Jag ligger på min säng med fotbollsöl i huvudet och en halväten smörgås i handen. Håller på att somna till. Fylletänker lite samtidigt. Då ringer Bästisen och vill prata på vägen till jobbet där på andra sidan jorden i en spårvagn. Hon pratar om sin fästman och deras förhållande och hur underbart och perfekt allting är och hur det bara blir bättre och bättre och snutteplutte och rosa moln. Och det finns ingen som jag unnar lycka mer än henne. Men jag blir lite sjösjuk i min fyllehjärna.
Och hon fortsätter prata och så säger hon:
-Minns du den där spådomen vi fick när vi var i Thailand för 711 år sedan?
-Eeehh vilken menar du?
-Han den vrålsöta ladyboyen som vi hyrde bungalow av som spådde våra framtida kärleksliv.
-Ok.
-Jag tror han hade rätt! Han sa juh att jag skulle träffa någon som var yngre, lång, smal, blond och komma från någon annanstans och vi skulle bli galet lyckliga. Det ÄR ju min fästman.
-Meeeeh lägg av. Sa inte han nåt jättehemskt om min blivande man?
-Hehe. Han skulle vara kort, tjock och cirkus 20 år äldre än dig. Och han skulle hitta dig.
-Tro fan det.
Detta är exakt anledningen till att jag inte vill bli spådd och sånt. För jag tar bara fasta på allt negativt som sägs. Samtidigt så gör jag mitt bästa för att låtsas att jag inte tror på sånt tjafs. Fast just det här hade jag lyckats väl med att förtränga till någonstans långt långt bak i mitt minne. Som jag gör när jag egentligen kommer ihåg något men bara väljer att inte tänka på det på så där 711 år för att det är för smärtsamt. Alltså är det inte bättre att ljuga för en ung dam och få henne att tro att hon ska hitta en skitfin man och bättra på hennes självförtroende och så kanske hon hittar han den där skitfina bara för att hon vågar tro det. Nu vet jag precis hur det kommer att bli, mitt liv och kärleken. Det kommer att gå illa med J såklart. Sen är jag supersingel tills jag närmar mig trettio. Alla mina vänner har blivit gifta och fått såna där små barn och dom säger att jag måste anstränga mig mer än att bara gå ut och bli full och ligga med unga killar som inte vill nåt seriöst. Så jag skapar uppgivet en profil på match.com, för att det är lite seriösare än spraydate.se är det någon som säger. Får ändå lite svar av unga pojkar i 23 års åldern som bara vill ligga. Och det tycker jag är kul och kanske ligger med några av dom, om dom är söta. Men sen får jag mail av man som kallar sig peranders42, som tycker att jag är intressant och vill promenera med mig och jag tänker att va fan varför inte. Han är rätt trist och kort och lite folkölframförtvnfet men ser ganska ung ut för sin ålder som inte alls är 42 utan 50. Han är en riktig vuxen och har pengar och bjuder mig på massa roliga kulturella saker och weekendresor. Och jag liksom kapitulerar och trots att jag inte är nåt kär i honom råkar jag flytta in i hans villa och föda två såna där barn innan jag vill dö av olycka och skiljer mig när jag är så där 34.
Nu åker jag till Umeå för att få konsertöverdos på Umeå Open(deportees, isolation years, timbuktu, laleh m.m m.m), dricka massa vin och spana på söta norrländska pojkar. Tack så hjärtans för påminnelsen Bästisen, ser jag någon där som är kort, tjock och cirka 46 som så mycket som sneglar åt mitt håll så ska jag springa. Fort.
Jag tror Bästisen glömde en sak dock. Jag har bestämt för mig att spåmannen sa att han skulle vara skallig med.
torsdag 29 mars 2007
onsdag 28 mars 2007
Att vara medioker och 26 på ytan men 11 inuti
Jag vet att det är omöjligt att tävla i intelligens och kanske till och med i allmänbildning, eftersom det då måste finnas en definition om vilka områden som är mest värda att veta saker om osv. Och det ligger ju i bedömaren själv. Men jag erkänner och skäms, jag är en intelligens/allmänbildnings snobb. När folk säger jättepinsamma saker så vill jag dö. Som när en kompis trodde att Margaret Thatcher var drottning i UK. När J frågade mig om jag tänkte besöka den där ön Bangladesh utanför Indien. När en kompis ragg härom veckan inte visste vad en blogg var. Allt min mamma säger som är relaterat till politik. Eller när folk har dom konstigaste fördomarna och visar prov på icke använda hjärnor.
Hela mitt liv har jag samtidigt varit oerhört rädd för att inte vara smartast och mest briljant och överlägset mest allmänbildad. För trots att jag inte alls vuxit upp med filosofer i bröstmjölken och Dostojevski vid frukostbordet föddes jag med ett informationsbehov och viljan att behärska allt före alla andra. Jag kunde läsa när jag var fyra. Hela grundskolan var jag bäst utan protest i min klass. Jag minns första gången jag fick ett ynka fel på engelska glosorna i sexan och min fröken skrev att även solen har sina fläckar och jag ville grina. Jag vann alltid skolans nutidsorientering. Fick bäst betyg. På gymnasiet fick jag nog inte bäst betyg av alla men jag hade ändå kvar känslan av att jag egentligen var bäst, för om jag försökte så var jag det. Sen smög den sig in den där känslan av att jag kanske inte var så bra ändå. Det där med att alla trodde att jag var så smart, det började kännas som en bluff. Jag vågade inte säga saker om jag inte var hundra på att det var rätt för usch och fy och skammen om jag skulle ha fel om något.
När jag plugga igen "på riktigt" för drygt två år sedan i en klass där alla alltid hade varit bäst i klassen så var det pure ångest. Istället för att stimuleras av att folk var kvicktänkta och fyllda av självförtroende och kunde analysera och dra slutsatser och teoretisera i all evighet, så blev jag bara tyst och kände mig besegrad. Totalt äcklad av känslan att känna mig medioker, så simpel. I mittenfåran med dom andra halvsmarta. Och allt har gått bra ändå, jag har vant mig vid att ligga i mittfåran och såsa med några blixtrande ögonblick ibland. Men ändå, det liksom ovärdigt hur upphetsad jag blir över betyg. I dag fick vi tillbaka våra pm som vi skrivit under den senaste 5p kursen. Jag fick VG på alla tre och blir barnsligt glad och vill egentligen springa sju varv på gården utanför med solen i ansiktet och händerna i luften och skrika jag är bäst jag är bäst jag är bäst. Jag är inte som ni andra mediokra. Och hoppa upp och ner. Och sen kanske peka ut några lysande formuleringar i mina texter. Istället gick jag lugnt och fint och åt lunch med mina klasskamrater och klämde bara ur mig mitt betyg när någon frågade. The mature way liksom.
Hela mitt liv har jag samtidigt varit oerhört rädd för att inte vara smartast och mest briljant och överlägset mest allmänbildad. För trots att jag inte alls vuxit upp med filosofer i bröstmjölken och Dostojevski vid frukostbordet föddes jag med ett informationsbehov och viljan att behärska allt före alla andra. Jag kunde läsa när jag var fyra. Hela grundskolan var jag bäst utan protest i min klass. Jag minns första gången jag fick ett ynka fel på engelska glosorna i sexan och min fröken skrev att även solen har sina fläckar och jag ville grina. Jag vann alltid skolans nutidsorientering. Fick bäst betyg. På gymnasiet fick jag nog inte bäst betyg av alla men jag hade ändå kvar känslan av att jag egentligen var bäst, för om jag försökte så var jag det. Sen smög den sig in den där känslan av att jag kanske inte var så bra ändå. Det där med att alla trodde att jag var så smart, det började kännas som en bluff. Jag vågade inte säga saker om jag inte var hundra på att det var rätt för usch och fy och skammen om jag skulle ha fel om något.
När jag plugga igen "på riktigt" för drygt två år sedan i en klass där alla alltid hade varit bäst i klassen så var det pure ångest. Istället för att stimuleras av att folk var kvicktänkta och fyllda av självförtroende och kunde analysera och dra slutsatser och teoretisera i all evighet, så blev jag bara tyst och kände mig besegrad. Totalt äcklad av känslan att känna mig medioker, så simpel. I mittenfåran med dom andra halvsmarta. Och allt har gått bra ändå, jag har vant mig vid att ligga i mittfåran och såsa med några blixtrande ögonblick ibland. Men ändå, det liksom ovärdigt hur upphetsad jag blir över betyg. I dag fick vi tillbaka våra pm som vi skrivit under den senaste 5p kursen. Jag fick VG på alla tre och blir barnsligt glad och vill egentligen springa sju varv på gården utanför med solen i ansiktet och händerna i luften och skrika jag är bäst jag är bäst jag är bäst. Jag är inte som ni andra mediokra. Och hoppa upp och ner. Och sen kanske peka ut några lysande formuleringar i mina texter. Istället gick jag lugnt och fint och åt lunch med mina klasskamrater och klämde bara ur mig mitt betyg när någon frågade. The mature way liksom.
Jordan
Idag vill jag åka till Jordanien. Sova i en öken med stjärnorna som världens snällaste täcke. Vandra i romerska ruiner i dagar. Äta tre falafel om dagen. Röka shisha och dricka thé med äckelmycketsocker så att mina tänder trillar ut. Snorkla i röda havet bredvid motorvägen till Saudiarabien. Prata med de vänligaste människorna. Gå på konstmuseum i Amman. Jordanien är dagens favoritland.
Jag längtar alltid tillbaka till platser. Men allt för sällan tar jag mig tillbaka. För jag måste hela tiden se något nytt. För jag kan inte hjälpa att jag är sån. Rastlös och nostalgisk på samma gång.
Málaga
När jag tänker på att jag ska åka till Madrid istället för att jag borde packa kläder för tre veckor, bestämma vilka böcker jag måste ha med för uppsatsskrivandet, avbeställa min dagstidning, ringa skatteverket, skynda mig till arkivet för att hetsläsa så många tidningar som möjligt innan tåget går. Då börjar jag tänka på Spanien. Och en sommar i Málaga som tycks ha försvunnit ur mitt minne. Det är konstigt hur vissa händelser i livet fastnar och kommer att följa eller förfölja resten av livet. Medan andra saker dom minns jag bara inte som om jag kluvits och vandrat på en annan väg än den det var meningen att jag skulle vara på. Och fyra månader i Málaga dom minns jag knappt. Inte vardagen.
Visst jag minns de tre tjejerna jag delade lägenhet med, jag minns vart min skola låg, att jag brukade gå till nån sunkig bar som låg nära ett torg, att jag åkte på musikfestival och fick över 40 graders feber. Inga lukter, inga färger, inga gatstenar, inga vägar jag brukade vandra, inte vad jag brukade göra, inget om hur lektionerna var, inte ens vilka träd jag tyckte var vackra och åtminstone det minns jag alltid. Kanske är det för att jag inte hållt kontakten med dom från den tiden. Pratar jag inte om minnen kanske dom dör för mig. En av tjejerna stod bakom disken på ett café i Stockholm när jag vandrade in. Av nån anledning fick jag angst i magen och ville inte alls prata med henne och tyckte bara att hela situationen var udda. Sa ungefär hej, allt bra, okej kul att se dig, eeehhh, latte tack, hejdå.
Kanske har det något med sangria, san miguel och martini att göra. Eller så har det bara att göra med att det var en av få gånger i mitt liv som jag inte hade en riktigt nära vän runt mig. Ingen som tänkte som jag. Känslan av att folk tycker att jag är lite lite udda. Men det fanns många som tyckte om sangria, san miguel och martini precis som jag. Det har jag i alla fall för mig. Att vi var 24hour partypeople tillsammans men inte vänner, aldrig vänner.
Mr X var där ibland, det minns jag. Då låste vi in oss på mitt rum, strök varandra över ryggen, tittade på varandra och nyttjade det finaste marocko hade att erbjuda för det var det bästa mr X visste, inte umgås med andra för det var det tråkigaste mr X visste. Och vi gjorde som mr X ville för jag var bara 20 år och väldigt kär. En dag upptäckte jag för första gången att han ljög för mig. Jag kom hem från skolan och han hade packat sin väska och sa att av någon diffus anledning så måste han snabbt till sitt hemland. Tidigt morgonen efter måste han åka. Och jag hittade en tågbiljett som var köpt fem dagar innan. Och vi bråkade. Han slog sönder min skrangliga garderob och jag sov med alla kläder på den sista natten och var för första gången lite rädd för honom. Fortfarande vet jag inte varför han ljög om det. Men jag minns varje detalj av just den händelsen. Nästa gång vi träffades låtsades jag som att jag glömt alltihop.
Alltid minnas vad jag väljer att minnas. Föträngning. Omvrängning. Men så dyker dom upp ibland minnena, på morgonen.
Visst jag minns de tre tjejerna jag delade lägenhet med, jag minns vart min skola låg, att jag brukade gå till nån sunkig bar som låg nära ett torg, att jag åkte på musikfestival och fick över 40 graders feber. Inga lukter, inga färger, inga gatstenar, inga vägar jag brukade vandra, inte vad jag brukade göra, inget om hur lektionerna var, inte ens vilka träd jag tyckte var vackra och åtminstone det minns jag alltid. Kanske är det för att jag inte hållt kontakten med dom från den tiden. Pratar jag inte om minnen kanske dom dör för mig. En av tjejerna stod bakom disken på ett café i Stockholm när jag vandrade in. Av nån anledning fick jag angst i magen och ville inte alls prata med henne och tyckte bara att hela situationen var udda. Sa ungefär hej, allt bra, okej kul att se dig, eeehhh, latte tack, hejdå.
Kanske har det något med sangria, san miguel och martini att göra. Eller så har det bara att göra med att det var en av få gånger i mitt liv som jag inte hade en riktigt nära vän runt mig. Ingen som tänkte som jag. Känslan av att folk tycker att jag är lite lite udda. Men det fanns många som tyckte om sangria, san miguel och martini precis som jag. Det har jag i alla fall för mig. Att vi var 24hour partypeople tillsammans men inte vänner, aldrig vänner.
Mr X var där ibland, det minns jag. Då låste vi in oss på mitt rum, strök varandra över ryggen, tittade på varandra och nyttjade det finaste marocko hade att erbjuda för det var det bästa mr X visste, inte umgås med andra för det var det tråkigaste mr X visste. Och vi gjorde som mr X ville för jag var bara 20 år och väldigt kär. En dag upptäckte jag för första gången att han ljög för mig. Jag kom hem från skolan och han hade packat sin väska och sa att av någon diffus anledning så måste han snabbt till sitt hemland. Tidigt morgonen efter måste han åka. Och jag hittade en tågbiljett som var köpt fem dagar innan. Och vi bråkade. Han slog sönder min skrangliga garderob och jag sov med alla kläder på den sista natten och var för första gången lite rädd för honom. Fortfarande vet jag inte varför han ljög om det. Men jag minns varje detalj av just den händelsen. Nästa gång vi träffades låtsades jag som att jag glömt alltihop.
Alltid minnas vad jag väljer att minnas. Föträngning. Omvrängning. Men så dyker dom upp ibland minnena, på morgonen.
Mindre än fem veckor till omöjligheten
Om mindre än fem veckor är han här. Och det kommer att gå så snabbt. För jag ska hinna åka till Umeå, Industristaden, Göteborg, Madrid, skriva en c-uppsats och sen panikartat djupandas i en vecka. Kanske klippa mig, smörja in benen och massa annat trams som jag gör i bland för att känna mig vacker. Om det vill sig riktigt illa kanske jag känner ett behov av att fasta.
När han försvann till andra sidan jorden för fem månader sen så ljög han och sa att vi ses om två tre månader. Och han kramade mig hårt och jag tänkte att det är ju ingenting. What goes around comes around och alla gånger jag lämnade mr X ensam kvar för att leta efter min plats på jorden. Det är sånt man gör. Men nu kommer han snart och jag blir rädd räddare räddast. För tänk om det jag känner är jag älskar dig? Och inte bara fjantiga halvtama engelska I love you, I miss you. Och tänk om han inte älskar mig tillbaka. Det är då det blir farligt. Det kan komma tårar, patetiska ord kan flöda. Fast jag lyckas nog hålla inne med det tills han inte längre ser. För sånt är jag bra på, att låtsas.
Jag tror att jag kommer att älska. För ett vi är omöjligt. Och som jag älskar omöjliga situationer. Som jag hoppat och klängt mig fast vid allt som är för svårt, lite för omöjligt, ute efter en fin medalj eller en fjäder i hatten eller vad du vill. Eller bara det enklast sättet att kunna bortförklara att han inte älskade. Att det var omöjligt.
När han försvann till andra sidan jorden för fem månader sen så ljög han och sa att vi ses om två tre månader. Och han kramade mig hårt och jag tänkte att det är ju ingenting. What goes around comes around och alla gånger jag lämnade mr X ensam kvar för att leta efter min plats på jorden. Det är sånt man gör. Men nu kommer han snart och jag blir rädd räddare räddast. För tänk om det jag känner är jag älskar dig? Och inte bara fjantiga halvtama engelska I love you, I miss you. Och tänk om han inte älskar mig tillbaka. Det är då det blir farligt. Det kan komma tårar, patetiska ord kan flöda. Fast jag lyckas nog hålla inne med det tills han inte längre ser. För sånt är jag bra på, att låtsas.
Jag tror att jag kommer att älska. För ett vi är omöjligt. Och som jag älskar omöjliga situationer. Som jag hoppat och klängt mig fast vid allt som är för svårt, lite för omöjligt, ute efter en fin medalj eller en fjäder i hatten eller vad du vill. Eller bara det enklast sättet att kunna bortförklara att han inte älskade. Att det var omöjligt.
tisdag 27 mars 2007
Den nya människan
Tänk er tillbaka sisådär 80 år i tiden. Ett Sverige i förändring. Hygienism är ledordet. Allt ska städas bort, smutsen i folks hem och smutsen i folkstocken. Dom som inte passar in i det vackra folkhemmet som ska byggas. Dom måste vi hitta på något med.
1921 bildas Statens Institut för Rasbiologi. Den skogstokige Herman Lundborg leder detta institut vars första insats är att försöka katologisera de olika raser som förekommer i Sverige. Den nordiska folktypen, den är fin den. Mindre fina är dom som ser ut som typiska tattare, kriminella eller samer. Det är den nordiska folktypen som ska förfinas och förädlas. Vetenskapen står högt över människan och det allmänna bästa går långt före individen.
1936 är det saker på gång ute i Europa. Tyskland ligger nära så nära. Samma år byter Institutet chef till Gunnar Dahlberg som förändrar Institutets inriktning till medicinsk eugenik istället för rasfokuserad. Lundborg rasar, hans kartläggning av de svenska samerna är inte klar än. Nu är det sjukdomar som ska förhindras att föra vidare. Dåliga gener ska inte reproduceras.
Men inte heller asociala gener eller sinnesslöhet. Flickan som skrattar för högt, flickan som har upptäckt sin sexualitet, flickan som råkar ha alkoholiserade föräldrar, flickan som har för mycket spring i benen, flickan som har humör, flickan som inte accepterar att våldtas av herrn i huset. Alla dessa flickor är det bäst att sterilisera och helst även låsa inne. En flicka som inte brydde sig om konventioner straffades grymt.
Se Klaus Härös film Den nya människan. Och/eller läs Gunnar Brobergs böcker kring rasbiologiska institutet och sterilisering.
1921 bildas Statens Institut för Rasbiologi. Den skogstokige Herman Lundborg leder detta institut vars första insats är att försöka katologisera de olika raser som förekommer i Sverige. Den nordiska folktypen, den är fin den. Mindre fina är dom som ser ut som typiska tattare, kriminella eller samer. Det är den nordiska folktypen som ska förfinas och förädlas. Vetenskapen står högt över människan och det allmänna bästa går långt före individen.
1936 är det saker på gång ute i Europa. Tyskland ligger nära så nära. Samma år byter Institutet chef till Gunnar Dahlberg som förändrar Institutets inriktning till medicinsk eugenik istället för rasfokuserad. Lundborg rasar, hans kartläggning av de svenska samerna är inte klar än. Nu är det sjukdomar som ska förhindras att föra vidare. Dåliga gener ska inte reproduceras.
Men inte heller asociala gener eller sinnesslöhet. Flickan som skrattar för högt, flickan som har upptäckt sin sexualitet, flickan som råkar ha alkoholiserade föräldrar, flickan som har för mycket spring i benen, flickan som har humör, flickan som inte accepterar att våldtas av herrn i huset. Alla dessa flickor är det bäst att sterilisera och helst även låsa inne. En flicka som inte brydde sig om konventioner straffades grymt.
Se Klaus Härös film Den nya människan. Och/eller läs Gunnar Brobergs böcker kring rasbiologiska institutet och sterilisering.
söndag 25 mars 2007
Sista gången
Jag kan bara minnas sista ickegången jag träffade honom. Sommaren var nästan slut men världen badade i solsken. Jag skulle flytta till London dagen efter. Vid vattnet som går genom Industristaden skulle jag träffa familj och släkt. Äta glass. Allt var lyckligt som bubbelgumspop. Alla skrattade och tog kort på varandra och jag var så glad att jag äntligen var på väg bort från allt det här. Jag tänkte att min familj var rätt bra ändå ibland. Huvudet var fullt av C. Hade sovit där för sista gången kvällen innan. På morgonen när han trodde att jag sov viskade han "jag älskar dig", han som aldrig tidigare kunnat erkänna att han tyckte att jag var ens lite bra. Jag tillförde ingen magik för honom. Så sa han. Som fick mig att trampa mig själv på tårna i min iver att få ett litet litet erkännande. Nu hade jag bråttom bort från familjen och släkten för att hinna säga hejdå till vännerna och berätta om C. Så bråttom att jag inte hade tid att vänta på en lillebror som aldrig kunde passa tider. Så jag gick innan han hann till floden. Två veckor senare var han död. Och jag vet inte vilken sista gången jag träffade honom var.
När Haren mötte J
Det hade varit så där riktigt varmt på gränsen till för varmt i flera veckor. Min hud var lätt bränd. Min rygg var zickzack mönstrad efter att jag råkat somna på en strand i Lettland. Jag var svettig och kände mig obekväm i min egen hud. Mitt hår var flottigt eftersom det bara fanns en dusch på hostelet och jag inte orkade köa. Mina kläder hade jag inte orkat tvätta på flera veckor eftersom det alltid var kö eller dyrt på alla hostel. Trött eftersom jag och K delat på en gigantisk flaska vodka kvällen innan och dansat hela natten på Angel. Less på att vandra runt Tallinns "Old town". Börjat se fram emot resan tillbaka till Stockholm.
Den dagen satt jag med K och två amerikanska kompisar som vi stött på någonstans, kan inte minnas var, i Litauen. Dom var uppenbart trötta på varandra och skrek efter vårt sällskap. K och jag delade på en flaska färdigblandad gin och tonic och planerad en snabb reträtt till våra våningssängar. Då kom han in i köket. Den i särklass vackraste man jag mött i levande livet. Slog sig ner vid vårat bord. Bjöd på vodkashottar och fick mig att skrika av skratt. Mitt hjärta slog kvadrupla slag. Jag tänkte att shit det är han, det är verkligen han. Han skulle möta kompisar och gå på reaggeklubb. Jag gick och la mig. Vaknade tidigt morgonen efter. I sängen under min överslaf låg han och sov. Jag låg där och kikade och kikade och kikade och kikade. Pickande hjärtat var räddast för att han skulle vakna och se mig. Tjuvkikande.
Jag och K åkte till stranden och sen spanade vi på ett kloster. Och hela tiden tänkte jag på Honom. Den vackra mannen. Och det blev kväll igen. Och jag tvättade håret och tog på mig det närmaste jag hade en snygg outfit, mitt svarta snygglinne och mina renaste jeans. Prisade mitt beslut att ta med en mascara på resan. Och tänkte att ikväll då är det jag och den vackraste mannen jag sett. Det blev en flaska vodka och sen en till mellan mig och K och amerikanska tjejen. En grupp från hostelet gick till en bar. Vi drack tjeckiska öl, jag och den vackra mannen. Pratade. Berättade om våra liv för varandra. Alla skulle vidare till en klubb. Jag och den vackra mannen följde med, ställde oss sist i kön. Stjärnor flög omkring. En kik på varandra. Skratt och snabba fotsteg därifrån. Till en ny bar. Bara jag och den vackraste mannen jag träffat. Vi drack fler öl och mer vodka. Buggade. Dansade japansk sällskapdans. Och hånglade. Och pratade och pratade och pratade och skrattade ännu mer och bestämde hur vår framtid skulle bli. Han lagade mat till oss. Någon pastarätt. Sen var vi vakna till klockan åtta på morgonen och pratade och skrattade. Klockan elva vaknade jag av att någon pussade på min högra axel. Åh som jag älskar att bli pussad på axeln.
Sex timmar senare skulle jag åka därifrån. Det var redan bestämt. Att lämna någon som honom. Bara så där. En enda kväll av fylla, pussar, pussar på axeln och bugg med världens vackraste man och sen inget mer. Jag kände hur jag blev tyst. Hur illamåendet växte i mig när vi satt i solen på hostelets trappa. Hur rädslan började ersätta allt det enkla och roliga. Hur jag inte visste vad jag skulle säga. Hur det kändes galet att jag kunde känna något alls för någon som jag egentligen inte kände. Jag gjorde det jag alltid gör. Rymmer. Springer så fort jag kan någon annanstans. Mumlade nåt om att gå och handla mat. Tog K i andra handen och försvann i många timmar. När vi kom tillbaka var det bara en timma kvar tills vi skulle åka. Och han satt på en soffa och väntade på mig. Jag var sådär bortkommen och yr och osäker som bara kärlek kan göra en flicka som mig. Men världens vackraste man han var lugn och sansad och vek inte bort sin blick trots att min flackade. Är man världens vackraste man kanske man har en annan självsäkerhet. Han tog tag i min hand och fick mig att sätta mig bredvid honom. Jag skakade och ville begrava mig själv under täcken och madrasser och kuddar och släcka dagsljuset. Världens vackraste man log och visade alla sina tänder. Och jag smälte och smälte. Han tog på mina öronsnibbar och hans ögon glittrade. Och han sa att jag var fantastisk. Som ingen annan.
Vi måste ses igen. Det var det sista han sa. Och jag vågade klämma fram att ja det vill jag hemskt hemskt gärna. För du är vacker. Och aldrig har jag skrattat så mycket med en så vacker man. Och fyra veckor senare tog han på mina öronsnibbar igen. Och sen var jag liksom fast.
Den dagen satt jag med K och två amerikanska kompisar som vi stött på någonstans, kan inte minnas var, i Litauen. Dom var uppenbart trötta på varandra och skrek efter vårt sällskap. K och jag delade på en flaska färdigblandad gin och tonic och planerad en snabb reträtt till våra våningssängar. Då kom han in i köket. Den i särklass vackraste man jag mött i levande livet. Slog sig ner vid vårat bord. Bjöd på vodkashottar och fick mig att skrika av skratt. Mitt hjärta slog kvadrupla slag. Jag tänkte att shit det är han, det är verkligen han. Han skulle möta kompisar och gå på reaggeklubb. Jag gick och la mig. Vaknade tidigt morgonen efter. I sängen under min överslaf låg han och sov. Jag låg där och kikade och kikade och kikade och kikade. Pickande hjärtat var räddast för att han skulle vakna och se mig. Tjuvkikande.
Jag och K åkte till stranden och sen spanade vi på ett kloster. Och hela tiden tänkte jag på Honom. Den vackra mannen. Och det blev kväll igen. Och jag tvättade håret och tog på mig det närmaste jag hade en snygg outfit, mitt svarta snygglinne och mina renaste jeans. Prisade mitt beslut att ta med en mascara på resan. Och tänkte att ikväll då är det jag och den vackraste mannen jag sett. Det blev en flaska vodka och sen en till mellan mig och K och amerikanska tjejen. En grupp från hostelet gick till en bar. Vi drack tjeckiska öl, jag och den vackra mannen. Pratade. Berättade om våra liv för varandra. Alla skulle vidare till en klubb. Jag och den vackra mannen följde med, ställde oss sist i kön. Stjärnor flög omkring. En kik på varandra. Skratt och snabba fotsteg därifrån. Till en ny bar. Bara jag och den vackraste mannen jag träffat. Vi drack fler öl och mer vodka. Buggade. Dansade japansk sällskapdans. Och hånglade. Och pratade och pratade och pratade och skrattade ännu mer och bestämde hur vår framtid skulle bli. Han lagade mat till oss. Någon pastarätt. Sen var vi vakna till klockan åtta på morgonen och pratade och skrattade. Klockan elva vaknade jag av att någon pussade på min högra axel. Åh som jag älskar att bli pussad på axeln.
Sex timmar senare skulle jag åka därifrån. Det var redan bestämt. Att lämna någon som honom. Bara så där. En enda kväll av fylla, pussar, pussar på axeln och bugg med världens vackraste man och sen inget mer. Jag kände hur jag blev tyst. Hur illamåendet växte i mig när vi satt i solen på hostelets trappa. Hur rädslan började ersätta allt det enkla och roliga. Hur jag inte visste vad jag skulle säga. Hur det kändes galet att jag kunde känna något alls för någon som jag egentligen inte kände. Jag gjorde det jag alltid gör. Rymmer. Springer så fort jag kan någon annanstans. Mumlade nåt om att gå och handla mat. Tog K i andra handen och försvann i många timmar. När vi kom tillbaka var det bara en timma kvar tills vi skulle åka. Och han satt på en soffa och väntade på mig. Jag var sådär bortkommen och yr och osäker som bara kärlek kan göra en flicka som mig. Men världens vackraste man han var lugn och sansad och vek inte bort sin blick trots att min flackade. Är man världens vackraste man kanske man har en annan självsäkerhet. Han tog tag i min hand och fick mig att sätta mig bredvid honom. Jag skakade och ville begrava mig själv under täcken och madrasser och kuddar och släcka dagsljuset. Världens vackraste man log och visade alla sina tänder. Och jag smälte och smälte. Han tog på mina öronsnibbar och hans ögon glittrade. Och han sa att jag var fantastisk. Som ingen annan.
Vi måste ses igen. Det var det sista han sa. Och jag vågade klämma fram att ja det vill jag hemskt hemskt gärna. För du är vacker. Och aldrig har jag skrattat så mycket med en så vacker man. Och fyra veckor senare tog han på mina öronsnibbar igen. Och sen var jag liksom fast.
53 år
I 53 år har deras liv snurrat i samma omloppsbana. Sen den stiligaste mannen i stan. Han med det korpsvarta håret och alla kostymerna. De kallade mig jazzpjatt. Råkade göra en ganska alldaglig ung dam med barn. De gifte sig. För så gick det till då för 53 år sedan.
På bröllopsfotot stirrar de allvarligt in i kameran. Farfar så vacker att det tar andan ur en. Farmor alldaglig men söt. Ett barn blev fyra. Tre flickor och en pojke. Huset byggdes. Strävade på, arbetade på, barnen växte upp. Det kom barnbarn. Det blev sjukpension vid 50 för han som jobbat hela livet, för så kan det vara när man är en av 15 syskon. Man sliter ut sig.
I 53 år har hon städat efter honom, lagat mat åt honom och inte vilken mat som helst utan den godaste mest perfekta, ensam uppfostrat deras gemensamma barn, sett till att gratulationskort till barnbarn postats i tid, att han gått upp på morgonen, klappat hans kind när han behövt det.
Farmor i det vackra blå förklädet med blommor med dom perfekt tempererade händerna som jag ville skulle smeka över min kind eller hjälpa mig vid bakandet. Farmor som berättade för mig om kärlek en gång när vi var själva och jag precis lärt mig dricka kaffe. Och sa att med farfar så var det som det var, men det är annorlunda nu för tiden; du måste gifta dig med någon som du älskar, har roligt med och avgudar. Och dom har haft separata sovrum så länge jag kan minnas.
Och han farfar han har hela tiden gått före henne med blicken någon annanstans. Mot vännerna eller hans tillfällig goda gärnings projekt. Eller tankarna på torpet eller nästa stenskapelse. Senare med blicken vänd inåt. Minnen från tiden innan farmor. Stjärnor i ögonen. Samma eviga berättelser från barndom och ungdomsåren. Sen så blev han sjukligare än henne. Och plötsligt var det hon som gick först, var tvungen att varsamt leda honom.
Nu har hon cancer överallt. Och han ligger på sängen och gråter. För hur ska han möjligtvis klara sig utan henne. Efter 53 år är hon hans värld. Den som klappar honom på kinden, lagar hans mat, hjälper honom att raka sig, kokar hans kokkaffe.
En man från en annan tid. Hjälplös utan sin kvinna. Trots allt.
På bröllopsfotot stirrar de allvarligt in i kameran. Farfar så vacker att det tar andan ur en. Farmor alldaglig men söt. Ett barn blev fyra. Tre flickor och en pojke. Huset byggdes. Strävade på, arbetade på, barnen växte upp. Det kom barnbarn. Det blev sjukpension vid 50 för han som jobbat hela livet, för så kan det vara när man är en av 15 syskon. Man sliter ut sig.
I 53 år har hon städat efter honom, lagat mat åt honom och inte vilken mat som helst utan den godaste mest perfekta, ensam uppfostrat deras gemensamma barn, sett till att gratulationskort till barnbarn postats i tid, att han gått upp på morgonen, klappat hans kind när han behövt det.
Farmor i det vackra blå förklädet med blommor med dom perfekt tempererade händerna som jag ville skulle smeka över min kind eller hjälpa mig vid bakandet. Farmor som berättade för mig om kärlek en gång när vi var själva och jag precis lärt mig dricka kaffe. Och sa att med farfar så var det som det var, men det är annorlunda nu för tiden; du måste gifta dig med någon som du älskar, har roligt med och avgudar. Och dom har haft separata sovrum så länge jag kan minnas.
Och han farfar han har hela tiden gått före henne med blicken någon annanstans. Mot vännerna eller hans tillfällig goda gärnings projekt. Eller tankarna på torpet eller nästa stenskapelse. Senare med blicken vänd inåt. Minnen från tiden innan farmor. Stjärnor i ögonen. Samma eviga berättelser från barndom och ungdomsåren. Sen så blev han sjukligare än henne. Och plötsligt var det hon som gick först, var tvungen att varsamt leda honom.
Nu har hon cancer överallt. Och han ligger på sängen och gråter. För hur ska han möjligtvis klara sig utan henne. Efter 53 år är hon hans värld. Den som klappar honom på kinden, lagar hans mat, hjälper honom att raka sig, kokar hans kokkaffe.
En man från en annan tid. Hjälplös utan sin kvinna. Trots allt.
fredag 23 mars 2007
Farmor
Min blommiga favoritkaffekopp ramlar i golvet. Blommiga bitar över den äckligt fula gula linoliummattan. Och farmor har fått cancer i halva lilla fågelkroppen. Jag vill inte. Orkar inte med att folk dör. Räddast för döden. Så trött på att folk bara dör. Jag önskar att min mamma och min pappa och min bror och alla mina vänner och alla släktingar blir vrålgamla och lever minst lika länge som mig.
torsdag 22 mars 2007
Jag, Henke och Irish
Kom just på att Irländaren från i helgen lade in mig i sin telefonbok som Henrik "Henke" Larsson. Hur jävla sjukt är det? Att han antagligen ville hångla upp mig bara för att han var ett gigantiskt Celticfan och jag är svensk och därmed någon slags förlängning av Henke, i hans sjuka tankervärld alltså inte i verkligheten. Det är i sanning sjukt hur den mannen ses som gud där. Men jag skulle ju inte komma på tanken att hångla med nån bara för att de kom från samma land som min idol. Och lägga in dom i min telefonbok under idolens namn. Mycket konstigt. Eller så ville han egentligen bara se efter hur det var fatt med svenska flicka myten. Han fick inte ta del av hela svenska flickan och dagen efter förlorade Celtic borta mot Falkirk. So not such a lucky weekend.Jag=en mardröm
Min dag började vid fyra. Med mardrömmar. Jag satt nedsjunken i en grön soffa på ett fik någon obestämbar stans, åt muffins så klart. Bakom mig sitter två otroligt vackra tjejer. Dom pratar om min J. Om vilken satans i gatans jäkla casanova han är och minst ett par tjejer i veckan förbrukar han. Och så vidare och så vidare resten av natten och morgonen. Bara J s kvinnor. Och tjejerna i soffan bakom skrattar åt den där patetiska svenska tjejen som tror att J tycker om henne och bara henne. Är det min oro över att J kanske kanske är med andra som gör att jag proaktivt försöker förebygga min egen loserstatus om det visar sig vara så, jag är tvungen att vara med andra. Eller är det bara mitt dåliga samvete över att jag är med andra som gör att jag drömmer ångestdrömmar om att J skulle vara det? Vaknar och världens finaste mail finns så klart i min dator och jag hatar hatar hatar mig själv, mina drömmar, mina tankar och vissa saker jag gör. Tänker att jag lovat mig själv efter mr X att alltid behandla andra människor som jag själv vill bli behandlad.Min fina vän K har precis kommit ur ett förhållande där hans PV konstant var paranoid och beskyllde honom för att vara otrogen och spionerade på hans email och sms. I själva verket var det så klart den paranoida pojkvännen som hade svårt med troheten. Jag börjar tro att jag är som den paranoida elaka pojkvännen.
onsdag 21 mars 2007
Jag vill knarka
Ont i magenkänslan. Vill ha blommiga klänningar. Blommiga tapeter. Ett blommigt liv. Ödets ironi känslan när A som jag längtar ihjäl mig efter kommer hit nästa helg när jag ska till Umeå. Och A ska till Frankrike när jag kommer till Göteborg veckan efter. Som tur är kommer A upp igen dagen efter jag återkommer från Madrid. Åh ta mig dit nu. Madrid. Blommor och blommiga klänningar.
Idag har jag sovit, pratat i telefon, skickat in ett redan färdigt PM. Haft ångest över att jag inte pluggat. Ångest över att jag känner mig så distansierad till mig själv. Som om jag inte ens var på riktigt. Ätit frukost kl 15. Snart gå och möta Bästa grannen och åka till jobbet med henne. Längtar efter att få krama henne. Hon är så jäkla fin i allt ont i magen.
Ta mig bort någonstans vart som helst. Gärna längst bort.
Idag har jag sovit, pratat i telefon, skickat in ett redan färdigt PM. Haft ångest över att jag inte pluggat. Ångest över att jag känner mig så distansierad till mig själv. Som om jag inte ens var på riktigt. Ätit frukost kl 15. Snart gå och möta Bästa grannen och åka till jobbet med henne. Längtar efter att få krama henne. Hon är så jäkla fin i allt ont i magen.
Ta mig bort någonstans vart som helst. Gärna längst bort.
tisdag 20 mars 2007
A blast from the past
Varje sak påminner mig. Minnen rycker mig i håret, krälar upp längs mina ben eller trycker mig över bröstet. Sen finns det dom som får mig att le. Fina minnen som jag vill stoppa i ett latteglas och dricka för att få en finare känsla i magen.
Vi går på museum efter museum. Konstöverdos är en underdrift. Besöker femton olika pubar. Äter. Fryser. Jag är glad, gladare, gladast. Men magiken är borta. Allt har blivit förstört. K försöker trösta och säger att min plats på jorden bara har flyttat, att jag kommer att hitta den igen. Att jag ska följa med honom till Aukland nästa år. Eller Kina. Jag säger att jag följer med vart som helst bara det blir ett äventyr, bara någon bryr sig om mig, tycker om att vara med mig. Bara jag slipper ansvar.
Alla minnen, all sprit, blir lite för mycket en kväll. En gammal bekants vän tittar på mig med kalla ögon. Ändå kittlar det i magen. Han har skrattrynkor och det syns att han levt betydligt längre och hårdare än mig. Han är manlig. Det är Paddys Day och han är irländare och vem är jag att neka någon några sekunder av lycka. Går vidare på klubb med K och dansar med konstskoleelever, dricker mer öl. Irländaren ringer och vill träffas. Han tar en taxi till klubben. Jag skrattar och allting snurrar. Och jag vill bara att han ska hångla upp mig. Och han kysser och ojojoj vad det snurrar. Snälla sluta inte. En taxiresa senare. Och jag är nästan naken i hans säng och helt plöstligt känner jag att snälla snälla sluta! Vaknar efter några timmar och vill bort. Från min egen jävla hopplöshet. Klär på mig. Snor en £ ur Irländarens plånbok till bussen. Mina egna pengar verkar jag ha druckit upp kvällen innan. Textar J på bussen. Att jag saknar honom. Inte att en annan man just haft sin hand på min höft.
J har varit på semester. Berättar exakt hur många dagar det är tills han kommer att ha sin hand på min höft. Att han köpt nåt jättespännande till mig. Att han saknar mig. Jag säger fortfarande inte att en annan man just haft sin hand på min höft. Bara att jag längtar. Efter honom och ingen annan. Och tänker för mig själv att förträngning är bra. Alltid. Och att jag är ganska ond.
Vi går på museum efter museum. Konstöverdos är en underdrift. Besöker femton olika pubar. Äter. Fryser. Jag är glad, gladare, gladast. Men magiken är borta. Allt har blivit förstört. K försöker trösta och säger att min plats på jorden bara har flyttat, att jag kommer att hitta den igen. Att jag ska följa med honom till Aukland nästa år. Eller Kina. Jag säger att jag följer med vart som helst bara det blir ett äventyr, bara någon bryr sig om mig, tycker om att vara med mig. Bara jag slipper ansvar.
Alla minnen, all sprit, blir lite för mycket en kväll. En gammal bekants vän tittar på mig med kalla ögon. Ändå kittlar det i magen. Han har skrattrynkor och det syns att han levt betydligt längre och hårdare än mig. Han är manlig. Det är Paddys Day och han är irländare och vem är jag att neka någon några sekunder av lycka. Går vidare på klubb med K och dansar med konstskoleelever, dricker mer öl. Irländaren ringer och vill träffas. Han tar en taxi till klubben. Jag skrattar och allting snurrar. Och jag vill bara att han ska hångla upp mig. Och han kysser och ojojoj vad det snurrar. Snälla sluta inte. En taxiresa senare. Och jag är nästan naken i hans säng och helt plöstligt känner jag att snälla snälla sluta! Vaknar efter några timmar och vill bort. Från min egen jävla hopplöshet. Klär på mig. Snor en £ ur Irländarens plånbok till bussen. Mina egna pengar verkar jag ha druckit upp kvällen innan. Textar J på bussen. Att jag saknar honom. Inte att en annan man just haft sin hand på min höft.
J har varit på semester. Berättar exakt hur många dagar det är tills han kommer att ha sin hand på min höft. Att han köpt nåt jättespännande till mig. Att han saknar mig. Jag säger fortfarande inte att en annan man just haft sin hand på min höft. Bara att jag längtar. Efter honom och ingen annan. Och tänker för mig själv att förträngning är bra. Alltid. Och att jag är ganska ond.
tisdag 13 mars 2007
Schkåttlend
Åh i morgon. Då ska jag åka hem. Och få en känsla av lycka roterande kring mig och hoppas på att ta med mig lite av den tillbaka hit.
Jag ska suga på känslan när jag är där. Tänka om det är meningen att jag ska tillbaka dit på riktigt.
Jag ska plocka fram min mjukaste skotska accent, dricka mina pints, kramas med vissa utvalda vänner, se hur grönt allt börjar bli, ta en promenad upp för Arthur Seat och titta ut över min stad alldeles ensam.
Förväntan är den lyckligaste känslan.
Jag ska suga på känslan när jag är där. Tänka om det är meningen att jag ska tillbaka dit på riktigt.
Jag ska plocka fram min mjukaste skotska accent, dricka mina pints, kramas med vissa utvalda vänner, se hur grönt allt börjar bli, ta en promenad upp för Arthur Seat och titta ut över min stad alldeles ensam.
Förväntan är den lyckligaste känslan.
Min pappa
Pratade precis med min pappa på telefon. Han och hans flickvän har gjort slut igen. Under de sista tre månaderna har dom gjort slut minst tio gånger. Värre än tonåringar. Eller tekniskt sett så har dom inte gjort slut eftersom dom inte var ihop den här gången. Men hon skulle tydligen gå och fika med någon nätdejt. Snälle rare goa buddha bespara mig sånt här. Borde inte saker och ting bli enkelt någon gång. När man är typ femtio i alla fall.
Självklart hatar jag henne så att sådana där vita blixtar forsar runt. Trampa inte på min pappa. Då vill jag lassa bajs i din brevlåda.
Min pappa har dålig tjejsmak. Eller tantsmak. Han har alltid varit ihop med kvinnor som är dominanta och bossiga. Men han får ju skylla sig själv att han är så mesig. Först min mamma, som var på tok för snygg och rastlös för min pappa. Jag vet nog inga som passar så dåligt ihop som dom. Jag blir liksom alldeles förvånad när jag tänker på att dom minst en gång måste ha velat ligga med varandra.
Sen hon som var min extramamma, som rökade gula blend och hade grön kajal och var smart och var min förebild hela min uppväxt. Pappa var hennes slav och lagade mat och städade och kramade ihjäl henne tills hon började ligga med en doktor i stället. Och jag grät i flera veckor. Pappa i flera år. Jag tänker ofta att jag borde ringa henne.
Sen var det hon hippietanten som var alldeles galen. Och som jag hatade. Hon bestämde hur pappa skulle klä sig, vad han skulle äta, vad han skulle tycka, och ville vara fiiiin hela tiden samtidigt som hon skulle vara en spirituell hokuspokustant. Och pappa bara lullade med på allt. När dom gjorde slut så drog jag en lättnadens suck.
Men alla gör slut med pappa. Min mamma gör ingen slut med. Mig gör alla slut med. För jag nöjer mig med småbitar och lite är bättre än inget. Och det är inte så jävla sexigt i längden kanske. Plus att jag ärvt min mammas subbighet.
Jag älskar min pappa.
Självklart hatar jag henne så att sådana där vita blixtar forsar runt. Trampa inte på min pappa. Då vill jag lassa bajs i din brevlåda.
Min pappa har dålig tjejsmak. Eller tantsmak. Han har alltid varit ihop med kvinnor som är dominanta och bossiga. Men han får ju skylla sig själv att han är så mesig. Först min mamma, som var på tok för snygg och rastlös för min pappa. Jag vet nog inga som passar så dåligt ihop som dom. Jag blir liksom alldeles förvånad när jag tänker på att dom minst en gång måste ha velat ligga med varandra.
Sen hon som var min extramamma, som rökade gula blend och hade grön kajal och var smart och var min förebild hela min uppväxt. Pappa var hennes slav och lagade mat och städade och kramade ihjäl henne tills hon började ligga med en doktor i stället. Och jag grät i flera veckor. Pappa i flera år. Jag tänker ofta att jag borde ringa henne.
Sen var det hon hippietanten som var alldeles galen. Och som jag hatade. Hon bestämde hur pappa skulle klä sig, vad han skulle äta, vad han skulle tycka, och ville vara fiiiin hela tiden samtidigt som hon skulle vara en spirituell hokuspokustant. Och pappa bara lullade med på allt. När dom gjorde slut så drog jag en lättnadens suck.
Men alla gör slut med pappa. Min mamma gör ingen slut med. Mig gör alla slut med. För jag nöjer mig med småbitar och lite är bättre än inget. Och det är inte så jävla sexigt i längden kanske. Plus att jag ärvt min mammas subbighet.
Jag älskar min pappa.
måndag 12 mars 2007
Skolpengstänk
Jag ska skriva ett PM om socialförsäkringssystem, rättvisa och skolpeng. Eftersom jag är envis och lite småkorkad så har jag redan min bild klar för mig. Att rättvisa är svårt att definiera. Och att skolpengen nog ändå inte är rättvis. Den är rättvis så till vida att alla har samma möjligheter att välja skola men orättvis så till vida att det är färäldrarnas kunnande, ekonomi, engagemang som avgör. Och så blir barnen små reproduktioner av sina föräldrar.
Låt mig berätta en liten historia. Tagen rakt ur ett liv. Kanske mitt.
Det var en gång en liten flicka som bodde i en lägenhet med sin mamma, den yngsta och sötaste mamman av alla mammor, och två små bröder, den ena var jättebra på fotboll och den andra såg ut som en ängel med ljust krulligt hår. Flickans pappa bodde i en lägenhet i stan och kunde bara träffas ibland. Pappan till han som var jättebra på fotboll bodde i ett hus på landet med en ny fru och nya barn och verkade ångra att han var pappa till han som var jättebra på fotboll. Den tredje pappan, till han som såg ut som en ängel, han hade nästan slagit ihjäl den unga söta mamman så honom ville ingen träffa.
Den unga söta mamman var tvungen att jobba skift för att ha råd med hyra och mat och kläder och nya fotbollsskor och skolresor. Så varannan vecka uppmanades alla barnen att äta så mycket dom kunde på lunchen i skolan. För varannan vecka när barnen kom hem fanns det ingen mamma hemma och ingen varm mat. Den lilla flickan gjorde så gott hon kunde för att förse de två små bröderna med smörgåsar och filmjölk. Men laga mat det kunde hon inte för hon var bara tio år. Kanske nio. Den unga söta mamman skrev lappar och ringde hem varje rast och undrade hur de tre barnen hade det. Och när hon var hemma så skulle det tvättas kläder, lagas mat, handlas mat, packas gympapåsar, skjutsas till träningar, lagas kläder, läggas fram kläder till nästa dag och så skulle hon oroa sig för om de tre barnen skulle få någon mat i slutet av månaden, om dom far illa av att hon jobbade skift, om dom saknade sina pappor, om dom skulle ha råd att äta chips på lördagkvällen och om bilen skulle gå sönder denna månaden igen. Och hon var så oändligt trött. Det gjorde ont överallt. Och kanske eventuellt någon gång ibland så önskade hon att hon inte hade haft tre barn. För hon var så ung. Och söt. Och borde hon inte ha gjort något bättre av sitt liv? Nio år i skolan och sen städerska och tre barn. Var det allt?
Och den unga söta mamman orkade inte bry sig så mycket om hur det gick för de tre barnen i skolan. Så länge deras fröknar(för det var alltid fröknar när de tre små barnen gick på låg- och mellanstadiet) inte ringde och skällde och sa att barnen var jobbiga och kastade stolar och slog sina klasskompisar. Ja då var den unga söta mamman nöjd. Läxor frågade hon inte om, för då slapp hon hjälpa till. Den lilla flickan gjorde ändå alla sina läxor, för hon ville vara bäst i klassen, för sån var hon. Och så ville hon ju att den unga söta mamman skulle bli glad och stolt. Om den unga söta mamman hade haft möjlighet att välja vilken skola hennes barn skulle gå i. Hade hon gjort det då? Hade hon haft kunskap om vilken pedagogik som passade hennes tre små gullungar, vilken skola som hade bra rykte, bra lärare? Hade det varit viktigt? Eller var det kanske inte viktigast att skolan var den närmaste? Så att de tre små barnen kunde gå dit själva. För hon kunde ju inte lita på bilen som gick sönder varje månad. Och inte tid att tänka på sånt.
Hade det varit annorlunda då om dom varit två om besluten, om tiden hade räckt lite bättre, om dom två tillsammans hade haft lite mer pengar och lite mer utbildning och självsäkerhet och känsla av att dom var lika värdefulla medborgare som vilka som helst och kanske till och med en barnflicka som kunde skjutsa till den där skolan på andra sidan stan som var så bra?
Ja vad tror ni?
Låt mig berätta en liten historia. Tagen rakt ur ett liv. Kanske mitt.
