Min äldsta vän

Vi hade precis flyttat ifrån honom som slog mamma. Bet sönder hennes öra. Kastade min bror i krossat glas. Mig in i väggen. Förhindrade mig från att sova i fyra år. Till en lägenhet med var sitt rum och lugn och ro. Hon bodde på andra sidan gatan. Min nya bästis med kanintänder och rosa träningsoveraller. Hon frågade om jag vill hoppa hopprep. Sen så var det vi. Vi åkte rullskridskor, spelade fotboll, cyklade, sov över hos varandra varje dag, gjorde läxor ihop, ibland frågade vi chans på samma killar, tävlade om vem som hade snyggaste snedluggen, dansade till NKOTB, kollade på Bevvan ihop. Mamma jobbade skift på Industrin och jag lagade mat till mina bröder. Hennes hem blev ett andningshål. Där fick jag pizza, kinamat och bullar på lunchrasten. Och det fortsatte liksom att vara vi. Vi började hångla med killar, dricka folköl på helgerna, vara kära i fotbollsklubbens alla juniorer. Alltid tillsammans.

Sen började vi gymnasiet på olika skolor. Och under sommarlovet mellan grundskolan och gymnasiet blev hon ihop med en av fotbollsjuniorerna och jag spenderade det i soffan hemma hos en Ny kompis. Medan hon spenderade gymnasietiden med fotbollsjunioren spenderade jag den med att hoppa av gymnasiet, bli specialist på att supa, slampa runt men framförallt med att drömma om något annat. Vi sågs inte så ofta men hon bidrog snällt med sitt leg för att jag skulle kunna gå på krogen.

Efter gymnasiet fick hon jobb på Industrin. Gjorde slut med fotbollsjunioren och blev genast ihop med en jobbarkompis från Industrin. Dom flyttade ihop och blev med hund, katt och kombi. Förlovade sig. Jag flyttade till London och blev kär i mr X. Sen flyttade jag till Spanien. Sen gjorde mr X slut. Jag turnerade runt i Asien och Australien, rökte två paket om dagen, var full varje dag och låg med halva Kanada. Jag flyttade till Skottland. Mr X ångrade sig äntligen och flyttade dit. Efter ett år blev jag rastlös och åkte till Indien ett halvår. Tillbaka till Skottland. Egen lägenhet med mr X, vi handlade på IKEA och började med lugna hemmakvällar. Jag ville dö. Flytta isär. Fylla och mycket jobb. Ihop med mr X igen. Vidare till Sydamerika. Sen Sverige och utbildning. Mr X flyttade till sitt lands huvudstad. Köpte en lägenhet och vi skulle pendla och det skulle gå så bra. Efter två månader gjorde vi slut. Kämpat för att bygga upp ett liv här, plugga, jobba, få nån slags jävla ro. Tillbaka i Skottland en sommar. En vinter i Mellanöstern. Ett mellanspel igen med mr X. Resa i Östeuropa. Träffade J. Vet fortfarande inte vad jag vill eller vart.

Hon och jag vi har knappt något att säga varandra längre. Hon tycker att jag är såååå crazy, rastlös och galen fast jag bara är precis som vilken annan svensk ung dam med beslutsångest och längtan efter nåt annat. Hon har jobbat och jobbat på Industrin. Tills händerna inte orkade mer. Sjukskriven. Tarmsjukdom. Mer sjukskriven. Aldrig lämna Industristaden kanske en go veckolång charter, gärna all-inclusive så att dom ska slippa lämna hotellet. Arbetslös. I dagarna fyller hon 27 och har en bebis som växer i magen. Fast vi blev så olika och nästan aldrig pratar så är hon en av dom jag älskar mest. Och hon är nog lyckligare än mig.

Jag vill bo i en svamp

Skottpengar på mig.

Jag är dessutom sinnessjuk och mytoman. Jobbigt värre. Men idag har jag varit lite manisk och klämt av en tidig morgon för att kolla på skidor, en föreläsning, en och en halv bok om socialförsäkringar, ett kompendium och fem timmars jobb. Fortsätter jag i samma maniska fina stil imorgon så kommer allt att bli fint till slut. Mina krulliga nerver kan få vila sig lite. Men det där med att jag är mytoman det måste jag fan jobba lite på.

Nästan klar med Drömfakulteten. Kvinnan skriver ju som en gudinna. Hur den ganska halvsugiga Svinalängorna kunde få Augustpriset i tävlan med denna bok är lite mystiskt. Men juryn verkar ha en förkärlek till tuffa barndomsskildringar med lite inslängt klassperspektiv. Vår tids arbetarlitteratur eller nåt. Kanske borde jag slänga ihop en roman om min skituppväxt i Industristaden. Folks hjärtans skulle blöda, alla skulle tycka skitsynd om mig, jag skulle bli rik, fast alla kanske bara skulle jag tro att jag var en mytoman, eftersom jag faktiskt är det. Men berättelsen om min skituppväxt i Industristaden skulle vara alldeles sann. Men allt för otrolig för att framstå som det.

Onåbarhetens dvala

Nu ska jag koncentrera mig på det jag måste ett tag. Mobiltelefonen stängs av. Datorn får inte stå på. Jag ska helt enkelt lägga all tid jag vanligen lägger på att skriva mail, läsa tidningen, blogga, läsa bloggar, prata i telefon, sms:a, slöprata på msn på att vara effektiv.

Så om jag skriver snart. Då är det skottpengar på mig själv.

Den giftastid nu kommer

En fin tjej har blivit en gift fin tjej i helgen som var. Livet är charmigt för det går faktiskt inte att veta vad den närmaste framtiden bjuder på.

För drygt två år sen var jag och fina tjejen på turné genom Sydamerika. Mitt förhållande med mr X var en jäkla spillra av vad det en gång varit. Hon var genomsingel. Vi ägnade massa tid på bussar, över cafe con leche, öl, rödvin, på stranden, på hotellrum, vid världens högsta vulkan, vandrande, ridande med att prata skit om killar och förhållande. Och att spå oss själva en framtid som bittra, ensamma nuckor. Jag träffade fina tjejen senast i juni. Då hade hon precis börjat dejta en ny. Nu är dom gifta.

Jag kanske ska hinta till J att det vore passande med en liten vigselcermoni när vi ses igen i april. Det verkar rätt kul att gifta sig.

Att handla är att existera

Bion var utsåld. Vilken besvikelse. Hade redan handlat mina favvosnacks torkade äpplen och mandlar med choklad och kanel. Såg fram emot att sitta ensam i biomörkret med några få andra lösa människor som inte hade något bättre för sig vid tvåtiden en måndag. Men det var tydligen allt för många som inte hade något bättre för sig.

Istället åkte jag hem till pappa och fixade en gigantiska latte, hetsåt mitt tänkta biogodis och pluggade. Så jag var duktig i alla fall även om det var ofrivilligt. Pappas girlfriend hade lämnat en påse med kläder åt mig att botanisera bland. Att jag är en fattig student innebär inte att jag vill ha vilka korta, färgglada t-shirtar eller utsvängda jeans som helst. Men eftersom jag gett mig själv shoppingförbud tills vidare(brutit under helgen för inköp av en lovely bronze/brun plånbok men det gills inte eftersom den införhandlades med hjälp av presentkort) tog jag ändå en tröja som faktiskt var rätt fin, lite crazy grön mönstrad samt även en brutalful ljusblå linneskjorta som kommer att vara praktisk i Indien i sommar. Jag ser alltid ut som bajs när jag reser, blandning av hippie, rejvare och halvsportig.
Saker som får mig att fundera på att bryta shoppingförbudet; billig söt blommig blus från Indiska, underbar påfågelklänning från Monki om den går att hitta i mindre storlek, finaste leopardflatsen från Topshop och underbara £6 ballerinas från Primark under stundande Skottland tripp. Ah, vad är väl människan utan drömmar.

Har oroskänslor i hela kroppen. Känner på mig att något illa kommer att hända snart. Att jag kommer att få riktigt dåliga nyheter.

Löftesbryterskan från Egoland

Åh alla rosiga föresatser om denna vecka som jag hade senast i går kväll. Det kommer nog inte gå så bra den här veckan heller. Försök att hitta ursäkter lyckas alltid. Ursäkter till att inte göra det jag borde. Eftersom detta är min enda dag denna vecka befriad från jobb och seminarium är det ju logiskt att jag bara gör roliga saker. Inte läser tråkiga kompendietexter.

