pappa och j- en stumfilm i tre delar

Hela dagen vrider jag mig i ångest framför dataskärmen på jobbet. Jäkla skruttman varför hör han aldrig av sig? Tre olika scenarier rullas om och om på den där alltid aktiva bioduken i bakhuvudet.

Han blev så full att han inte visste någonting om någonting och ramlade ner för en trappa och slog i bakhuvudet och dog. Slutade sina vackra dagar på ett bårhus i Belgrad.

Han blev full och kär i någon vacker lokal donna och glömde min enkla existens som genom ett trollslag

Han har blivit kidnappad/ rånmördad/ torterad

Ha! Min livliga fantasi var så klart fasligt fel ute. När jag kommer hem från jobbet plingar det in ett mail. Gårdagen var datorn på hostelet konstant upptagen och dagen hade han spenderat på ett tåg till Budapest. Imorgon kommer han hit. Jag måste städa och piffa och hoppa glädjeskutt.

På torsdag ska vi gå på handboll med min pappa. Min pappa har aldrig gillat någon av mina pojkvänner. Åh så många gånger jag under min tonårstid hörde ett ord som lät som slyngel slinka ur min fars mungipa när den aktuella pojkvännen vände ryggen till. Min kära fader brukade även belöna mig med pengar när slynglarna försvann ur mitt liv. Ingen var ju värd mig. Hans underbara perfekta dotter, nästan för god för denna jord, brukade han säga ibland när han druckit allt för många groggar. Jag undanhöll mr X i fem år för min pappa och när dom väl sågs så var det ingen succéföreställning precis. Han kommer säkert inte att gilla J heller. Som tur är så pratar min far ungefär lika bra engelska som jag pratar ryska. Alltså inte alls med undantag för ett par småord. På allvar är han så usel att han alltid måste bjuda med mig på sina semestrar som tolk. Där har vi en fin grogrund för att min far i allafall inte kan skämma ut mig eller vara otrevlig. Säg till honom att jag är stum, säger pappa på telefon.

Fast egentligen tror jag att dom skulle kunna gilla varandra ganska mycket. Dom har i alla fall konst gemensamt. Pappa bjuder in oss att komma på ett av hans föredrag på onsdag. Men jag säger nej, alltså hur kul är det för J att höra farnmin prata om ett gäng konstnärer som levde för hundra år sedan på ett språk man kan kanske 20 ord på. Och så vet jag att jag skulle bli så där pinsamt stolt över min duktiga pappa så att hela hjärtat svämmade över och jag vet inte om jag kan låta J se det.

Och egentligen är jag väl så nervös för att jag vet att det är ett måste för mig att pappa tycker att han är bra.