Jag har alltid haft manga vanner. Och alltid satt mina vanner framst, fore forhallanden och parighet. Helst plotsligt ar alla vanner langt borta och visst skype och sms och email och facebook och allt sant finns men det ar ju inte samma sak som att dricka kaffe i sju timmar i fysisk verklighet. Nar jag akte tillbaka till Sverige efter mitt sju veckors besok har i NZ sa var det dem jag var overlycklig over att fa traffa igen. Nu nar jag ar tillbaka har ar det dem jag saknar.

Och blir lite nervos att jag inte vet hur man skaffar vanner langre. Riktiga vanner alltsa. De flesta av mina bastisar har jag kant sedan jag var 15, sedan dess har jag skaffat mig kanske tva-tre nya riktiga vanner och daremot valdigt manga bekantskaper.

Nasta vecka ska J aka ivag pa jobb mandag till torsdag. Fyra dagar, dessutom ar jag ledig tva utav dem. Det blir en oandlighet av tid som jag inte vet vad jag ska gora av. Visst jag kan jobba pa mitt CV, plugga korkortsteori, ta promenader, kanske gora en utflykt men jag vill samtala och dricka kaffe.