torsdag 31 maj 2007

Glamour(ös) hårborttagning

Nu har jag kolervaccin som får mig att må illa blandat med nervösexcalterade fjärilar i kroppen. Jag ska träffa min man om sex timmar. Vi ska pussas bland torn och tinnar. Gå till alla mina favoritsecondhandbutiker och jag ska förhoppningsvis handla minst fyra väskor. Sen åker vi till landsbygden och bor på hotell med bastu på rummet. Så tror han att han impar på mig. Jag avskyr att basta men det säger jag ju inte. Bara om han börjar piska mig med ett björkris.

Ett hett tips till alla kvinnor: Köp inte hårborttagningkrämen Glamour om ni är fattiga och tycker att halva priset jämfört med Veet är strålande. Den fungerade inte. Jag vägrar, okej vågar inte, vaxa. Min hud tål inte rakhyvlar. Nu kommer jag fram till min darling som en prickigkorv utan hår. Kanske borde jag sluta vara ett sånt offer.

Tack och hej leverpastej på ett litet tag bloggen

Packa

Jag är usel på att packa. När jag ska åka bort över en helg vill jag helst ha med mig hela min garderob och sju par skor. För det går ju inte att veta på förhand vad jag känner för att ha på mig. När jag känner mig ful blir hela livet fult. Däremot när jag ska på så kallad backpacking då tar jag inte med någonting för att jag avskyr att bära runt på en tung väska. Då förlorar jag även allt vett vad det gäller att se snygg ut och tycker att hippielooken sitter som ett schmäck. Inte heller har jag vett att ta reda på vilket klimat jag åker till. Följder av detta är blandannat att jag gått runt i en och samma skjorta trettio dagar på raken i Jordanien, höll på att frysa ihjäl på världenshögstaallt i Bolivia i en tunn luvtröja, genomled en vinter i Melbourne med en halsduk som enda skydd och sköld, var tvungen att hyra en neonfärgad jacka i Nepal.

Nu har jag bantat min packning för tre nätter till två kjolar, en klänning, två par jeans, två linnen, tre tshirtar, två tröjor, två koftor, fem par skor, tre par tights och tre jackor. Max en femtedel av detta kommer att få följa med till tio veckor i Indien om några veckor.

Och det dummaste är att jag egentligen bara vill vara naken hela helgen.

tisdag 29 maj 2007

Vårkänslor

För första gången tror jag på det som sägs om kärlek på vårkanten. Alla jag känner är kära och de har röda kinder och viktiga ord, det är nystarter på det som inte skulle klara mer, några tårstormar och uppochner känslor, nytt och gammalt.

Jag är i mitten. Inget ner, inget jagärsåolyckligattjagintekanandas. Inte svindlande högt. Inget jagärsåkärattjagintekanandas. Bara bra. Jättekär med andningen i behåll. Hanterbar saknad, tilltro, inte oro. Det hade jag aldrig trott men jag mår nog bra av lagom. Av trygg och varm känsla i magen. Av rätt ord vid rätt tillfälle. Av att tro på att det inte finns några avsked utan bara vi ses snart. Av att han är enkel, går att förstå. Av att jag inte behöver karta, kompass, guidebok, pass och trekkinguniform för att jaga livet ur mig för att få veta det, vem han egentligen är. Av att han är modig och är sig själv, bara det. Av att han inte snavar på orden som jag. Av att han är ärlig. Av att han vägrar att spela mina spel. Av att jag får vad jag ser.

Fast kanske på torsdag, då kanske jag inte kan andas.

