En lördagskväll

Åker hem till Värdinnan. Jag är först av alla gäster. Blir bjuden på oerhört starka cosmopolitans. Sen kommer en annan vän som jag inte träffat på länge. Sen trillar dom in mängder med människor som jag aldrig träffat. Alla entreprenörer av ett eller annat slag. I alla åldrar. Många oerhört fascinerande och trevliga men väldigt långt bort från min värld. Så långt bort att jag måste förskjuta hela min person och bli någon annan för att kunna förhålla mig till dom.

I taxin in till stan dryftas det helt fruktansvärda med att behöva bo i Förorten. Alla som bor utanför tullarna blir kriminella knarkare och dör fastslår en person som jag tidigare tyckt verkat vettigt. En annan berättar att hennes jobb flyttat till Förorten och att det är fruuuuuuktansvärt. Den tredje säger att föräldrar som flyttar med sina barn till Förorten är oansvariga och orsakar indirekt att deras barn blir kriminella knarkare och dör. Jag och taxichauffören sneglar på varandra och jag kan inte vara tyst. Jag måste göra förskjutningen tillbaka till att vara mig själv. Där jag har mer gemensamt med taxichauffören än vad jag någonsin kommer att få med dessa enligt någons definition lyckade varelser som, med pengar på banken, en lägenhet i stan, ett hus i skärgården och ytterligare något litet fint mysigt lantställe, har mage att tro att det är så jävla enkelt.

Väl vid stället så får vi såklart gå förbi hela den jättelånga kön. För det får man när man är med flashiga folk. Stället som jag aldrig ens funderat på att sätta min fot på innan är stort och musiken inte min. Hon som på förfesten förkunnat för mig att hon avskyr när folk lägger stora summor pengar på saker när det faktiskt finns folk som svälter köper in en flaska svindyr champagne. Jaha.

En trevlig kille ansluter. Vi ska med samma nattbuss och jag säger att jag gärna åker tidigt. Hans berättelser om hur det var att bo i mina drömmars stad Paris är kvällens höjdpunkt.