Häromdagen var Bästa grannen här och åt en synnerligen delikat middag som jag tillagat med största ingridiensen Bästa grannen kärlek. Vi drack vin och pratade livsångest framkallad av våran nya på väg in i arbetslivet situation, där även nya lägenheter och stabil ekonomi står på listan över saker att fixa till snarast. Min rygg har brutit ihop, jag gråter varje dag och Bästa grannen kan inte andas. Vi peppar varandra med lite du är grym och den duktigaste journalisten utan job jag vet. Vilket typ inte är sant för Bästa grannen har ganska mycket frilansjobb och jag har lite, så det där med utan jobb var ju egentligen inte helt sant. Och utan jobb är jag ju sannerligen inte eftersom jag jobbar sex dagar i veckan men det är ju med något helt annat. Hur som helst...
Sen skrattar jag i tjugo minuter när jag kommer på att Bästa grannen fyller trettio nästa år och sen skrattar vi som galningar(inte som i uttrycket utan som i psykiskt sjuka på riktigt) åt alla våra vänner som fyller trettio nästa år. Det är ju sjukt. Trettiårsfester! Vi som lever i illusionen om att vi fortfarande är vilda och vet vilka klubbar som gäller och klär oss häftigt. Fast egentligen så träffas vi oftast på utställningar eller går och ser en fransk film typ och fikar och pratar litteratur. Och några av oss har kommit på att det finns en del snygga kläder på Lindex. Och vi går aldrig på några häftiga klubbar! Repeterar ALDRIG. Egentligen har vi varit helt lost hur lägen som helst. Insikten får mig och Bästa grannen att ta aktion, nu jävlar ska vi börja gå ut och ha en sista parta som om livet snart vore över period. Japp! För det är för tidigt att gå ner sig i kulturtantträsket innan vi ens fyllt trettio. Sen pratar vi i två timmar om vart dagens ungdom egentligen roar sig i Stockholm och så känner vi oss skitgamla igen. Torsdag nästa vecka då, då börjar vårat partyliv! Så skålar vi i middagsrödvinet och skrattar. Idag messade jag ungefär:
Du fan torsdag är ju alla hjärtans, din pojk blir nog sur om du ska ut då och jag ska vara barnvakt. Om typ två veckor kan jag igen.
Hahahahaha. Ja, så är det, den tragiska sanningen kommer ifatt oss förr eller senare...
SvaraRaderaja man(läs jag) kan försöka förtränga allt man vill men sanningen nafsar mig i klara stunder i bakhasorna
SvaraRadera