Soppy soppy jag. Skyller denna offentliga kärleksförklaring på helgens solstrålar.

måndag 28 maj 2007

Om saknad

Ledsna känslan när någon åker. En av dom bästa från ett annat liv var här i helgen. Allt ska ske i koncentrerat långhelgsformat. Det ska pratas om allt som hänt när vi inte setts, allt som hände då, allt vad som händer med alla dom som var en del av då, fikas, shoppas, visas turistsaker, drickas uteserveringsöl, drickas mer uteserveringsöl med en utsikt, gås på konserter, dansas, drickas vodka, ges hångelerbjudande, drickas rödvin, ätas på restaurang, dras visakort om och om utan att ha betalat räkningar innan, promeneras hem från nattbussar barfota med glasfötter, shoppas mera, gås på marknad, pratas. Sen var det slut och hon åkte med en flygbuss och jag önskar som vanligt att vi sågs oftare, helst hela tiden. Jag och alla dom från då.

fredag 25 maj 2007

Snigeln och Haren

Jag har två alteregon. Haren som är snabb, flyktig, flamsig, flummig, ivrig, på väg alltid på väg. Men ibland är jag Snigel som sakta sakta med största möjliga försiktighet försöker ta mig över den där vägen som dom kallar livet utan att mosas av ett snabbt rullande cykelhjul eller en ballerinasko. Efter att det regnat vårregn så kryller det av oss på vägarna. Alldeles för många blir mos av det där som dom kallar livet. Just nu är det alldeles för lite Haren och alldeles för mycket trampad Snigel.

onsdag 23 maj 2007

Haren 1987/1997/2007

Klockan är ganska sent och jag sitter i skolan och jobbar på. För nu är det hets. Först var det hets för att det ens skulle bli klart. Nu är det hets för att det måste bli bra. Men jag behöver en paus, behöver skriva något annat. Eftersom min hjärna är slutkörd snor jag ett koncept av Å som hon fått i present av Jenny. Å har sagt att jag får så det är nog lugnt. Jenny verkar inte heller vara den snåla typen.

1987: Jag började skolan och hade spretig lugg och en rosa tröja med en regnbåge på. Jag var kortast och yngst av alla men bäst på att läsa. Hemma hade jag två bröder och två styvsystrar. Vi byggde ett nytt hus i ett nytt område och det skulle bli starten på ett nytt liv viskade mamma till mig, när jag inte kunde sova på kvällen, för när jag somnade förlorade jag kontrollen över det som hände runtomkring. Över det som alla andra vuxna i min närhet lyckades väl med att låtsas som om dom inte såg. I det nya livet skulle min styvfar inte ha vitnande knogar, mamma skulle inte gråta på nätterna, ingen skulle slänga in mig i någon vägg.

1997: Jag började gymnasiet för andra gången. Jag hade svartfärgat hår, randiga tröjor och hål i näsan. Drack för mycket öl och fösökte börja röka. Flyttade hem till min pappa. Min mamma blev galen på riktigt och ville dö men misslyckades. Fast hon försvann ändå där och då. Jag var så självutplånande olycklig som jag aldrig varit innan eller efter. Gråta, inte äta, stanna en vecka i sängen, fingrar djupt ner i halsen. Blev kär för första gången. Desperat efter att bli omtyckt, älskad, vara viktig, att få ta plats. Uppoffrande. Krälande. Utplånande. Någon gång i slutet av året blev jag slängd in i en vägg av den första kärleken. Och jag, jag trodde att vissa mönster dom kan jag aldrig ta mig ur, att jag var född fångad, slängd ner i en brunn. Jag skulle bli som min mamma och hennes mamma före henne och till och med hennes mamma före henne. Det sociala arvet. En som blir slagen. För att sen bli galen.

2007: Året började med ett hångel på en balkong och sedan mitt livs värsta baksmälla. Som följdes av min livs första långa sammanhängande vita period. Inget vet jag men en sak vet jag, innan året är slut kommer jag inte ha blivit slängd in i en vägg en enda gång. Inte bokstavligt i alla fall.

söndag 20 maj 2007

Mina pojkar

Mr X ringer ganska sent. Vi skrattar men allvarsamheten den som alltid funnits där är lika närvarande ändå. Jag blundar och slutar lyssna på orden och hänger bara fast i rösten. Efteråt känns det sorgligt. För att jag tror att han fortfarande inte förstått. Samtidigt som jag själv fortfarande inte förstått. Hur kärleken som skulle vara föralltid eller i alla fall mycket längre kunde sluta i taggiga ord, anklagande blickar i nacken på den bortvända ryggen som inga ögon kunde se, undväjande undvikande.

