.....

Mr X har sin sjuhundrafemte livskris och min telefon ger mig brända fingrar. Den är fylld med galna eller kanske höga sms. Mellan tre och fem på natten är mitt nummer jourhavande medmänniska. Jag vet inte hur gränser ska dras, när jag ska säga stopp. Inte hur jag hjälper eller om det ens borde vara jag. Någonting viskar att det bara finns jag, ingen annan. Ingen annan är som jag, eller så finns det bara ingen annan. Skulden, den från när det var han som blåste liv i mig varje morgon, den måste fortfarande betalas av. För alltid? Sista året det var vi, det minns jag, hur hans mående hade sugit ur mig allt som var jag. Någonstans trodde jag där i Ls 90säng jag flyttade in i och tvingade henne att krama mig nätterna igenom när jag flyttade ut att det var bäst så, att han skulle bli bra. Utan mig. Att han blev sjuk av mig.

Åh om lösningar var så små och livet så okomplicerat. Jajamän bara lägg till eller dra bort en ingrediens så ordnar sig allt. Det gör ju inte det.

Jag vågar inte säga att jag är ganska lycklig nu. Han skulle ändå inte tro på det. Att mitt största bekymmer är att jag är ganska så komplett vrålpank men att jag då kan kika på mina fem nya par skor och le mitt sjuka shoppingleende. Visst känns det jobbigt att den jag är kär i ska åka till andra sidan jorden i ett jäkla halvår en gång till. Men samtidigt så är jag ju kär med stora bokstäver. Jag är inte där nere med honom i ensamma trollhålet. Efter 25 slutade jag att vara ren tonårsångest, poff. Det är så långt borta nu. Det måeendet och han. Men jag stannar kvar en liten stund till hos honom. Inte så länge. Kanske för alltid.