Jag åker till stan och ser The Queen istället. Sitter på ett fik och läser ut Drömfakulteten. Sen går jag på sista hemmamatchen för säsongen.

jag en fegis

Jag är störd. Eller i alla fall extremt rädd för att möta jobbiga saker. Föredrar att liksom sväva i ovisshet så länge som möjligt. Som nu när jag försöker undvika det där telefonsamtalet från min chef för att reda ut vad som gått snett. Rädd för att få skäll. Fast jag egentligen vet att jag inte gjort nåt fel och att det har med andra omständigheter att göra.

Eller som på festen i lördags. Efter mycket resprat nämnde en av tjejerna en resa till den staden där J bodde/ska flytta tillbaka till. Jag fattar ganska snabbt att hon bott på J:s hotell medan han fortfarande var där. Istället för att bli glad och nämna det roliga sammanträffandet stirrar jag djupt ner i rödvinsglaset. Får ont i magen. Det inre mantrat låter- byt samtalsämne, byt samtalsämne..... För jag blir så jäkla rädd att hon ska se konstig ut och att jag då ska tänka att det beror på att han knullat henne och/eller hennes kompisar.

Eller som när jag och mr X höll på att göra slut. Jag hatade varje sekund av vårt urtrista samboliv och grinade varje dag. Istället för att gå hem och prata med honom gick jag på bio varje kväll efter jobbet, ensam.

Eller som när jag reste jorden runt i närmare fem år för att försöka undvika att märka att min bror hade dött.

Sunday blues

Imorgon är en annan dag. Och en annan vecka. Det ska bli veckan när jag ligger i fas med studierna, tycker att mitt jobb är bra, äter frukt, lagar matlådor, tar mig till återvinningsstationen.

Idag har varit dagen där jag haft rödvinshuvudvärk, ångest, ätit pizza och hatat mitt jobb.

Men någon älskar mig.

Mitt liv är inte så o´neilskt

Var och såg Lång dags färd mot natt på Dramaten igår. En buffégroffning innan förstörde lite eftersom jag hade ont i magen i tre och en halv timma. Åh det var så bra. Att jag är kär i Jonas Karlsson (tillsammans med säkert 76% av Sveriges kvinnliga befolkning och för att inte vara så jäkla hetronormativ måste jag väl ligga till att han säkert går hem hos jäkligt många män) visste jag redan och han var så klart urbra. För att inte tala om hur fantastiska Börje Ahlstedt och Lena Endre var. Ursprunget för att alla trasiga familjepjäser och allt som vi definierar som Norénskt. Inte så upplyftande men ack så bra.

Sleepless isn´t for the thoughtless

Holy moly. Jag kan aldrig sova nu för tiden. Vet inte om det är för att jag varje kväll känner att jag borde hunnit med mer. Läst tidningen nogrannare, pluggat mer, ringt den och den, skickat det och det mailet, betalat den räkningen, gjort en budget osv. i all oändlighet. Samtidigt tänker jag på morgondagen, vad jag måste hinna då, vad jag inte får glömma, om jag har nån frukost hemma osv. Och så passar jag på att oroa mig lite för om någon kanske är arg på mig. Det finns det säkert alltid någon som är.

Da Angst

Jag har varit väldigt pepp över NY biljetterna hela dagen. Jag har även förlorat ett av mina jobb tror jag. Vilket är skönt, för det har varit en konstant ångest och jobbighet förknippat med det från första stund. Men ångest eftersom jag ständigt lever över mina tillgångar och nu får betydligt mindre pengar varje månad plus att det varit lättförtjänade pengar. Well, får försöka ta lite mer skift på det andra jobbet.

Skrev klart hemtentan till slut, 31 h före deadline. Chockerad märkte jag att jag verkligen inte brydde mig, måste varit första gången sen jag började skolan för tjugo år sedan som den där läskiga prestationsångestkänslan inte översvämmade mig. Det var typ grundkurs nivå på min text och jag skickade in den ändå. Det sjuka med högskolan är att det blir G vilken skit jag än lämnar in. Och då kanske incitamentet till att bry sig försvinner. Om jag behövde oroa mig för att få U, då skulle jag tvinga mig själv lite mer. Där ligger problemet i att högskolor och universitet får pengar för hur många poäng eleverna tar. Nån slags press ligger på lärarna att godkänna så många som möjligt = mer pengar till ämnet.

