och om igen, en hjärna på radrepeat. Andas...... Jag kan inte andas.