Första av antagligen många inlägg på detta tema närmaste månaderna

Kollar i kalendern och får panik när jag inser att det är mindre än två veckor kvar tills vi ska hämta medicinerna till nästa ivf-försök. Känner så mycket ologiskt logiskt kring detta. Nålskräcken är tillbaka i full blom, kan inte tro att jag ska klara att ge mig själv sprutor även om jag gjort det förr. Alla jävla blodprov. Det sprirande hoppet blandat med känslan av att det fattar väl alla att det kommer att gå åt helvete.

Känslan av att jag mest av all bara vill att detta ska vara ett avslutat kapitel. Även om jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde för både tre, två och ett år sedan så har jag också mer och mer utvecklat en fullständig skräck för gravida kvinnor och gravidbesked. Undviker gravida som om de bar på någon slags pest och glädjer mig samtidigt fast på avstånd.

Förstår att det är oerhört svårt att sätta sig in i hur det faktiskt känns att promenera i de där jäkla infertilitetsskorna år efter år. Önskar att folk vågade prata ärligt och öppet om hur det var för dem, att det inte var för pinsamt och privat att man visst var lite infertil. Kan egentligen bara bjuda på ett par tre tips om ni har kompisar som kämpar på i detta träsk, för det har ni säkert, flera stycken till och med. Fråga ibland eller ofta hur de mår. Säg att det suger röv. Ge dem en kram om de vill. Låtsas inte som ingenting. Och viktigast av all kom inte med välmenande råd. Lovar er att i denna googletid så finns det ingenting som din kompis inte redan har googlat, diskuterat på ett forum, läst på om i en vetenskaplig artikel eller pratat om med sin specialist.

mvh,
sur tjej som senast idag blev informerad av välmenande person att alla, absolut alla, blir gravida med hjälp av ivf eftersom ivf övervinner precis alla olika sjukdomar och skador som kan göra att man är infertil.