J ringer ännu senare. Vi skrattar med den lätthet som bara frånvaron av allvarsamheten tillåter. Hans röst är klapp på kinden, fingrar i trassligt hår, handflata i ryggslut. Vi pratar framåt inte bakåt. Innan jag säger att jag måste somna om tar jag sats och säger det. I love you. You know that. För den här gången vill jag göra rätt. Inte få anklagande blickar i nacken på den bortvända ryggen som jag aldrig uppfattar.

Mina tjejer

När jag uppträder alldeles yrt. Struntar i att äta och lever på vatten, juice, kaffe och lite godis ibland. Börjar prata osammanhängande och negativt. Drar korta irriterade suckar mest hela tiden. Då är det tur att jag har fina tjejer. Bästa grannen som tvingar bort mig från datasalen för att bjuda på middag och masserar mina axlar. Finaste S som fixar teaterbiljetter och bokar bord på restaurang och säger att jag måste koppla bort lite, inte bli så besatt. Jag lovar att inte prata uppsats på hela kvällen. Vi pratar om hur vi ska bli när vi blir äldre istället. Vi pratar om stugor med blommor och grönsaker vi ska odla, att vi ska ha köpa alla våra kläder på Gudrun Sjödén och vara kulturtanter i största allmänhet och mest om att vi fortfarande leka med varandra. Jag har så många fina vänner i mitt liv. Tacksamhet.

fredag 18 maj 2007

...

Mina axlar sitter någonstans i höjd med trädkronorna. Pekfingret har ett sår av allt pekfingervalsande. Går klädd i mysbyxor till skolan för att inget får ta emot och skava. Men huvudet det är inte med. Huvudet behöver mer sömn. Huvudet är fyllt av andra tankar. Om kärleken. Och mustacher. Och sand i håret. Om att tälta på en strand. Om när livet ska börja på riktigt. Och stark mat. Om utsikten från ett tempel på en bergstopp. Om örhängen. Och en solbränd nästipp.

torsdag 17 maj 2007

Aldrig vilja vara tretton igen

Ibland läser jag nätversionen av Industristadens lolkaltidning. Den innehåller sällan riktiga nyheter, mer grannbråk och bortsprungna katter. Men sen finns ju familjesektionen också genom vilken jag håller kollen på vilka som blivit gifta och fått barn och med vem. Idag var det en intervju med Första pojkvännen.

Han var den första som jag bara blev ihop med. Genom folköl och hångel. Inte en lapp i skolbänken med rutor att kryssa i. Plöstligt över en sommar hade fråga chans blivit något för barn. Nu blev vi bara ihop. Egentligen var jag inte alls kär i Första pojkvännen. Att jag närmade mig honom med ett mål var en ren hämndaktion. Min fiende, ett blont litet stycke, hade månaden innan åkt fast för snatteri. Och lyckats med konststycket att uppge mitt namn och personnummer utan att någon upptäckte denna akt av bedrägligt beteende. Jag fick stå ut med polissamtal till mor för något jag inte gjort. Eller inte åkt fast för i alla fall. Via källor fick jag snabbt reda på hur det låg till. Skvaller är en populär sport i 13årsåldern då du inte kan försäkra dig om någons lojalitet eller din egen popularitets varande. Det blonda stycket var i alla fall kär i honom Första pojkvännen, det visste alla. Så efter åttanio folköl tog jag honom framför ögonen på henne. Hon såg ledsen ut, ögon blänkte, dramatiska gester gjordes, hennes tjejgäng konfererade på discots toalett. Det var en ren hämndaktion och inga känslor från min sida. Ett bevakande av min revir och fasad, ingen pissade ostraffat på mitt 13-årsjag. Men jag var ju tvungen att behålla honom ett tag för orsaka mer än bara en tillfällig rispa i hennes fasad.

