Mormor står bakom en pelare och ser stockholmsbortkommen ut. Lite liten och ängslig och inte alls som min superkvinna mormor. Hon är på kurs. Min karriärskvinna mormor. Jag har klackar och helt plötsligt är jag längre än henne. Hennes hår är fortfarande korpsvart. Tänk hon var bara 34 år när jag föddes, jag vågar knappt tänka att jag kanske är mamma om sju år. Hon kramar mig hårt som om hon behövde mig. Det var tre år sen vi sågs sist. I somras somnade hon bakom ratten och var så nära döden att jag inte vågar tänka på det. Sen köper hon en klänning åt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar