Där jag bor nu är det längsta jag bott någonstans. I hela mitt liv. Jag har bott i 24 olika hus eller lägenheter på 27 år. Ett resultat av att medan jag alltid trott att lyckan bott någon annanstans i någon annan stad i något annat land, så trodde alltid min mamma att lyckan bodde i ett annat hus eller en annan lägenhet. Nu har jag bott tre år och två månader i samma lilla lägenhet, nästan som en vrå, där jag har fått vara själv och bestämt mig för att inte orka flytta mer. Så lite nostalgiskt och sorgligt har de kännts att plocka ihop, sortera ut och försöka tvinga på vänner saker. Så att jag åter bara ska äga det enda jag vill äga, en ryggsäck med kläder. Men ändå att lämna en trygghet. Jag älskar ju trygghet men blir uttråkad av den.
Skit samma, jag var nostalgisk över att flytta ifrån mitt livs längsta boende. Ända tills i natt när min granne hade en skrik och hopp fest från klockan tolv till halv sex. Klockan halv fyra gick jag och knackade på som en annan gammal tant. Ursäkta ursäkta det är faktiskt mitt i veckan och ni är väldigt högljudda! Om någon hade sagt det för fem år sedan att jag skulle bli en sådan som blev störd av en fest hade jag sagt aldrig. Hur som helst när jag vaknade idag skitsent, eftersom ungdomarna inte brydde sig det minsta om att jag blev störd, var jag lyrisk inför utsikten att flytta. Och återigen överbevisad om jag inte direkt är ung längre.
Och boende nr. 25 blir en skitliten etta med bäddsoffa. Men det är gratis!
jag vet hur det känns! Har bott på ca 40 olika ställen, men nu har jag bott ett helt år i samma lägenhet och har inte ens ambitionen att flytta! Och det bästa av allt är att grannarna är gamlingar eller barnfamiljer, så jag slipper vara tant och knacka på vid 4-snåret. Lycka till med flytt.
SvaraRadera