Vi brukade titta på tv och lyssna på hångelmusik och hångla i flera timmar och ha händer överallt men alltid alltid utanpå kläder. Han var lite äldre eller ganska exakt ett år och elva månader äldre. Oundvikligen kom dagen då han ville mer efter ganska många månader. Ha händer innanför kläder. Vi hade hyrt någon videofilm, betänk att detta var stenåldern innan dvdn, och köpt chips. Han hade bestämt sig för en blixtattack. Kyssar på halsen och helt plötsligt snabba men samtidigt fumliga fingrar på jeansknappar. Händer som ville pressa sig in där dom inte borde vara. Liten tjej som fick panik och helt plötsligt ville hem och reste sig och sa nåt om fotbollsmatch dagen efter och inte ens en puss hejdå fick han. Sen ringde jag aldrig mer och inte han heller. Och i skolan låtsades jag som att han inte fanns.

I artikeln i tidningen stod det att han har sambo och ett litet barn. Men hallå! Vi har ju faktiskt aldrig gjort slut rent tekniskt sett. Jag känner mig lite sviken.

onsdag 16 maj 2007

Äkta lycka är att lyckas

En av dom där lyckostjärnorna tittade ner på mig idag. Jag fick en av dom två drömpraktikplatserna. Jag andades ut och blev så glad att det var lite ovärdigt och nästan genant. Det ger tro på att mycket är möjligt, mycket mer än vad som kändes inom rimlighetens gräns igår.

Nästa vecka ska jag presentera mig på min blivande praktikplats. Då måste jag vara smart, glad och fokuserad. Slå dom med häpnad hela högen.

Samtidigt är jag bara en i raden av en evig ström av praktikanter. Men det ska vi inte tänka på nu. Nu firar vi med folköl och cashewnötter.

tisdag 15 maj 2007

Den vackra kompisen

Han J som jag är kär i. Han har en kompis. En väldigt vacker kompis, vi spelar charaden som de väldigt goda vännerna. Den vackra kompisen ringde alldeles nyss och beklagade att han inte skulle vara där vid tiden för mitt besök. Jag får torr mun och hjärtklappning och säger:

Det var ju synd, vi kanske ses en annan gång.

Jag hoppas det, du vet att jag hoppas det, säger han.

Jag blir så arg på mig själv för mitt fladdriga hjärta. Minns en kväll efter förmånga öl och J pratade med alla och jag bara med kompisen, hur vi alltid dras till varandras sällskap. Hur han råkade snudda vid min arm och jag lekte förlägen och fixerade blicken någon annanstans. Han viskar nära nära att jag är vacker, den vackraste kvinnan. Jag fladdrar med ögonfransar och säger att han ska sluta lägg av!
Om det inte var för J visst skulle du och jag viskar han.
Du är inte en snäll vän nu säger jag kort.
Men visst skulle vi?
Sluuuuuta. Fnitter och slänga med håret. Jag är så förutsägbar.
Visst skulle vi?
Ja. Det skulle vi. Det vet vi båda två. Du måste sluta prata om det innan alla här inne märker nåt.
Den enda som inte märker nåt är J säger han och flinar. Jag vill stampa på hans fot för jag blir så arg.
Lägg av!

Innan vi ska sova pussar J i pannan. Säger att det är så kul att gå ut med mig att jag inte är en sån som hänger i armen och inte klarar mig själv och vill gå hem och gnäller och är sur. Och det bästa av allt att jag och vackra kompisen är så goda vänner.

Jag är jätteglad att vackra kompisen ska resa bort. Han ruckar på saker som han inte borde. Förbannade fladdriga hjärta.

Ja må du leva hundrade inlägg

Han J som jag är kär i. Han kommer från helt andra sidan jorden och växte upp i en liten kustby riktigt så långt borta du kan komma från Sverige. Med åtta syskon på en majsfarm. J tycker inte så värst mycket om majs idag, eller inte alls faktiskt. Dom bodde i ett jättelitet hus och var fattiga som man ofta blir med nio barn och två vuxna att klä och mätta. Mamman var en hippie och sedan med i en hemlig sekt när J föddes och senare blev hela familjen mormoner, barnen utan att välja så klart. Inget kaffe eller the eller alkohol eller prata om sex. Av alla syskonen är det bara J som inte fått barn än. Och J är den enda som flyttat på sig. Fast ingen är mormon längre. Min mamma är en sökare säger han och jag är intresserad av hennes liv. Hans mamma som inte tror på att det finns svenska flickor med rött hår.

