Fotboll

Nio dagar kvar tills fotbollsEM. Redan börjar den där nervösa klumpen växa i magen. Exakt samma känsla som när jag själv spelade fotboll på blåbärsnivå men vissa matcher ändå var knivseggpåhalsen viktiga och jag knappt kunde äta på flera dagar innan. Och laget spelar skräpigt i träningsmatcher och Lagerbäck tar alltid ut fel lag. Så jag tar ut besvikelsen i förhand och tänker på gamla mästerskap med Sverige och vad jag gjorde då.


VM 1990 Italien:

Jag var nio år och ville bli fotbollsproffs och fyllde samlaralbumet med exakt alla fotbollsbilder och hade så många dubbletter. Jag var ihop med Thomas min första kille. Vi kollade på matcherna hemma hos honom och brukade pussas i halvlek. Sverige förlorade med den berömda 1-2*3sekvensen och vi hejade på Kamerun och Roger Milla istället.


EM 1992 Göteborg:

Sverige var med i sitt första EM, direktkvalifierade som värdland. Jag tjatade på mamma om att vi skulle åka dit. Men vi hade inte råd. Men vi vann mot England och Danmark i gruppen och oavgjort mot Frankrike. Sen förlorade vi mot Tyskland i kvartsfinalen. Och Danmark chockvann och det var nästan lika kul det.


VM 1994 USA:

Mytomspunna 1994. Alla tjejerna var kära i Dahlin eller Andersson, kanske var någon till och med kär i Brolin. Jag var mest kär i Markus i klubbens juniorlag och han kändes lika ouppnåligt långt borta som någon i landslaget i början av den sommaren. Jag var tretton och ett halvt år och blev stor den sommaren tyckte jag själv. När vi cyklade hem mitt i natten från klubbstugan med några folköl, chips och straffsparkseufori inuti. Juniorlagskillarnas ögon som bekräftade att något var annorlunda nu. Att vi inte var tolvåriga småtjejer längre. Och deras sextonårshänder skrämmde mig lite. Som om de berättade historier jag inte förstod. När min mamma envisades med att gifta sig i svenska fjällen samtidigt som Sverige spelade bronsmatch mot Bulgarien straffade jag henne med tonårsbutterhet hela dagen.


EM 2000 i Belgien/Holland:

Äntligen fick Sverige vara med igen men kom sist i gruppen. Och jag, jag var nitton och ett halvt år och båtluffade med en australiensk konstnär i Grekland under hela mästerskapet. Då kändes fotboll rätt oviktigt.


VM 2002 i Sydkorea/Japan:

Jag bodde i Melbourne och var där med i någorlunda rätt tidszon. Bästisen var medvetet arbetslös och såg alla matcher i hela VM. Jag jobbade på pizzeria och missade matcherna mot England och Nigeria. Men aldrig att jag glömmer Anders Svenssons frispark mot Argentina. Vi vann "dödens grupp" och jag förutspådde ett nytt -94 VM. Därför gjorde det inte så mycket att jag var tvungen att jobba när Sverige skulle spela mot Senegal, så övertygad var jag om att vi skulle vinna. Jag kunde ju se nästa match, kvarsfinalen. En gäst på restaurangen fick fortlöpande sms-rapporter som han vidarebefodrade till mig. När han berättade att Sverige förlorat på golden goal gick jag in på toan och fullipade. Sedan serverade jag surt pizzor och pasta resten av kvällen. Med en känsla av att något som inte skulle ta slut hade tagit slut.


EM 2004 i Portugal:

Jag bodde i Edinburgh. Hatade just då mitt jobb som restaurangchef. Mitt och mrX förhållande krisade deluxe. Bestämde mig för att börja spara pengar till en Sydamerikaresa, som om det var en lösning. Jag såg alla gruppspelsmatcher på puben. Sverige vann gruppen och den här gången skulle det gå skitbra sa jag. Några dagar innan Sverige-Holland matchen flyttade jag ifrån mrX och in hos några kompisar. Vi var tio stycken svenskar som såg kvarsfinalen ihop. Zlatan och Mellberg missade straffar. Holland var vidare. Och jag grät som om hela mitt liv berodde på detta. Som om ett lyckat EM kunde räddat mitt personliga kaos. Jag minnesluckedrack och vaknade dagen efter naken i en kompis kompis fd pojkväns säng med mitt livs värsta bakisångest. Och fucking jävla Grekland vann av alla lag. Det gjorde allt värre på nåt vis, kunde de borde väl Sverige också ha kunnat.


VM 2006 i Tyskland:

Detta var året då jag äntligen skulle få åka på ett fotbollsVM hade jag tänkt. Struntade i att skaffa sommarjobb och skulle bara vältra mig i tyskt öl och fotboll. Jag sökte biljetter. Tvingade alla mina vänner och min bror att söka biljetter. Och de fick lova att just jag skulle få en av de åtråvärda biljetterna om de fick några. Ingen fick biljetter! Några vänner skulle åka ner ändå kanske få tag i biljetter där. Jag vågade inte chansa. Såg alla gruppspelsmatcherna på olika uteserveringar i Stockholm. Sverige kom tvåa i gruppen men jag visste att det inte skulle gå bra. Satt på en buss mellan Vilnius och Riga under första halvleken av Sverige-Tyskland och fick sms som berättade att Tyskland ledde med 2-0 efter tolv minuter och sen att Teddy Lucic blev utvisad. Jag kollade på andra halvlek i en hostelbar fylld med tyskar och låtsades inte om att jag var svensk. Sen delade jag och min resekamrat på en flaska vodka och gick på rysk gaybar. Och mina vänner som åkte till Tyskland fick inga biljetter!


I år tänker jag inte ha några förväntningar och definitivt inte gråta, dricka vodka och ligga med någon kompis kompis fd när(inte om) Sverige åker ut.