Konstigt att oftast så vet en inte hur dåligt en mått förrän en mår bra igen. Helt plötsligt orkar jag leka med Trollet igen och laga ordentlig middag och skratta med ögonen. The show must go on liksom. Tjoff så var det svarta depressionsmolnet mestadels borta.

Annars har jag haft tid att fundera på det bisarra i allt en förväntas ha/skaffa sig när en har små barn. Det har som hänt alla runt omkring. Alla köper stora hus med barnvänliga trädgårdar och uppgraderar sina bilar och åker på semester sommar och vinter. Och byter ut soffan och köksbordet. Bygger en altan. Har gemene man inte som minst pengar under denna tiden? Egentligen. Och absolut minst tid för att jobba ihop dessa pengar. Vi går också i köpa hus tankar men egentligen undrar jag varför, för att det förväntas? För att vi känner att vi måste? För att det är vad alla våra medelklasspolare gjort? Lite är det för att vi fått för oss att vid eventuell adoption skulle vi verka lite rikare, snyggare och bättre om vi äger ett hus. Men egentligen skulle vi ju bara vara fattigare. Också lite korkat att köpa hus i NZ eftersom räntan här är dubbelt så hög som i Sverige plus att lånet måste betalas av inom 25 år. Så ska en ju hosta upp en halv miljon eller så för att ens få låna pengar. Sen kan jag tänka mig att det finns något psykiskt vilsamt med att ha ett hem som en kan göra vad en vill med såklart.