Och han kan knappt sitt eget språk som de talar de som kom till hans land först. Bara enkla fraser. Fast han kan både italienska och spanska. Ändå säger han mitt folk om dom. Och han vill gärna berätta deras historia och lära mig några enkla fraser. Han bär ett halsband under sina kläder varje dag året runt. Som ska skydda honom. En gång var det borta. Ögon blixtrade och om någon hade stulit den så skulle dom tappa sina ballar. Sån är stenens magik. Nu har jag fått ett eget halsband från andra sidan jorden som ska skydda mig. Det är inte så fint fast det är fint att han gett mig det, så jag gömmer det under kläderna. Tills om sjutton dagar då vi ses igen.

Annat psykbryt

Lista på saker som är jäkligt jobbigt när jag är stressad

#Strömavbrott tidig morgonen i två timmar= ingen dator, ingen spis att koka gröt på, ingen kaffebryggare att koka kaffe i= ingen uppsats skriven.

#Vatten avstängt mellan 13-17= jag hade glömt bort detta och därav inte duschat, inget vatten att koka kaffe med, inget vatten att dricka till min chilimat, mun som brinner= ingen uppsats skriven.

Utan kaffe försmäktar jag i detta öde hem. Minst en kopp i timmen är en nödvändighet för fungerande hjärna.

En bra sak är att jag är väl förbredd för katastrofer av detta slaget och har handdesinfektion hemma eftersom jag älskar att tvätta händerna. Det är det enda som är bra.

måndag 14 maj 2007

Uppsatspsykbryt


Men. Varför har jag inte gjort ett enda skit de senaste fem veckorna. Nu har jag 22 h och 49 minuter på mig att få ihop ett utkast. Sen ska jag bara göra klart undersökningen och lämna in allt om 15 dagar. Så dags att få panik nu. Dåliga dumma latkorv jag.

How can this be?

You're Lolita!by Vladimir Nabokov

Considered by most to be depraved and immoral, you are obsessed with sex. What really tantalizes you is that which deviates from societal standards in every way, though you admit that this probably isn't the best and you're not sure what causes this desire. Nonetheless, you've done some pretty nefarious things in your life, and probably gotten caught for them. The names have been changed, but the problems are real. Please stay away from children.

Va faen jag som kände mig mer som en av systrarna Ingalls idag.

Gört själv här

söndag 13 maj 2007

Lilla bror som aldrig bliva stor

Jag måste ut och bort, framåt och uppåt från allt det där som jag inte kommer någon vart med. Ute är det solen rätt på huden, grönare än vad jag någonsin kan minnas, hav av vitt och oändligheter av gult. Mina fötter går och går och tankarna står still och jag går tills jag inte vet vart jag är längre. Snubblar över en fotbollsmatch. Stannar. Tankar som kommer i fatt och nära. Om att det är maj. Om att han skulle fyllt 22. Jag har inte tänkt på honom på säkert en vecka. Den där saknaden som inte går att beskriva och sitter i lungorna översvämmar mig. Den bleknar aldrig förminskas inte. Konstant. Fast det är sjunde födelsedagen han inte finns på. Som jag inte äter tårta med honom på, hans favorit med mycket grädde och godis på toppen. Sju år när han aldrig fick skägg, tog studenten, fick sitt första jobb, åkte på sin första resa, blev en man, köpte en bil.

Och jag förundras över att det går, att vi överlever. Att vi faktiskt gör det, andas, sover, vaknar, skrattar, älskar och finns och överlever. Fast han inte finns. Att tiden går och att de avtryck han gjorde har förminskats hos andra. Om sju år till är vi nog få som minns. Hur hans hår kändes, hur han älskade Brio grädde, hur arg han kunde bli för att fyra sekunder senare titta under lugg med kärleksögonen, exakt hur hans skratt lät, hur han alltid delade med sig, hur lätt det var att prata med honom fast han bara var en liten skit, hur han blev besatt av saker som fascinerade honom, hur han alltid tiggde cigg och tjatade att jag skulle köpa öl, hur han teaterapade sig.