New York New York

Jag fick4 biljetter. Efter ca sju minuter brakade servern ihop, i samma sekund gick mitt köp igenom. 1995 kr stycket. I september åker jag med E, S och M. Fucking fab.

Jag är en jävla miljöbov.

Oh what a wonderful day

Bra saker jag gjort idag:

Dammsugit, bäddat, städat bort alla mina kläder som låg och skräpade, skrivit på min hemtenta, jobbat och tjänat pengar, lyckats övertala tre vänner på en eftermiddag att vi borde åka till NY och att jag ska boka biljetter i morgon, hjälpt en kompis med ett pressmeddelande

Dåliga saker jag gjort idag:

Ätit en kladdkakemuffins, beställt en prenumeration på Elle som jag egentligen inte ville ha, skickat in en ansökan om ett kreditkort som jag inte har råd att ha, klagat, haft ångest över hela mitt liv, nästan frusit ihjäl, skickat min hemtenta till min smartaste vän och i princip krävt att hon ska reda ut det åt mig

Imorgon ska dom där 1995 kr biljetterna till NY bli mina. Och jag ska slipa på hemtentan till perfektion. Jag ska inte ha ångest. Över något.

Utbildningsreform

Åh den underbara alliansen är i full färd med att göra om vårt land. Senast i raden den nya utbildningsreformen. Det ska tydligen belönas att läsa språk och matte på högre nivåer. Till viss del kan jag förstå argumenten. Premissen är att det ska löna sig att vara flitig och välja "svårare" kurser. Samtidigt herregud, är det inte nog med press och stress som det är för gymnasieelver? De unga tjejer och killar jag känner i gymnasieålder pluggar mer än vad jag som högskolestudent gör. Dom går i skolan hela dagarna, sen hem och plugga hela kvällarna, samtidigt som dom ska hinna med fritidsintressen, vänner. Dom är konstant stressade och jag tror inte att dom behöver mer av den varan. Sen är gymnasiet ofta en jättejobbig period för folk när de håller på att bli vuxna och hitta sin väg. Att välja ett så kallat lättare ämne genom en lokal kurs, själv läste jag både vegetarisk matlagning och taichi som lokal kurs, kanske kan vara ett positivt brejk från all press och stress. Att få välja nåt eleverna tycker är kul på riktigt. Sen finns det ju givetvis de som tycker att språk och matematik är jättekul och väljer det ändå. Det blir ju lite fel att gå ut och bestämma att språk och matematik är mer värt än samhällskunskap, historia, filosofi osv. Däremot kan det vara bra att kräva godkänt i vissa ämnen för att förändra högskolebehörigheten. För det är tydligt att vissa inte har kunskaperna för att klara en högskoleutbildning. Och då är det bättre att de måste fylla de luckorna via komvux först. Vidare att bara kunna läsa upp IG på komvux. Svår fråga. Jag tycker att det är fel med folk som sitter med sina skitbra betyg på komvux bara för att om MÅSTE komma in på läkare. Samtidigt så måste det ju finns möjligheter. Och på samma sätt folk som var latkorvar, skoltrötta what ever på gymnasiet måste ju få chansen att ta igen detta när de mognat lite, fått lust på att plugga igen, viljan att förändra sin situation. Alla vet verkligen inte vad de vill när de är 15, 16 år. Förutom de stackars små elitstudenter som blivit så hårt drillade av vad deras kära mor och far vill att de ska bli. Kanske inte vad de själva vill.

Att ta bort 25+4 års arbetslivserfarenhet är ju helt stört. Som sagt ge inte vuxna människor med livserfarenhet och mognad chansen att göra nåt av sina liv.

Kanske utgår jag bara från mig själv nu. Jag var urusel på matte och språk och skulle inte fått en enda meritpoäng. Jag var en deprimerad skolkande liten skit på den tiden jag gick på gymnasiet. Jag hade inga krav på mig hemifrån men heller inget stöd i form av hjälp från mina föräldrar. Mina gymnasiebetyg var ändå okej. Men hade det inte varit för högskoleprovet hade jag defenitivt behövt komvux när jag kände att jag var redo att plugga igen.

