För visst ordnar sig allt till slut? Visst?

Det här med att jag inte blir gravid med det där andra barnet som jag tagit för givet att vi skulle få. Vad svårt det är att dela med sig om det. Jag vill dela med mig. För det är inget att skämmas över, det är vanligt men det är också ofantligt mycket jobbigare än vad jag föreställt mig att det ens kunde vara. Och det är vansinnigt privat. Så jag skiver, raderar, skriver, raderar.

I morgon ska jag på mitt första läkarbesök av förhoppningsvis inte många alls.  Målbild: absolut inte bryta ihop och börja gråta. Trist för läkaren, samt eventuellt lite intressant, att se hur extremt mycket snor jag utsöndrar när jag gråter. Fast läkare kanske inte direkt brukar fråga efter ens känslor utan lite mer hårda fakta.