J - the return II

Min hud får fnissattacker när hans fingertoppar stryker över min underarm. Min mun pratar och pratar. Han är allt för trött efter fyrtio timmar på flygplatser och flygplan för att vara nervös. Handen över ryggen. Munnen i nacken. På något sätt känns det inte som om det var så länge sedan han var min ändå.

Jag gör mig till och bakar bröd på morgonen. Morgonen efter att jag inte sovit på hela natten för att jag bara låg där och tittade på honom. Försökte förstå att han verkligen var där och att det var hans hand på min höft.

Han går runt i kalsonger och lagar sin paradpasta.

Jag dricker morgonkaffe och läser tidningen med J begravd i mitt hår. Tålmodigt analyserande färgen på varje hårstå. This is so red, this is more strawberryblonde, this is almost blonde.

Vi hälsar på hos Familjen som äntligen kommit hem från sin långa resa. Bebis har blivit nästan stor. Jag snusar i Bebis blonda hår. Han leker med Bebis. Och jag tänker det där som är farligt och galet att tänka, han skulle bli en bra pappa.

Vi dricker vin på kvällarna och han hittar på sagor som han berättar med sin speciella sagoröst.

Vi promenerar vid havet. Äter matsäck och blåses på. Så att mitt hår står åt alla håll och mina händer är så där kalla att jag måste stoppa dom i hans armhåla men det går inte för han är världens kittligaste.

Han sjunger med i svenska låtar som han inte kan och det låter helt galet. Och sen försöker han komma ihåg att bless you heter prosit. Räkna till tio och sen uttala Älvsjö.

Vi blir fulla och mina vänner tycker om honom. Han vill fyllehångla. Sen måste han nästan bäras från nattbussen. Vi har druckit lika mycket men han blev fullare.

Och allt är ljuvligt och jag fasar för hur det ska kännas när han inte är här längre. Samtidigt som jag undrar om det här är nog, om det är lika verkligt som fingertopparna på min underarm. Om jag någonsin kan höra ihop med någon igen. På riktigt.