söndag 30 mars 2008

Hitta hem igen

Jag iiiihhhar over hela Southern Cross station, tranger mig forbi en fet man som star i vagen och slanger mig pa Bastisen och pussar pa henne. Vi gar hem till henne och jag kanner inte alls igen mig. Att jag bodde har for sex ar sedan ar som en avlagsen drom aven om tiden har gatt sa fort att jag sagt till alla att det var fem ar sedan. Det regnar oavbrutet i Melbourne kanns det som. Vi gar forbi mitt gamla jobb, ater middag dar jag hade min avskedslunch nar jag akte harifran for sex ar sedan. Sen agnar jag varje dag at att bli kar i staden igen. Aterupptacka allt som forsvunnit ur minnet efter alla andra resor, jobb, lagenheter och uppbrott som varit sen dess. Det ar barhang och vannerna fran Skottland som alla bor har igen. Och det var nastan fyra och ett halvt ar sedan jag sag vissa av dem. Nagra bara tre ar sedan. Dom har fatt olmagar, gra tinningar och en och annan ett barn eller en fru eller bade och men allt ar anda mest detsamma och egentligen kanske det ar jag som ar mest annorlunda. Det blir bara underligt nar dom fragar om mr X och vi var ju det basta paret och jag vet aldrig riktigt om de mest var mina eller mest hans vanner. Sager till J att jag nog aldrig kan gilla Auckland som Melbourne och hans forstar for han tycker detsamma. Oronviskar att vi kan bo har sen.

onsdag 19 mars 2008

My boyfriend is so serious these days

Jisses det ar svart det dar med forhallande. Hur var det med ge och ta? Och plotsligt ar jag i nagons vardag. Och jag ar den som sitter och vantar och vantar. Forsoker att le talmodigt nar det ar sondag och den enda lediga dagen pa veckan som jag gatt och vantat pa och varan utflykt till beachen forvandlas till en utflykt till en marknad som blivit istalld och hoppla sa ar vi pa kontoret klockan ett pa formiddagen och sen sa sitter jag dar och klipper och klistrar och researchar kostym till hans film till klockan halv tolv pa kvallen. Det var varan mysiga lediga dag det.

Sa mina forvantningar infor den fyra dagar langa paskledigheten i huset pa stranden med odsliga skogspromenader, vindrickande pa havsutsiktsverandan, kayak, surfandet och annat dom haller jag laga da.

Fast allt ar ratt bra anda.

fredag 14 mars 2008

Helt plotsligt har jag alltid varit har

Det gor faktiskt inget att jag luktar svett och ar fyrtiotimmar pa vag trott nar han star dar i shorts och cowboyboots och det blir svart en stund for att jag blir sa kar. Min vaska vager 27 kilo och han snedleende undrar om jag flyttat dit nu nar han nastan inte far in vaskan i bagageluckan. Pussas, duscha, rena klader, aka bil, dricka varldens storsta jetlag latte och smaslumra pa en strand. Samre kan man ha det tanker jag. Pa natten ligger jag jetlagvaken och tittar pa hans rygg och fingertoppscirklar pa den. Till slut maste jag ha somnat for jag vaknar och klockan ar sex och han gor kaffe och sen tar han sin regissorsparm som jag skrattar at och gar. Och jag sitter liksom ensam kvar och undrar vad jag ska gora nu. Se Auckland kanske? Kanner mig sa dar nyborjare som jag bade alskar och hatar, alskhatar hatalskar. Hur beter man sig pa bussen? Jamna pengar? Vart ska jag ga av? Vill helst inte kolla pa kartan som j stoppat ner i vaskan. Telefonkort? Adapter? Universitetsbiblioteket? Mataffar nanstans? Langta efter att han ska komma hem igen.

Allt blir sa fort rutin. Pa fjarde dagen landar sommarregnet varmare pa huden an luften och luktar som svensk sommar och pa fjarde dagens morgon hittar jag en mycket mycket stor insekt i min handduk. Inne pa universitetsbibliotekets attonde vaning med havsutsikt ligger sju bocker som jag laser samtidigt och vantar pa mig. Och jag vantar pa att klockan ska bli sex sa att han ska komma och hamta mig och ta mig bort fran universitetsbiblioteket med havsutsikt. Och langtar tills vi ska ta bilen till nagonstans langt bort.

söndag 9 mars 2008

...

Om fem timmar ska jag gå upp och åka till Nya Zeeland. Om exakt 48 timmar borde jag ha krånglat mig igenom passkontroll och tull och hångla upp världens mest efterlängtade man mot en vägg eller nåt. Men tro inte att det är längtan och nervositet som håller mig sömnlös vid denna timme. Nej det är manshat. På självaste kvinnodagen, eller okej not kvinnodagen any more, så kanske jag måste hata lite strukturer och annan skit. Först får jag veta att en kompis har blivit helt oväntat lämnad av sin pojkvän. Så där står de med två pytteungar och ska försöka komma överens i typ arton år till och hon gråter och är rädd för att bli den bittra kvinnan. Fast just dom skulle älska varandra för evigt och skapa världens finaste familj och så. Men han pallade inte mer, tyckte hon krävde för mycket, han så trött. Sen säger nästa vän med barn att ojojoj detta håller inte. Vi ska försöka meeeeen.... Hur gör man för att ha jämställdhet när man fått barn med någon? När fast man tyckt att vi har värsta grymma jämställda förhållandet så helt plötsligt så tycker han att det är ju bättre att du vabbar eftersom jag tjänar mest! Och så är man så fast i den där s.k. kvinnofällan. När han helt plötsligt tycker att eftersom du är föräldraledig, ok eftersom jag är en modern man så tar jag ju kanske tre månader över sommarn för det är ju både fotbollsEM och OS i sommar, och jag jobbar så är det väl självklart att du ska handla, laga mat, städa, sköta all tvätt osv osv. Sen nu på kvällen gick jag och såg en dokumentärfilm på Tempofestivalen där en ung tjej i Chile var så fast. Fast med ett barn hon inte hade önskat med en kille som var en skit och utan utsikter om en framtid eftersom det typ inte fanns några jobb. Och hon var så medveten om att hennes relation var helt fel och så ojämställd men hon var så fast.

Så nu ligger jag här och tänker på att det där med att skaffa barn kommer ju bara att förstärka det som är skit med att vara kvinna, att det är då den äkta ojämställdheten visar sig. Privat och i arbetslivet. Och världens lyckligaste förhållande kommer att förvandlas till bajs och trötthet och så blir han en oattraktiv ohjälpsam strukturuppbärande skit.