Vad jag saknar min skruttunge.

lördag 12 maj 2007

Otur i turen

När kontot säger 47,50 kr. Då är jag ändå lite glad att jag har vänner som jobbar som festfixare. Så jag tar på mig högklackat och klänning. Dricker så mycket gratis rosé och bubbel jag bara kan. Äter snittar. Ler stort och låtsas att jag smälter in och är glad. Får lite nya kontakter för jobbmöjligheter och det är bra.

Lite full blir jag. Prisutdelning. Jag vinner första pris. Jag har aldrig vunnit något i hela mitt liv, i alla fall inget som haft med ren och skär tur att göra i en utlottning. Jag blir glad och lite generad och måste gå upp på en scen. 5000 kr på en salong till behandlingar är priset säger dom. Jag dör nästan av lycka. Tänker på massage och ansiktsbehandlingar och pedikyr och manikyr och inte klippa håret själv.

Kollektivtrafik hem och rotar i goodiebagen och älskar gratissaker. Öppnar mitt kuvert som jag fick som pris. Till min stora fasa läser jag:
Presentkort till ett värde av en hårförlängning

Hårförlängning.... Ursäkta mig men vem mer än min mamma har gjort det de senaste fem åren? Dessutom har jag redan riktigt riktigt långt hår. Imorgon är det jag som ringer och bönar och ber om att få något annat vad som helst faktiskt för presentkortet.

fredag 11 maj 2007

Alkohyler

Jenny skrev här om dagen om alkoholvanor. Hur och när vet man när det blir för mycket? Det har jag tänkt på en gång eller två.

Jag och alkoholen vi har bråkat och slått varandra men samtidigt haft så jäkla kul ihop. Första gången jag var full, en långfredag i sjuan, tyckte jag att det var skitkul. Folk spydde och grinade runt om kring. Men jag hade aldrig mått så perfekt.
Sen blev jag den som alltid var fullast. Spydde, hånglade, låg med folk jag inte mindes dagen efter, blandade med starka tabletter. Fast det var liksom fortfarande kul och vad skulle vi annars hitta på Industristaden. Och jag smög och sov hos kompisar och tror inte att föräldrar märkte hur mycket och hur ofta jag drack. När vi blev femton blev det falskleg och mitt i veckan fester och umgås med fel personer. Och föräldrar fortsatte blunda.

När jag precis fyllt sjutton kom min pappa hem en natt efter jobbet till rinnande kranar, spyor i hallen, spyor i mitt rum, en killes kvarglömda strumpor och ett översvämmande badkar med en medvetslös mig under vattenytan. Dagen efter mindes jag ingenting. Pappa som inte ens orkade vara arg, bara ledsen och skrämd "förstår du inte att du hade dött om jag inte kommit hem precis när jag gjorde". När jag kom hem full två dagar senare så blev han faktiskt arg "det är inte normalt, normala människor skulle inte dricka när de just varit med om något sådant". Mutade med en resa till London om jag kunde låta bli att dricka i tre månader. Jag blev bara ännu duktigare på att smyga. Och drack så klart kopiösa mängder i London.

Sen mina fem år utomlands. Där jag alltid kunde låtsas att livet var en semester. Att jag var utomlands liksom fast jag egentligen bodde där och hade ett jobb och ett liv att ta hand om. Puben var vårt vardagsrum och bakfyllan var konstant och bäst botad genom att gå direkt till puben efter jobbet. Vi hade skitkul och skrattade högst och tyckte själva att vi var helcrazy. Och det var så lätt att låtsas som att polisens inblandning, någons självmordsförsök, brutna armar bara var små obetydligheter. Mr X tårar nådde inte fram till mig "du måste skärpa dig". Efterfest till klockan sju och sen direkt till jobbet. Och alltid ha minst tre flaskor vin hemma. Och en på jobbet att dricka medan vi stängde.