Nä, detta kommer bara leda till störra press på de stackars gymnasieeleverna. Lyckas du inte nu är du dömd! Om du iofs inte har en mor eller far med massa inflytelserika kontakter, då brukar det liksom gå bra ändå. Konstigt.

Bokreaångest

Hur välja? När det finns en gräns för hur mycket jag har råd med.


Önskelista:

1. Synonymordlista

2. Klas Östergrens Gangsters och Gentlemän

3. Annas kakbok(för hemmafru poäng)

4. Vegetarisk kokbok

5. Nina Solomins Gränsen

6. The Complete Book of Tartans(för att ta reda på vilket efternamn jag ska leta efter hos skotsk man)

7. Edit Södergrans samlade dikter

8. Stora citatboken

9. Lena Einhorns Ninas resa

10. Dennis Lehanes Gone baby gone

11. Ian Rankins Botgörarna

12. Monika Fagerholms Den amerikanska flickan

Frustrerat

Igår txtade(jag vet att man inte säger så på svenska och jag bryr mig inte) jag min man och skrev att jag älskade honom. Han skrev tillbaka att han saknade mig. Jag skrev tillbaka att jag saknade honom mer. Han skrev tillbaka att han skulle äta kyckling. Jag hatar killar. Fast blir lite stolt över att jag vågar säga snälla saker. Hans senaste mail var tråkigt också. Han skrev om sin Kung fu film han filmat i helgen. Fan om en kille kan tröttna på en utan att vi ses. Då är jag seriöst trist. Eller så är han det. Eller så börjar jag tycka att det är seriöst jobbigt att ha en man som jobbar på en bank i Melbourne. Eller så är det där med att jag är så jäkla rädd för att älska mest. Eller så är jag bara sur för att jag aldrig får ligga. Det skulle kunna vara det också.

Det orangea kuvertet

Igår när jag kom hem låg det mest olästa DN, några räkningar, ett tackkort för uppvaktning vid födseln av en liten sötnos och det där oranga kuvertet som dimper ner varje år. Jag orkade inte ens öppna det. Hittills ner jag har mellanlandat hemma hos mamma cirka en gång varje år och gått igenom min post har det liksom alltid stått.... totalsumma på dina pensionskonton....0kr... Så trots att jag serverat en miljard öl, sålt semlor till förbannelse, hällt upp champagne till säkert hundra brudpar, gjort lätt sju miljarder smörgåsar, två miljarder kaffe latte, bärt tunga tallrikar, gjort pizzor. Så har det inte varit här. Men nu har jag ju återvänt till Sverige sedan två år och nu har jag minsann fått ihop till en pension som jag kan leva på ett helt år i Indien. Jag räknar iskallt med att dö innan sjuttio. Så jag behöver nog inte jobba så många år när jag tänker på det. Skönt.

För att fira detta ska jag nu raskt föra över lite pengar från sparkontot så att jag har råd att avnjuta de delikatesser som skolmatsalen bjuder på idag. Medan jag gnuggar mina geniknölar, skriver smarta saker, inte pratar med mina vänner på msn, inte läser tidningen, inte läser bloggar, inte gör något annat än det jag ska helt enkelt.

Så vad händer i London?

Planet tar för alltid. Bläddrar i Elle. Läser förstrött i en avhandling. Funderar över om tjejerna bredvid mig verkligen borde få åka på semester själva. Dom ser så små ut. Tjuvlyssnar lite på dom. Förstår att dom redan hunnit bo i London och sen åkt till Thailand och nu ska tillbaka på besök. Dom är alltså urtypen för den svenska 19-åringen. Dom är samma 19-åring som jag en gång var. Jag känner mig som en tant. Uråldrig.


