Jag tror att de flesta som bor riktigt långt bort från släkt och många vänner har en stor gemensam fasa; att någon ska dö plötsligt eller bli väldigt sjuk. Att man inte är där för andra och inte heller för sin egen skull.

Och man är så långt borta. Vet inte riktigt vad man ska göra. Slänga sig på ett plan. Eller inte.

Nu har det där telefonsamtalet kommit. Det oundvikliga. För livet är ju så. Folk blir sjuka. Folk dör. Det vet jag. Så lite har jag gått och väntat.

Känner bara hur hela jag är fylld av ilande spindlar och långtbortaångest just nu.