Någonstans visste jag ändå att jag inte mådde bra. När spritmonstren i min mage skanderade och levde om och ville ha sitt klockan nio på morgonen. När jag gömde mig under täcket och grät av all ångest. När allt det där smutsiga och äckliga som hänt faktiskt trängde in för några sekunder. Så flytta tillbaka till Sverige var en utväg. Plugga och sluta dricka. Det var planen. Och det gick ganska bra, jag begravde mig skola och böjde på nacken stirrade ner in backen och försökte gå rakt fram.

Jag åkte tillbaka efter några månader för att barchefa över sommaren, ja ödets ironi. En galen sommar med nya underbara vänner, konstiga romanser, underliga kollektiv. Men så klart med alldeles för mycket alkohol och misstag. När jag kom tillbaka skulle jag möta Finaste S på en fika en tidig söndag och började gråta när det inte fanns en enda pub öppen i Stockholm. Då höll hon mig i handen och sa allt det där hon alltid velat säga om mitt drickande, hur jobbigt det var att stå på sidan och se på. Jag gjorde en pakt med mig själv där jag bestämde mig för att aldrig ha alkohol hemma, att minnesluckedrickande måste vara slut och över. Ibland har det gått bra ibland inte. Men för det mesta och jag mår så oändligt mycket bättre.

Spänd förväntan

Det är så svårt att koncentrera sig när jag hela tiden måste stirra på telefonen för att få den att ringa och sen kolla mailen nästa sekund. Jag väntar på svar från mina två drömpraktikplatser till hösten. Och samtidigt på ett slutgiltigt svar från det där magasinet i Indien nu till sommaren, skriva på engelska skulle vara en sån jättebra erfarenhet. Jag håller andan och tummarna så mycket att det säkert kommer att bli tvärtemot all min vilja.

Barnvagnen

Min fina vän som senast i går kväll satt och läste igenom det jag skrivit på min uppsats. Samma fina vän som erbjudit sig helt frivilligt att hjälpa mig hela måndagen med att läsa artiklar. När denna fina vän ringer och ber om en tjänst säger jag ju inte nej.

Även om tjänsten består i att hämta en sulky på en secondhandaffär till vännens minsta eftersom hon själv är på väg till flygplatsen. En förvisso mycket fin en från sextiotalet. Men att åka lokaltrafik, handla mat och hämta ut nya passet(jag ser ut som om någon lagt till läppenna och blonda slingor digitalt) med en alldeles tom barnvagn får folk att kolla en gång extra. Jag lovar.

Tror hon att hon har ett barn den stackars dåren?

Undrar om hon har glömt sitt barn, hon kanske är knarkare?

Min stolthet hindrade mig från att lägga ner mina matkassar i sulkyn eftersom det då skulle se ut som om jag var en sån där dåre som använder barnvagn just för det ändamålet. Och det var ju just det där med att jag inte ville se ut som en dåre.

onsdag 9 maj 2007

J - the return III

People like us vi är inte sådana som vill sätta ner rötter eller byta ringar eller lova någonting alls. Vi kan inte offra oss för någon annan eller anpassa oss. Vi vill bara flyta och ha flytande gränser och sväva och vara svävande på orden och behålla tron om att gräset är grönare på andra sidan. Jag och J är lika samma. Här och nu är perfekt. I morgon är en helt annan dag. Vi kan inte flyta tillsammans för vi vet aldrig vart strömmen tar oss men det är nog inte åt samma håll. Här och nu är perfekt i samma strömvirvel. Och vi vill tusen saker samtidigt och kan inget lova varandra. Inga klara mål eftersom vi är sådana som flyter men så mycket som ska upplevas och ses och uppnås under ett enda liv. Och äventyret är den största och första kärleken för båda.
People like us vi är sådana som är fega och rädda och inget vågar. Som skickligt väjer för att aldrig kunna trampas på. Aldrig öppna ett hjärta. Eller ge mer än vad man får. Vi kramar och pussar hejdå. Jag ler stort och skickar en slängkyss när han försvinner. Här ska det inte gråtas.
Och ändå sitter jag här nu och känner mig så jävla ensam.

söndag 6 maj 2007

J - the return II

Min hud får fnissattacker när hans fingertoppar stryker över min underarm. Min mun pratar och pratar. Han är allt för trött efter fyrtio timmar på flygplatser och flygplan för att vara nervös. Handen över ryggen. Munnen i nacken. På något sätt känns det inte som om det var så länge sedan han var min ändå.