Äntligen framme. Virrar runt lite planlöst. Äter trekanstmacka och dricker latte. Går i affärer och hittar genast en klänning, ett linne och två par skor på Topshop. Handlar ingenting men gör mental anteckning om att komma ihåg dessa saker tills Skottlandresan i mars. Tar tunnelbanan till Shepherds Bush. Fyndar en grå kuvertväska och ett rött skärp på en charityshop. Går till The perfecters weld, en av Londons antagligen bästa pubar. Pinten, ciggaretterna, jag och avhandlingen. En perfekt scen. Ett perfekt lugn. Ordning och reda. Sen blir allt bara blurr. Vet inte om det är tröttheten, mensen, det pyttiga matintaget eller allt i kombination. Jag blir jättefull. Älskade finaste indiehippie IrishE kommer, Mr T kommer också och några till. Jag kommer ihåg en flaska rödvin och en obekväm futon där jag somnade.


Mr T sover i soffan bredvid. Han fixar frukost och solen skiner. Vi öppnar dörren till trädgården och värmer våra frusna själar. Det är 15 grader varmare än i Stockholm. Jag får lust att grina av glädje. Eller var det baksmälla? Tar bussen till city och sen tunnelbana och till sist är jag i Marylebone. Träffar min gamla flatmate S för första gången på en halv evighet. Hon har klippt av sig håret och är söt så att jag kiknar. Vi dricker kaffe. Pratar, pratar, pratar. Vandrar runt i Marylebone och pratar om om vi hade haft pengar. Kikar in i de exklusiva mataffärerna. Hoppas på att gå in i någon kändis.


Tunnelbanan tillbaka till IrishEs lägenhet. Hon har lagat middag och köpt bubbelvin. Vi blir på strålande humör. Sminkar. Provar kläder. Bestämmer oss för att gå på några bekantas spelning. Dyker upp på fel bar med rätt namn, på andra sidan stan. Baren är ful, har en dj som spelar ruskigt dålig musik och några fulla killar som dansar i ett hörn. Vi inser att vi inte hinner åka till rätt bar. Dricker en öl på ful baren innan vi skyndar oss därifrån. Till kostymbaren Booksellers. Barkillen är het. Vi sitter sida vid sida och spanar. Jag är på mitt bästa och lite snälla humör och bjuder på att han nog spanar mest tillbaka på IrishE. Vi skrattar ihjäl oss åt kostymkillen som tappar sin kavaj i golvet, sen sin mobil samtidigt som han svajar och skriker i telefonens riktning att han kommer hem om tjugo minuter. Vidare till Soho. Beundrar dekorationerna inför det kinesiska nyåret i Chinatown. Dansar på gaybar. Avslutar på kristallkronecocktailbar. Slumrar sött på nattbussen hem.


Lördagen är femte våningen på Tate Modern med varenda annan turist/helgflanör/ledig människa i hela staden känns det som. Efteråt trängs vi med dom alla igen längs South Bank. Stannar och dricker Afternoon tea, utomhus. Sol. Lördagen är lasagne. Sen blir lördagen 30-årsfest. Jag har min finaste svarta kjol och känner mig het. Champagnen är god. Rödvinet med. Och den japanska ölen. Buffen är dock bara köttig men chokladtårtan den godaste någonsin bakad på denna jord. När Happy Birtday sjungandet är avklarat och DJn spelar We are family och hela den irländska familjen med mamma, pappa och alla fem systrar med rött hår och identiska näsor dansar nära varandra, då får jag en tår i ögat. Det är liksom fint det där med riktiga familjer. En tjock tysk raggar på mig. Jag är inte så het på det hela. IrishE bråkar med sin typ pojkvän. Han har raggat på en snygg norska hela kvällen. Efter tårar och uppträde flyr vi till nattbussen. Nattbussturen är konstig. Någon slänger en tegelsten i rutan, för att sedan lägga sig framför bussen och vägra att flytta på sig. Busschauffören blir galen, ringer polisen och sätter sig på den knasiga tegelstenskastaren. Vi får ta en annan buss hem.


