Vill ändå hylla livet

Skyller hela tiden på tröttheten och fulheten. Men det är nåt annat. Vet ju det. Som sticker och petar under ytan. Den här månaden för tio år sedan dog min lillebror. Tio år är som en hel ocean av tid. Tydligen så går det att låtsas i tio år att någon ska komma tillbaka. Men efter tio år så går det inte att låtsas längre. Och då gråtar man tio år av tillbakahållen ledsenhet, det blir nog en rätt stor svensk insjö i tårar.

Gråter för att du aldrig fick fylla sexton, sjutton, arton, nitton, tjugo, tjugoett, tjugotvå, tjugotre, tjugofyra eller tjugofem. För att du aldrig fick träffa Trollet. Eller J. För att vi aldrig mer fick åka till mormor ihop, du och jag på tåget. För att du aldrig fick gå på gymnasiet. Ha ett jobb. Bli kär på riktigt. För att du var så rolig. För att jag saknar så.

Tio år är så länge. Jag har haft massor med jobb, bott i England, Spanien och Skottland. Träffat mitt livs kärlek två gånger. Fått ett barn. Utbildat mig. Träffat så många nya människor. Rest till Frankrike, Italien, Thailand, Laos, Kambodja, Vietnam, Indonesien, Malaysia, Australien, Indien, Nepal, Argentina, Bolivia, Chile, Uruguay, Tyskland, Montenegro, USA, Egypten, Jordanien, Hong Kong, Estland, Lettland, Litauen. Säkert fler ställen som jag inte minns. Jag har flyttat till Nya Zeeland också. Och inget, inget av detta har jag kunnat berätta om för dig. Och du kommer inte tillbaka. Som jag önskar att jag kunde tro att vi ses igen, då när jag har levt klart.

När jag har gråtit klart tio år av återhållen ledsenhet. Då ska jag minnas femton år istället. Femton år med är ändå mer än tio år utan. Fortfarande finns positiv balans.