Det var en gång en liten flicka som bodde i en lägenhet med sin mamma, den yngsta och sötaste mamman av alla mammor, och två små bröder, den ena var jättebra på fotboll och den andra såg ut som en ängel med ljust krulligt hår. Flickans pappa bodde i en lägenhet i stan och kunde bara träffas ibland. Pappan till han som var jättebra på fotboll bodde i ett hus på landet med en ny fru och nya barn och verkade ångra att han var pappa till han som var jättebra på fotboll. Den tredje pappan, till han som såg ut som en ängel, han hade nästan slagit ihjäl den unga söta mamman så honom ville ingen träffa.
Den unga söta mamman var tvungen att jobba skift för att ha råd med hyra och mat och kläder och nya fotbollsskor och skolresor. Så varannan vecka uppmanades alla barnen att äta så mycket dom kunde på lunchen i skolan. För varannan vecka när barnen kom hem fanns det ingen mamma hemma och ingen varm mat. Den lilla flickan gjorde så gott hon kunde för att förse de två små bröderna med smörgåsar och filmjölk. Men laga mat det kunde hon inte för hon var bara tio år. Kanske nio. Den unga söta mamman skrev lappar och ringde hem varje rast och undrade hur de tre barnen hade det. Och när hon var hemma så skulle det tvättas kläder, lagas mat, handlas mat, packas gympapåsar, skjutsas till träningar, lagas kläder, läggas fram kläder till nästa dag och så skulle hon oroa sig för om de tre barnen skulle få någon mat i slutet av månaden, om dom far illa av att hon jobbade skift, om dom saknade sina pappor, om dom skulle ha råd att äta chips på lördagkvällen och om bilen skulle gå sönder denna månaden igen. Och hon var så oändligt trött. Det gjorde ont överallt. Och kanske eventuellt någon gång ibland så önskade hon att hon inte hade haft tre barn. För hon var så ung. Och söt. Och borde hon inte ha gjort något bättre av sitt liv? Nio år i skolan och sen städerska och tre barn. Var det allt?
Och den unga söta mamman orkade inte bry sig så mycket om hur det gick för de tre barnen i skolan. Så länge deras fröknar(för det var alltid fröknar när de tre små barnen gick på låg- och mellanstadiet) inte ringde och skällde och sa att barnen var jobbiga och kastade stolar och slog sina klasskompisar. Ja då var den unga söta mamman nöjd. Läxor frågade hon inte om, för då slapp hon hjälpa till. Den lilla flickan gjorde ändå alla sina läxor, för hon ville vara bäst i klassen, för sån var hon. Och så ville hon ju att den unga söta mamman skulle bli glad och stolt. Om den unga söta mamman hade haft möjlighet att välja vilken skola hennes barn skulle gå i. Hade hon gjort det då? Hade hon haft kunskap om vilken pedagogik som passade hennes tre små gullungar, vilken skola som hade bra rykte, bra lärare? Hade det varit viktigt? Eller var det kanske inte viktigast att skolan var den närmaste? Så att de tre små barnen kunde gå dit själva. För hon kunde ju inte lita på bilen som gick sönder varje månad. Och inte tid att tänka på sånt.
Hade det varit annorlunda då om dom varit två om besluten, om tiden hade räckt lite bättre, om dom två tillsammans hade haft lite mer pengar och lite mer utbildning och självsäkerhet och känsla av att dom var lika värdefulla medborgare som vilka som helst och kanske till och med en barnflicka som kunde skjutsa till den där skolan på andra sidan stan som var så bra?
Ja vad tror ni?
söndag 11 mars 2007
Ett helt liv
En förlängning av min besatthet av att tänka: tänk om, är att jag alltid alltid undrar om de val jag gör är rätt. Samtidigt som jag inser att det inte nödvändigtvis finns något som är rätt. Om tio månader kommer jag att vara klar med min utbildning. Vill jag egentligen ens jobba med det jag då är utbildad till? Det kanske är rätt ett tag och sen inte lika rätt. Precis som med killar. När jag blir kär i någon måste jag genast tänka på om jag kan tänka mig att spendera hela mitt liv med personen i fråga. En gång ville jag faktiskt det, första åren med mr X så kändes det så. Fast egentligen tror jag nog inte på livslång kärlek, något livet och mina föräldrar lärt mig kvardrupla gånger om. Samtidigt så är jag en sån fånig romantiker. I hemlighet bygger jag ändå upp en hel värld och framtid för mig och J, som en spelplan med några alternativa vägar att komma fram till den ultimata lyckan och kärleken och ETT HELT LIV. Vi ska bo i ett hus som är vitt och ganska litet och naturen som är runt om kring ska se ut precis som i filmen Whalerider. Jag ska ha en röd fin cykel och en trädgård med överflöd av rosor och kanske en alldeles egen häst. Vi kommer att ha två söner som ska heta Agaton och Francis, dom har lockigt hår. Varje år reser vi på exotiska resor hela familjen, oftast till Afrika. Och varje morgon älskar vi att äta frukost tillsammans och skrattar oss hela vägen till kvällen. Men om detta det vet han inget än. Och när det blir så så kommer jag ändå alltid att undra varje dag om det kunde varit på ett annat sätt med någon annan någon annanstans.
lördag 10 mars 2007
Dygnet som förändrade mig
Vaknade av att klockan ringde. Jag skulle flytta. Munnen var torr, huvudet för tungt jag hade spenderat hela natten på nån obskyr bar i Soho och kanske hånglat med en klasskompis. Rafsade ihop mina saker och packade mina väskor. Mitt nya studentrum låg en gata bort. Passade på att spy lite på den gemensamma toaletten innan jag gick iväg.
I det nya rummet lade jag mig och sov några timmar till. Vaknade och hade bakisångest. Promenerade ut på en trafikerad gata i ett äckelvarmt sommarlondon. Köpte coca cola, marlboro light och ett telefonkort, måste låta föräldrarna veta mitt nya telefonnummer. Tillbaka till mitt studentrum. Ringer mamma, inget svar. Ringer pappa. Svar efter inte ens en halv signal. Jag hör rädslan i pappas röst. Att han inte vet vad han ska säga.
- Älskade sätt dig ner det har hänt nåt hemskt.
- Har det hänt nåt med farmor eller farfar??
- En bilolycka. Lillebror är död.
- Hej då, ringer när jag fixat flygbiljett hem.
Ett litet litet rop får jag fram. Hjälp. Sen går jag och spyr. Knackar på dörren till grannen. Säger att jag måste få hjälp med att fixa biljett. Måste hem hem hem nu. Säger mantrat i mitt huvud. Ringer SOS International som fixar, ringer tillbaka efter fem minuter och säger vilket plan jag ska ta och vart jag ska hämta biljetten. Packar en axelremsväska med några få saker. Ringer pappa och Bästisen för att säga vilken tid jag landar. En av grannarna följer med mig i taxin till flygtåget till Heathrow. På tåget börjar jag vilja skrika rätt ut. Får min biljett. Efter securitycheck så viker sig mina ben. Nu skriker mantrat i huvudet "Lillebror är död, lillebror är död" jättehögt på ett skärande sätt. Jag sätter mig i myllret av alla människor mitt i terminalen på golvet och hulkar, skriker och gråter samtidigt. Alla tror givetvis att jag är en dåre. Jag vet inte hur men jag hamnar på en kvinnas kontor. Hon fixar kaffe och pratar. Slutar aldrig att prata. Jag ser hur hennes mun formar ord som min hjärna inte klarar att registrera. Den pratande kvinnan följer mig till gaten. Alla andra har redan gått på planet. Den pratande kvinnan har berättat vad som hänt för flygvärdinnorna. Tidningarnas framsidor skrek Två döda tonåringar i bilolycka parat med en bild på en helt hopknycklad bil. Jag tog både Expressen och Aftonbladet. Flygvärdinnan gav mig tre säten själv och en filt. Frågade om jag ville ha en drink. Varvid jag sa att inte ens all sprit i hela världen skulle hjälpa mot detta. Hela flygresan satt jag och hoppade upp och ner, hade svårt att andas, att tänka, att bli av med alla mantran i huvudet.
Pappa och Bästisen mötte på flygplatsen. Dom grät. Jag var bara forcerad. Pratade oavbrutet hela vägen till Industristaden från flygplatsen. Tvingade dom om att köra direkt till olycksplatsen. Som var fylld av blommor, brev, ljus och mängder av ungdomar. Åkte hem till mamma. Hon och Brodern sov. Fyllda med sömntabletter. Jag tror att någon av morbröderna var där först. Jag tänkte hela tiden att detta är inte sant, inte sant, inte sant. Kan inte hända. Satt under fläkten och rökade hela natten. Halv fem på morgonen gick jag till torget för att ta bussen till sjukhuset. Där tänkte jag leta upp Lillebrors kropp för att se om det kanske var sant. Eller om allt var ett enda stort missförstånd. Jag plockade ner ett inramat kort från väggen för att ha med något att jämföra med. Som om jag skulle glömt hur min älskade lilla såg ut. På sjukhuset bröt jag ihop någonstans när jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Någon ringde efter sjukhusprästen. Och morbror kom springande, jag hade ju bara försvunnit. Till slut fick jag se honom. Hans bröstkorg var dubbelt så stor, som om den exploderat. Hans ansikte var prickigt och streckigt av glassplitter. Och han var alldeles död. Oåterkalleligen så. Och han hade dött medan jag drack gin&tonics och kanske hånglade med en klasskompis. Och min bröstkorg exploderade med.
I det nya rummet lade jag mig och sov några timmar till. Vaknade och hade bakisångest. Promenerade ut på en trafikerad gata i ett äckelvarmt sommarlondon. Köpte coca cola, marlboro light och ett telefonkort, måste låta föräldrarna veta mitt nya telefonnummer. Tillbaka till mitt studentrum. Ringer mamma, inget svar. Ringer pappa. Svar efter inte ens en halv signal. Jag hör rädslan i pappas röst. Att han inte vet vad han ska säga.
- Älskade sätt dig ner det har hänt nåt hemskt.
- Har det hänt nåt med farmor eller farfar??
- En bilolycka. Lillebror är död.
- Hej då, ringer när jag fixat flygbiljett hem.