Jag gör mig till och bakar bröd på morgonen. Morgonen efter att jag inte sovit på hela natten för att jag bara låg där och tittade på honom. Försökte förstå att han verkligen var där och att det var hans hand på min höft.

Han går runt i kalsonger och lagar sin paradpasta.

Jag dricker morgonkaffe och läser tidningen med J begravd i mitt hår. Tålmodigt analyserande färgen på varje hårstå. This is so red, this is more strawberryblonde, this is almost blonde.

Vi hälsar på hos Familjen som äntligen kommit hem från sin långa resa. Bebis har blivit nästan stor. Jag snusar i Bebis blonda hår. Han leker med Bebis. Och jag tänker det där som är farligt och galet att tänka, han skulle bli en bra pappa.

Vi dricker vin på kvällarna och han hittar på sagor som han berättar med sin speciella sagoröst.

Vi promenerar vid havet. Äter matsäck och blåses på. Så att mitt hår står åt alla håll och mina händer är så där kalla att jag måste stoppa dom i hans armhåla men det går inte för han är världens kittligaste.

Han sjunger med i svenska låtar som han inte kan och det låter helt galet. Och sen försöker han komma ihåg att bless you heter prosit. Räkna till tio och sen uttala Älvsjö.

Vi blir fulla och mina vänner tycker om honom. Han vill fyllehångla. Sen måste han nästan bäras från nattbussen. Vi har druckit lika mycket men han blev fullare.

Och allt är ljuvligt och jag fasar för hur det ska kännas när han inte är här längre. Samtidigt som jag undrar om det här är nog, om det är lika verkligt som fingertopparna på min underarm. Om jag någonsin kan höra ihop med någon igen. På riktigt.

fredag 4 maj 2007

J - the return I

Jag har varit på så många flygplatser. Jag har blivit mött av föräldrar, vänner, pojkvänner, potentiella pojkvänner. På väg någonstans eller på mellanlandning hemma. Men jag har sällan varit den som mött. I alla mina tankar, minner och fantasier är jag den som kommer ut ur dörrarna till den pulserande flygplatsen och anknytningen till helavärlden. Och där står de förväntansfulla som väntar och letar och irrar med blicken efter sina älskade, barn, mammor, kusiner, mostrar, vänner eller mig. De som varit borta över helgen, barnen som varit på sin första långresa, den underbara älskade som varit på en längre affärsresa, charterfamiljen som ska hämtas.

Därför visste jag inte riktigt hur jag skulle betee mig där på andra sidan dörrarna en valborgs förmiddag. Förpassad till en källare på Arlandas terminal 5. Kläderna som jag bytt fem gånger på morgonen skavde. Jag var varm och svettig fast det var kallt. Planet var försenat. Jag drack tre koppar kaffe så att jag fick äckliga andedräkt, försökte oberört läsa en bok. Log åt den andra tjejen som drog djupa andetag och också väntande på sin man. Familjerna som var uppklädda med slips, klänningar, kjolar, fina håruppsättningar på de små tjejerna och rustade med blommor och stora famnen för släktingen dom inte sett på länge. Sprang på toa var femte minut. Ständigt strömmade människorna ut från de där dörrarna som är anknytningen till världen. Gänget med unga blonda snuskigt solbrända som säkert varit tvåtre månader i Thailand, mor och dotter som varit på weekend, paret som varit i Rom på kärlekssemester, Släktingarna. Mina händer började skaka. Och sen helt plötsligt var han bara där. Och var nära och hade starka armar och jag drunknade en liten kort stund.

Han J som har en duschmössa med rosa rosor, pratar italienska, ger bort konstiga presenter, älskar ost och ryska filmer. Han är här nu.