Söndagen är en ledsen dag för IrishE. Vi åker till Spittalfields. Äter en asgod fet brunch och pratar skit om män. Sen flörtar jag med en knarkig, halvfarlig kille som IrishE köper rökelse av. Jag har sån illa smak. Jag shoppar ett bambihalsband, en jeansklänning som jag kommer att älska i ca tio år och en brun klänning som jag kommer älska i vår. Jag lämnar ut min email till jeansklänning designern, han säljer sina kläder på tjallamalla och säger att han kan ta med kläder till sthlm när han kommer hit som jag kan få köpa till marknadspris istället för tjallamalla pris om jag vill ha något mer från hans nästa kollektion. En tredjedel av priset. I själva verket vill han säkert ha gratis sovplats i Sthlm och ett ligg. Det har hänt förr. Vi går på Goldhawks pubquiz på kvällen, jag, IrishE, Aileen och hennes två gråhåriga flatmates. Jag är sämst och kan nästan inget. Jag lägger min energi på att flörta med quizmastern som ser ut som en tio år äldre mr X. Inte för att det finns nåt vett i att jag skulle vilja ha en tio år äldre version av honom. Dom andra i laget är bäst. Och vi vinner. 25 rätt av 25 frågor. Quizmastern verkar misstänka fusk. Har aldrig hänt att någon fått alla rätt förrut mumlar han. Trots att jag var sämst så är jag glad. Min första pubquiz vinst. Och detta efter cirkus 100 försök. IrishE är lite glad innan vi somnar.


Hemresa. Jag somnar innan planet lyft. Den medelålders mannen från Essex skrattar åt mig när jag yrvaket ruskar på huvudet vid landningen på Skavsta
- To many late nights, you need to go home and get some rest!
Mmm men först skulle jag bara åka in till stan för att äta födelsedagsmiddag med Js på Matkultur. Åt soppa, dumplings, drack öl och sen så jäkla god god crepe med fikon, getost, caramel, kikärtor och glass. To die for... Nu ska jag skriva hemtenta och en inlämningsuppgift innan fredag. Sen ska jag vila. Eller ja sen kommer E hit över helgen. Födelsedagskalas fredag och lördag. Men på söndag. Då. Då ska jag vila. Eller ja vila det kan man göra när man dör var det nån som sa. Min mamma sa att livet det kan inte vara kul hela tiden. Men helst. Sa jag.

gammal kärlek rostar aldrig

London är den där gamla pojkvännen som jag är jätterädd för att träffa igen. Den där första stora passionerade galna tonårskärleken. För att jag en gång i tiden samlade ihop mig och insåg att det fick vara nog. Vårt förhållande var destruktivt. Samtidigt vet jag att vi inte kan träffas utan att ligga. Det blev en hel helg av liggande. En återresa med ond kropp och huvudet under armen skam. Hem till den trygga, ganska fina transitpojkvännen Stockholm.

Svart är svart

Den plats jag åker oftast till är Skavsta flygplats. Jag borde få guldkort. Ryanair borde skänka mig en livstid av gratis resor i någon slags frequent flyer bonus. Ha jag glömde dom ger ingenting utan bara tar. Och har sjukt obekväma plan. Men billigt är det. Förutom när jag börjar räkna med transport till och från flygplats i båda ändar och hur jäkla mycket tid det tar allting. Djävulens senaste påfund att man ska betala för sitt bagage tar ändå priset. Till följd att jag alltid trycker ner allt i en liten väska och spenderar semestern med att vara sur över allt jag inte har med mig.
Nu har jag packat sex svarta toppar,en kjol(som jag inte använt och har ätit en kladdkakemuffin om dagen sen den inhandlades, redan då snortight) och typ inget mer. Det fick inte plats.

London

Bara ett jobbpass och lite skolfixeri imorgon. Sen är det torsdag. Då åker jag till London. Jag har känt i en dryg månad att om jag inte får andas lite UK luft så går jag under. Och nu är jag på gränsen till barnsligt exalterad. Att få gå på några andra gator, andas en annan(förvisso mer förorenad) luft, andra affärer, andra ansikten. Det skönaste med att åka på semester till ställen jag bott på är att jag inte behöver turista någonting. Bara shoppa, dricka öl, träffa vänner, gå på ett trettioårskalas och kanske se nån utställning om jag känner för det. Åh det ska bli mysigast. Att komma bort. Men inte hem. Det var aldrig riktigt hemma. Fast lätt om någon gav mig ett flott jobb och därmed möjligheten att leva ordentligt i London, jepp då skulle jag göra det till hemma imorgon.

