Efter att ha varit, låt mig vara ärlig, besatt av att bli gravid under så himla många år känns det konstigt att den rivande slitande längtan bara stängts av för tillfället. Träffade en kompis med nyfödd bebis igår. I vanliga fall skulle det vara förenat med en blandning av gullgull och ett rejält sting av avund. Nu kände jag mest gullgull blandat med skräck inför hur fullständigt slutkörd hon verkade vara. Inte ett enda litet pickpick av avundsjuka.
Vad glad jag blir för din skull. Så skönt att du kommit till en punkt där du är nöjd med ditt liv precis som det är. Jag tror att det är vanligt att man liksom blir besatt av det man inte kan få. Utan att tänka efter om det verkligen är det man vill ha... Inte för att det på något sätt går att jämföra med ett barn (för det gör det inte!), men för mej blev det lite så med en eventuell Sverige-flytt. Ju mer min man tvekade och ställde sej på tvären, desto mer övertygad blev jag om att jag inte skulle bli lycklig förrän vi flyttat. Men nu har jag plötsligt landat i tanken att bo här på NZ den närmsta framtiden och ja kanske många många år, jag känner att det inte alls är så tokigt/hemskt ändå. Den där panik-längtan har lämnat mej... Försöker istället att njuta av det som är nu. Stor kram till dej!
SvaraRaderaVill förtydliga mej att jag ju följt din sorg och kamp här på bloggen, och kan bara föreställa mej det helvete ni måste ha gått igenom. Så jag förminskar absolut inte, är bara så glad att läsa att du kommit till en ljusare period i livet!
SvaraRadera