Det är ju så att jag och J bråkar en hel del mer nu än innan vi fick barn. Inte dramatiska passionerade bråk. Utan bara trötta, irriterade gnällbråk. Mest handlar det väl om att jag känner mig rätt ensam hemma när han jobbar som mest. Och att han är kass på att planera. Som att han kan säga att jag kommer hem klockan ett som i går och sen komma hem klockan sex. Och jag har suttit hemma och väntat hela dagen! Men vi kan ändå skratta åt det mesta. Som i går när J kollade på fotona som kom tillbaka med mitt pass och visum. Det var massa kort när vi såg kära och solbrända ut. Åh kolla det var då innan Trollet föddes, då när vi var lyckliga. Eller när J blev arg för att jag var arg på hans jobb och skrek tillbaka att allt minsann inte är banjo och vin på hans jobb. Eeehh, sa du banjo? Då måste man ju skratta ändå. Och den där ungen som jag känner mig som ensam förälder till ibland, hon är ju så jäkla söt. Shampoomodell för bebisar någon?
Fint att ni ändå kan skratta åt varandra också mitt i alltihop.
SvaraRaderaAlltså det är en jäkla tur. Vi är rätt ovana bråkare (läs konflikträdda) men nu när det bråkas var och varannan dag så känns det ändå bra att det nästan varje gång slutar med att vi skrattar. Men alltså tröttma och extremt lite pengar är som gjort för tjafs.
SvaraRadera