Söka jobb. Vilken ångest. Eller ja, söka och söka. Bara att läsa annonserna ger ju ångest. Känns som att jag inte är behörig att söka ett enda jobb. Historiker slash journalist söks det inte jättemånga. Nästan all min faktiska erfarenhet är från restaurangbranschen. Att jag varit restaurangchef och barchef och sånt i ett annat liv, för typ sex sju åtta år sedan är ju säkert bra på nåt sätt. Men jag vägrar att jobba i den branchen igen, för det är fasiken det slitigaste och mest psykiskt påfestande i längden. Att utbilda sig till något i tre och ett halvt år för att sedan jobba som det i tre månader och sedan flytta till andra sidan jorden. Kanske inte det smartaste jag gjort rent karriärsmässigt. Har även lite erfarenhet som informatör och lite kontorsjobb att lägga till. Herre alltså.... Hade aldrig trott att jag skulle vara nästan trettio och inte ha en karriär att tala om överhuvudtaget. Vet inte vart jag ska börja. Vill nästan sluta innan jag börjat.
På ett typiskt mig sätt så tog jag ut segern lite i förskott gällande ett jobb som hade varit perfekt på alla sätt. Det verkar nu inte bli av. Och så står jag här och vet inte hur jag ska börja.
Bra sak i dag, jag har lämnat in min ansökan om permanent uppehållstillstånd.
Oj det var hemskt vad jag kände igen mej.. Gick en 1,5 års utbildning till Personlig Tränare, eller Fitness Specialist som det så fint hette i Australien. Jobbade som PT i ett par gym under tiden jag pluggade - sen går jag o kärar ner mej i en kiwi (hade lovat mej själv att inte skaffa en aussie pojkvän som många av mina vänner, det verkade bara bli krångligt.. oh well höll ju iaf det löftet till mej själv) o flyttade ännu längre bort, till NZ där jag sadlade om helt - till inredningsdesign! Allt jag fick ihop till i Australien är ett ångestframkallande CSN-lån känns det ofta som. Fast sen mötte jag ju kärleken också och det sägs ju att den inte har nåt pris :)
SvaraRaderaHoppas ansökan om permanent uppehållstillstånd går vägen förresten!
SvaraRadera