Day 03 - Your parents

Ibland känner jag mig barnslig för att jag fortfarande går och bär på massa stickiga känslor gentemot dem, mina föräldrar. Jag tror så här: de var för unga, bara arton år när jag föddes och inte riktigt färdiga som egna personer. Så klart så höll inte deras förhållande. Jag var strax över ett halvår eller så när pappa flyttade hem till sina föräldrar igen. Sen började hela virrvarret med alla deras förhållanden, alla mina nya plastpappor, plastmammor, plastsyskon som bara kom och gick och kom och gick igen och åter åter.

Min mamma. Lilla sårbara. Lärt sig taggarna utåt från allra första början. Kan tala med bebisar och djur men aldrig behålla en vän eller en kärlek. Allt eller inget! Krig eller fred. Taskig syn på kroppen som smittade av sig, inte riktigt veta hur hon skulle lyfta mig snarare än sänka. Ilskan från min sida över äktenskapet med den där jäveln som slog henne sönder och samman, inuti och utanpå. Att hon lät oss leva där, att hon lät honom slå oss med. Att jag var så himla rädd och ledsen när jag var liten. Sen var det allt det sjuka, allt som han rivit ner. Mamma i sin glasbur. Medicinerad till blankhet. Rädslan att hon skulle försöka igen, att hon skulle bara vara borta en dag. Känslan av att hon svikit oss, att hon med sjukdomen satte sig själv först. Det är nog inte logiskt att känna så men så var det.

Min pappa. Som skrev poesi på sin skrivmaskin och bakade världens bästa bullar och kunde trolla i köket. Som lät mig rita utanför pappret. Men som aldrig dök upp på en enda skolavslutning eller fotbollsmatch. Som inte heller vågade sätta ner en endaste liten fot när jag kom dit på helgerna med blåmärken och de svartaste ögon. Vågade inte ens fråga. Rädd för att uppröra, rädd för allt jobbigt.

I dag är jag faktiskt nära med båda.