Herre vad det inget finns att säga just nu. Orka skriva fler inlägg om trötthet, föräldragrupper och att känna sig som en enda stor fejk som mamma. Orka skriva mer om den trögflytande hjärnan.

Men om jag ska skriva om något så måste det väl vara att det där värsta tunga har gett med sig. Att dagarna den här veckan inte varit som ett enda väntande på avlösning. Att det fallit på plats lite mer. Att det finns en ro och att vi känner varandra nu. Och att jag känner de där känslorna för Trollet som jag trodde skulle funnits där från första början. Och det är nog tur, för J är lite av en skuggfigur här hemma just nu. Kommer hem klockan åtta och äter middag för att sedan åka tillbaka till jobbet och kryper ner i sängen utan att jag vaknar vid elva tolv kanske. Inte bittert, bara så våran situation är just nu. Men saknar så det klämmer åt. Tidsbristen, brister lite. Så nu tänker jag och Trollet helt enkel hänga på Js jobb och hjälpa till med lite småsaker under helgen.