Ett litet litet rop får jag fram. Hjälp. Sen går jag och spyr. Knackar på dörren till grannen. Säger att jag måste få hjälp med att fixa biljett. Måste hem hem hem nu. Säger mantrat i mitt huvud. Ringer SOS International som fixar, ringer tillbaka efter fem minuter och säger vilket plan jag ska ta och vart jag ska hämta biljetten. Packar en axelremsväska med några få saker. Ringer pappa och Bästisen för att säga vilken tid jag landar. En av grannarna följer med mig i taxin till flygtåget till Heathrow. På tåget börjar jag vilja skrika rätt ut. Får min biljett. Efter securitycheck så viker sig mina ben. Nu skriker mantrat i huvudet "Lillebror är död, lillebror är död" jättehögt på ett skärande sätt. Jag sätter mig i myllret av alla människor mitt i terminalen på golvet och hulkar, skriker och gråter samtidigt. Alla tror givetvis att jag är en dåre. Jag vet inte hur men jag hamnar på en kvinnas kontor. Hon fixar kaffe och pratar. Slutar aldrig att prata. Jag ser hur hennes mun formar ord som min hjärna inte klarar att registrera. Den pratande kvinnan följer mig till gaten. Alla andra har redan gått på planet. Den pratande kvinnan har berättat vad som hänt för flygvärdinnorna. Tidningarnas framsidor skrek Två döda tonåringar i bilolycka parat med en bild på en helt hopknycklad bil. Jag tog både Expressen och Aftonbladet. Flygvärdinnan gav mig tre säten själv och en filt. Frågade om jag ville ha en drink. Varvid jag sa att inte ens all sprit i hela världen skulle hjälpa mot detta. Hela flygresan satt jag och hoppade upp och ner, hade svårt att andas, att tänka, att bli av med alla mantran i huvudet.
Pappa och Bästisen mötte på flygplatsen. Dom grät. Jag var bara forcerad. Pratade oavbrutet hela vägen till Industristaden från flygplatsen. Tvingade dom om att köra direkt till olycksplatsen. Som var fylld av blommor, brev, ljus och mängder av ungdomar. Åkte hem till mamma. Hon och Brodern sov. Fyllda med sömntabletter. Jag tror att någon av morbröderna var där först. Jag tänkte hela tiden att detta är inte sant, inte sant, inte sant. Kan inte hända. Satt under fläkten och rökade hela natten. Halv fem på morgonen gick jag till torget för att ta bussen till sjukhuset. Där tänkte jag leta upp Lillebrors kropp för att se om det kanske var sant. Eller om allt var ett enda stort missförstånd. Jag plockade ner ett inramat kort från väggen för att ha med något att jämföra med. Som om jag skulle glömt hur min älskade lilla såg ut. På sjukhuset bröt jag ihop någonstans när jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Någon ringde efter sjukhusprästen. Och morbror kom springande, jag hade ju bara försvunnit. Till slut fick jag se honom. Hans bröstkorg var dubbelt så stor, som om den exploderat. Hans ansikte var prickigt och streckigt av glassplitter. Och han var alldeles död. Oåterkalleligen så. Och han hade dött medan jag drack gin&tonics och kanske hånglade med en klasskompis. Och min bröstkorg exploderade med.
Full som en kastrull
Igår var jag full. Jag var på bjudpartaj och sen Indigo, Ljunggrens, Pet Sounds, Olssons video och kom hem sjukt sent, eller tidigt om man så vill. Idag bor jag i sängen, kollar på läskigt dålig TV och har just druckit upp en liter flädersaft.
Måste laga någon fet mat. Snart.
Ångest har jag inte. Träffade konstiga avarter av män som delade ut visitkort och ville fika. Sa att dom skulle få mig att skrika och var mansgrisiga på självaste kvinnodagen. Fick mig defenitivt att skratta föraktfullt. Andra killar som försökte impa genom att säga att dom var fotbollsproffs fast dom var tjocka. Nu ska jag kolla min internetbank och ge mig själv lite ångest.
Sen laga fet mat.
Måste laga någon fet mat. Snart.
Ångest har jag inte. Träffade konstiga avarter av män som delade ut visitkort och ville fika. Sa att dom skulle få mig att skrika och var mansgrisiga på självaste kvinnodagen. Fick mig defenitivt att skratta föraktfullt. Andra killar som försökte impa genom att säga att dom var fotbollsproffs fast dom var tjocka. Nu ska jag kolla min internetbank och ge mig själv lite ångest.
Sen laga fet mat.
torsdag 8 mars 2007
Kvinnor- unite and takeover
Vaknar på Internationella kvinnodagen och känner mig inte nåt som en stark kvinna. Bara trött med trassligt hår och ond hals. Men ack så kär. J får min mage att kittla och känna som att en hamster springer runt i den, fast på ett bra sätt. Hans söta ord tränger in och får saker att vilja explodera.
Jag vill be en bön till världsalltet och universum eller vem som kan tänkas lyssna, att sätta tiden på fastforward. Så att J är här när jag vaknar snart.
Jag vill be en bön till världsalltet och universum eller vem som kan tänkas lyssna, att sätta tiden på fastforward. Så att J är här när jag vaknar snart.
Min Bästis
Har just spenderat två timmar med att prata med Australien. Först en halvtimma med J. Sen en och en halv timma med min Bästis.
Jag saknar henne. Allt blir lite halvt utan henne. Från den dagen vi lärde känna varandra på riktigt när vi var runt 15, så har folk förknippat oss med varandra. Som att det inte gick att säga Bästis 1 i en mening och inte nämna Bästis 2 i samma. Vi umgicks varje dag hela gymnasiet, när vi inte umgicks så pratade vi i telefon eller skrev brev till varandra, vi drack sprit tillsammans, blev besatta av killar tillsammans, åkte på charter tillsammans, åkte på musikfestivaler tillsammans, allting tillsammans. Flyttade till London tillsammans. Folk hade aldrig träffat bästisar som oss. Sen flyttade jag till Spanien. Det var faen inte så kul. För jag saknade Bästisen så mycket. Visa av det så åkte vi ut och reste ihop. Splittades upp ett tag när hon blev kär i en ovanligt lång fransman. Flyttade till Skottland ihop. Och mr X hatade att han alltid skulle vara tvåa för mig. För hon låg på ständig och evig första plats. Åkte till Indien ihop. Tillbaka till Skottland. Sen förlovade hon sig och flyttade till Australien.
Och det har varit jäkligt bra för mig att stå på egna ben och lära mig att vara en person bara jag och inte bara en halva av en konstellation. Men satan i gatan vad jag saknar henne. Och vi ska fortfarande bo grannar någongång i framtiden. Och våra barn ska vara bästisar. Och helst gifta sig med varandra i framtiden. I Augusti då får jag träffa min Bästis igen. Efter två år. Och det är så konstigt att hon aldrig träffat mina kompisar här och dom inte henne. För känner dom inte henne så känner dom inte mig, inte riktigt i alla fall. Det är så konstigt att hon inte sett min lägenhet. Att hon inte träffat min nya kärlek, fast dom är i samma stad just nu. Det är så konstigt att vi inte vet varje liten obetydlig detalj om varandras liv. Men det är så det är att bli vuxen var det nån som sa. Livet förändras.
Jag saknar henne. Allt blir lite halvt utan henne. Från den dagen vi lärde känna varandra på riktigt när vi var runt 15, så har folk förknippat oss med varandra. Som att det inte gick att säga Bästis 1 i en mening och inte nämna Bästis 2 i samma. Vi umgicks varje dag hela gymnasiet, när vi inte umgicks så pratade vi i telefon eller skrev brev till varandra, vi drack sprit tillsammans, blev besatta av killar tillsammans, åkte på charter tillsammans, åkte på musikfestivaler tillsammans, allting tillsammans. Flyttade till London tillsammans. Folk hade aldrig träffat bästisar som oss. Sen flyttade jag till Spanien. Det var faen inte så kul. För jag saknade Bästisen så mycket. Visa av det så åkte vi ut och reste ihop. Splittades upp ett tag när hon blev kär i en ovanligt lång fransman. Flyttade till Skottland ihop. Och mr X hatade att han alltid skulle vara tvåa för mig. För hon låg på ständig och evig första plats. Åkte till Indien ihop. Tillbaka till Skottland. Sen förlovade hon sig och flyttade till Australien.
Och det har varit jäkligt bra för mig att stå på egna ben och lära mig att vara en person bara jag och inte bara en halva av en konstellation. Men satan i gatan vad jag saknar henne. Och vi ska fortfarande bo grannar någongång i framtiden. Och våra barn ska vara bästisar. Och helst gifta sig med varandra i framtiden. I Augusti då får jag träffa min Bästis igen. Efter två år. Och det är så konstigt att hon aldrig träffat mina kompisar här och dom inte henne. För känner dom inte henne så känner dom inte mig, inte riktigt i alla fall. Det är så konstigt att hon inte sett min lägenhet. Att hon inte träffat min nya kärlek, fast dom är i samma stad just nu. Det är så konstigt att vi inte vet varje liten obetydlig detalj om varandras liv. Men det är så det är att bli vuxen var det nån som sa. Livet förändras.
onsdag 7 mars 2007
Huset
Jag önskar att jag kände någon som hade ett hus eller liten stuga som bara stod och skräpade. Att någon kunde säga - Bara ta det, åk dit och bo hela våren. Ingen kommer att störa dig. Frukt och grönsaker levererar den allsmäktige konsumhandlaren till dörren och bara för din skull installerar jag en jätteflash espressomaskin. Solen kommer att skina hela tiden. Det kommer att finnas en trädgård att påta i lite om du har lust framåt vårkanten. Det finns ingen telefon, ingen tv men självklart trådlåst bredband. Huset är fyllt av koncentrationsneutroner.
Tänk om
Jag älskar att tänka: tänk om.
Det började när jag var liten med att jag tjatade på mamma att tänka om inte du och pappa hade träffat varandra, då hade inte jag funnits. Tänk om inte mina kompisar varit just mina kompisar, då hade livet varit annorlunda. Tänk om jag aldrig flyttat till London för att gå på just den kursen och bo på just det stället, då hade jag aldrig träffat mr X. Tänk om jag fortsatt min utbildning till statsvetare mer än en termin. Tänk om jag bott kvar i London. Tänk om jag tagit chansen att stanna i Thailand när jag fick den. Tänk om jag vetat att J bodde runt hörnet från mig i Melbourne och att fyra år senare skulle jag bli kär i honom. Tänk om jag valt ett annat hostel i Tallinn och aldrig träffat J. Tänk om jag inte kommit in på min utbildning, utan flyttat till Malmö i stället. Tänk om jag inte kommit in i Malmö heller och stannat i Argentina. Tänk om jag hade hälsat på A i Karlstad och där träffat min drömman som hette Mats och vi flyttat till karlskoga och köpt radhus och haft två barn nu. Tänk om jag flyttat till Barcelona istället för Málaga, då kanske jag varit kvar än. Tänk om jag hade råkat träffa Gael Garcia Bernal och han råkade bli kär i mig. Tänk om jag aldrig hade haft ork att sluta vara kär i C och blivit kvar i Industristaden. Tänk om min mamma hade dött. Tänk om min bror inte hade gjort det. Tänk om jag hade dött i den där bilolyckan i Argentina. Tänk om jag hade dött i den där branden i Jordanien. Tänk om det fanns ett facit. Tänk om!
