Ja! Jag vet att det heter förskola

Om mindre än två veckor ska Trollet börja på dagis. Det känns lite konstigt. Dels så känns det inte jättebra att vi ändrar hennes situation efter att hon bara gått ett par tre månader hos sin dagmamma. I början kände jag mig lite missnöjd med dagmamman men Trollet avgudar henne. Verkligen. Trollet har gått sex timmar om dagen två dagar i veckan. Så inte speciellt mycket. Men hon trivs jättebra där och leker jättebra med de andra tre barnen som går samma dagar som henne.

Men. Jag söker ju jobb och dagmamman är fullbokad de andra tre dagarna i veckan. Lite svårt att kräva att få jobba tisdagar och torsdagar mellan nio och tre. Och eftersom barnomsorg är dyrt så går det inte att hitta ett både bra och prisvärt alternativ i en handvändning. Därför har vi tackat ja till en plats vi blivit erbjudna. Trollet ska gå på något som kallas Kohanga reo, fokus är på språket mer än något annat. De pratar alltså uteslutande te reo maori på dagiset. Det är ett föräldrakooperativ, vilket jag aldrig trodde att jag skulle orka bekymra mig med men det känns viktigt att kunna påverka. Men oj vad mycket mejl och möten och ungen har inte ens börjat än. Aldrig har jag och J känt oss så mycket som fejkvuxna som när vi fick gå dit på möte och presentera oss för de andra föräldrarna som sedan fick rösta om vi skulle bli godkända eller inte. Vi blev helt bubbelfnittriga och Trollet var lite extra vild och ställde sig på alla bord och rev ner och kastade böcker överallt. Men vi fick vara med ändå.

Aja men nu måste jag ju verkligen få ett jobb snart. Annars kommer jag väl ligga i sängen och läsa böcker och smaska praliner hela dagarna och söka jobb lite sporadiskt. Så kan vi ju inte ha det.