I´m bad

Drömde jordens porrdröm om mr X. Det hade varit mer logiskt om jag vaknat upp med klösmärken överallt efter den drömmen. Var tvungen att dela med mig av drömmen till honom på msn alldeles nyss. Det lite dåliga samvetet säger mig att det är någon form av otrohet. Fast en jäkligt konstig sådan. Om jag drömmer att jag ligger med säg Zlatan är det inte otrohet utan mer kändisdyrkan. Och liksom lite glädefyllt. Fast otroheten kanske snarare låg i att jag delade med mig av drömmen.

Löneslaven

Idag vaknade jag med rivmärken i hela ansiktet och över brösten. Mina klasskompisar trodde att jag varit full och hamnat i slagsmål. Eh nä jag bara hatar mig själv så mycket att jag klöser mig själv om nätterna. Möjligtvis kan det varit så att jag drömt om min chef. Jag hatar hans sexistiska, nedvärderande, äckliga, gubbsnusk gestalt och den äckliga munnen som droppar sarkasmer och pratar till mig som om jag vore en ovanligt obegåvad 5åring. Ger mig lust att skrika JAG ÄR EN VUXEN INTELLIGENT KVINNA FÖR HELVETE. Men eftersom jag är löjligt beroende av pengarna mitt jobb ger så ler jag klädsamt och böjer ner huvudet och hoppas att han inte ser att mina ögon brinner. Allvarligt så skulle jag hellre göra några flashiga kungfu moves på honom än lite mesigt klösande.

Jag är en fis i rymden

Jag känner mig liten. Och rädd. Förhållande via teknik och noll verklighet. Jag här- han där. Höjdpunkterna: att sätta på datorn på morgonen och veta att han just skrivit sitt slutet-på-jobbdagen-mail, läsa det om och om igen. Sen sms innan han somnar. Detta gör mig glad.
Att nöja sig. Att skapa omöjliga situationer. Att inte veta när det är dags för reträtt. Att tycka att distansförhållande är bekvämt. Att distans skapar distans till mig själv. Att det är skönt.
Paradox. Jag vill ha mer. Jag vill ha hela paketet. Och jag har verkligen ingen som helst aning om hur jag ska närma mig det. Hur hanterar jag någon som honom. Som är så fin. För fin för mig.Vad kan jag förlora.

Le amour gör mig patetisk.

Bra-go

Den här nya bloggen jag skaffat ser ut som bajs. Men så känns mitt liv symptomatiskt ganska så mycket som bajs just nu. Men jag ska göra den fin snart.

Jag fick ett sms till slut. Inte det finaste men nog för att jag skulle orka pallra mig upp vid tresnåret. Tvättar så att jag kan ha fina kläder i London till helgen(nästa alltså; det blir så när man ständigt lever för helgen). Promenerade till affären. Meningen var att jag skulle handla riktig mat. Jag handlade 1 liter mjölk(att ha i kaffet), ett paket bragokex, en mjuk pepparkaka, 1 liter lyxjuice och ett gäng ägg. Så går det alltid om jag inte skiver en vuxen shoppinglista. Nu är jag fullproppad av fika och sitter med ett Bourdieu dokument öppet och ett c-uppsats dokument. Nu måste jag köra igång. Anja vann ju.

Och just det mina lår har nog ingenting att göra med att jag är byggd för utförsåkning utan mer med att jag älskar bragokex. Fint så.

Ap-ati

Apati. Apati. Jag orkar inte äta, duscha, gå och handla och absolut inte läsa Bourdieu.

Löfte till mig själv: om Anja tar guld så ska jag läsa ut hela boken sen samt ta en hälsosam stärkande promenad(stärkande för själ och moral).

Apatianledning: ett väldigt fint sms jag skickade igår. Som är obesvarat. Och inget mail. Jag blir lipig och känner mig osäker. Jisses.

Däckad framför TVn och störtloppsuppladdning undrar jag om Pernilla Wiberg är gravid eller bara lite tjock. Anja ser också lite tjock ut. Men det kan man väl inte vara när man är elitidrottskvinna. Annars kanske det är ett tecken på att alpint skulle varit min sport.

Ny blogg nytt liv

Japp nytt liv.
Det ska jag fira med intensivläsning av Bourdieu och havregrynsgröt.