Det började när jag var liten med att jag tjatade på mamma att tänka om inte du och pappa hade träffat varandra, då hade inte jag funnits. Tänk om inte mina kompisar varit just mina kompisar, då hade livet varit annorlunda. Tänk om jag aldrig flyttat till London för att gå på just den kursen och bo på just det stället, då hade jag aldrig träffat mr X. Tänk om jag fortsatt min utbildning till statsvetare mer än en termin. Tänk om jag bott kvar i London. Tänk om jag tagit chansen att stanna i Thailand när jag fick den. Tänk om jag vetat att J bodde runt hörnet från mig i Melbourne och att fyra år senare skulle jag bli kär i honom. Tänk om jag valt ett annat hostel i Tallinn och aldrig träffat J. Tänk om jag inte kommit in på min utbildning, utan flyttat till Malmö i stället. Tänk om jag inte kommit in i Malmö heller och stannat i Argentina. Tänk om jag hade hälsat på A i Karlstad och där träffat min drömman som hette Mats och vi flyttat till karlskoga och köpt radhus och haft två barn nu. Tänk om jag flyttat till Barcelona istället för Málaga, då kanske jag varit kvar än. Tänk om jag hade råkat träffa Gael Garcia Bernal och han råkade bli kär i mig. Tänk om jag aldrig hade haft ork att sluta vara kär i C och blivit kvar i Industristaden. Tänk om min mamma hade dött. Tänk om min bror inte hade gjort det. Tänk om jag hade dött i den där bilolyckan i Argentina. Tänk om jag hade dött i den där branden i Jordanien. Tänk om det fanns ett facit. Tänk om!
tisdag 6 mars 2007
Dame Helen Mirren
The Queen chockade mig nästan med hur mycket jag älskade den. Jag visste att jag skulle gilla den men inte så mycket. Min besatthet vid Helen Mirren minskade inte med det här. Icke.
Fetaste repliken:
- Move over cabbage (Prince Philip till the Queen.)
Att den till stor del utspelade sig i skotska högländerna resulterade i att jag sitter här med belle & sebastians "A space boy dream" på repeat och blundar och leker att det är min påhittade glasgow pojke som viskar i mitt öra på finaste skotskan.
Fetaste repliken:
- Move over cabbage (Prince Philip till the Queen.)
Att den till stor del utspelade sig i skotska högländerna resulterade i att jag sitter här med belle & sebastians "A space boy dream" på repeat och blundar och leker att det är min påhittade glasgow pojke som viskar i mitt öra på finaste skotskan.
Kräklek och vaniljkexen
Utan någon direkt anledning känns allt helt plötsligt uthärdligt, det brukar göra det tillslut när man väntar ut och tröttar ut ångest. Jag har tagit tag i saker, beställt en diger lista böcker från riksdagsbiblioteket, läst massa viktiga böcker och satt post-it lappar i dom, ringt till farmor och känt mig snäll, druckit fyra koppar kaffe och hetsätit mängder med vaniljkex.
Funderat över varför varje gång jag tänker mig att skriva kärlek så blir det kräklek. Dyselexin som spökar eller något freudianskt undermedvetet?
Beställt en bok skriven av Woodcock, smålustigt namn. I Edinburgh finns det en gata som heter Cockburn street men det uttalas cooooburn street, tyvärr.
Och två dundersöta sms plingar in i denna stund. Kräklek kanske är lite kärlek ändå.
Funderat över varför varje gång jag tänker mig att skriva kärlek så blir det kräklek. Dyselexin som spökar eller något freudianskt undermedvetet?
Beställt en bok skriven av Woodcock, smålustigt namn. I Edinburgh finns det en gata som heter Cockburn street men det uttalas cooooburn street, tyvärr.
Och två dundersöta sms plingar in i denna stund. Kräklek kanske är lite kärlek ändå.
måndag 5 mars 2007
Alla dessa män
Hösten 2002 när jag precis flyttat till Edinburgh och börjat på mitt första jobb. I ett litet gult hål i väggen skulle jag göra smörgåsar och barista mig. Jag fick panik på folks dialekter och missförstod folk stup i kvarten. Och eftersom jag var direktimporterad från Australien anklagade kunderna mig för att vara aussie.
I hålet i väggen fick jag min första kompis i staden. K. Han var rolig, smart och nästan en själsfrände. När vi jobbat i hop i en och en halv dag lekte vi the country game. Den går ut på att man tävlar i vem som kan få ihop flest bokstäver i alfabetet från länder där man idkat könsumgänge med någon medborgare från detta land. Ska man vinna så hjälper det alltså inte att man knullat med 7000 svennar utan man måste sprida sina gracer lite. Och inte satsa på Austria, Azerbadjan, Australia, Andorra utan välja med omsorg; bara en poäng per bokstav. K imponerades över att jag var en worldclass international slut och jag över att han så fint illustrerade vilken internationell stad Edinburgh är. En vacker vänskap hade börjat spira.
När K och LJ var här för några månader senoch hälsade på lekte vi leken igen efter många rom och cola. 4 1/2 år senare. Jisses. Jisses. Jag kände mig pryd. Dom hade tecknat in sig på så gott som hela alfabetet, några går ju inte, typ X. Lägrat representanter för betydligt fler länder än vad jag besökt. Och det är ganska många. Insåg att jag själv slutat att ligga med folk. Efter det tog slut mellan mr X och mig så föll jag in i ett invant mönster av att ligga med random people, för att det var så jag brukade göra, innan vi var ihop och de gånger vi har gjort slut och sen blivit ihop. Men den här gången äcklade det mig. Mycket. Så jag slutade. För jag upptäckte att jag ville ha så mycket mer än bara känslokallt sex. Insåg lite förfärat att alla dessa ligg bara varit en bekräftelsegrej. Ligg med mig så finns jag. Fast jag egentligen inte vill ha dig. Ens för en natt.
Men hur många poäng jag ligger på i the country game tror jag att jag behåller för mig själv.
I hålet i väggen fick jag min första kompis i staden. K. Han var rolig, smart och nästan en själsfrände. När vi jobbat i hop i en och en halv dag lekte vi the country game. Den går ut på att man tävlar i vem som kan få ihop flest bokstäver i alfabetet från länder där man idkat könsumgänge med någon medborgare från detta land. Ska man vinna så hjälper det alltså inte att man knullat med 7000 svennar utan man måste sprida sina gracer lite. Och inte satsa på Austria, Azerbadjan, Australia, Andorra utan välja med omsorg; bara en poäng per bokstav. K imponerades över att jag var en worldclass international slut och jag över att han så fint illustrerade vilken internationell stad Edinburgh är. En vacker vänskap hade börjat spira.
När K och LJ var här för några månader senoch hälsade på lekte vi leken igen efter många rom och cola. 4 1/2 år senare. Jisses. Jisses. Jag kände mig pryd. Dom hade tecknat in sig på så gott som hela alfabetet, några går ju inte, typ X. Lägrat representanter för betydligt fler länder än vad jag besökt. Och det är ganska många. Insåg att jag själv slutat att ligga med folk. Efter det tog slut mellan mr X och mig så föll jag in i ett invant mönster av att ligga med random people, för att det var så jag brukade göra, innan vi var ihop och de gånger vi har gjort slut och sen blivit ihop. Men den här gången äcklade det mig. Mycket. Så jag slutade. För jag upptäckte att jag ville ha så mycket mer än bara känslokallt sex. Insåg lite förfärat att alla dessa ligg bara varit en bekräftelsegrej. Ligg med mig så finns jag. Fast jag egentligen inte vill ha dig. Ens för en natt.
Men hur många poäng jag ligger på i the country game tror jag att jag behåller för mig själv.
Fjortisvarning
Skiter i att klockan ringer och sover någon timme till. Sätter på dator och mobiltelefon. Hjärtat ramlar ner någonstans i stortåtrakten. Inget mail, inget sms. Hjärtat pickar. Varför har jag skickat så många humorlösa ironiska email till honom det sista. Tycker han att jag tappat humor och gnista? Orkar han inte ens ta sig tid att skriva en rad. Jag vill ringa, höra hans röst, skratta lite med honom. Men idag orkar jag inte ge honom det, att jag behöver det. I am a fjant. Playing games som en fjortis. I am a fjortis. Indeed.
Sova snart måste
Åh jag kan inte sova. I hela mitt liv har det varit en av de saker jag tyckt bäst om med mig själv. Att bara jag snuddar vid kudden är min hjärna programmerad till sömn. Nu är bara min hjärna fylld av ludd hela tiden. Kan inte formulera mig. Inte tänka klart. Och dyselexi och afasi tycks jag med ha drabbats av. Och inte sova. Försöker somna med hjälp av Jenny Jägerfelds Hål i huvudet som slank ner i korgen i matbutiken efter jobbet. När jag hade på känn att det skulle bli ännu en sömnlös natt. Då en lättsmält struntbok passar bättre än all annan litteratur som ligger och väntar på mig. Trots att jag fick sol idag och allt kändes bättre när vännen höll min hand och sa att det skulle bli bra. Och jag lovade mig själv och henne några lugna dagar och inga fler extrapass på jobbet. Och en sovmorgon eller två. Trots det så ligger jag här och göra listor i huvudet. På hur mycket jag ska hinna med. Ställer klockan till tidigt.
söndag 4 mars 2007
Jag älskar allt som får världen att snurra- men inte trötthet
Undrar om jag är på g att bli utbränd? Är det då man är på väg att börja gråta hela tiden? Går ut utan jacka fast det är mitt i vintern och det tar fem minuter innan man märker att något är fel? Går till skolan för att gå på föreläsning och sen undrar vad det nu var man skulle göra där? Och hela huvudet bara snurrar.
Om tio dagar åker jag till Skottland. Då ska jag vila. Nu ska jag träffa vän och fika på Spuntino som är mitt nya favvofik på Erstagatan. Sen fucking jävla kuk jobba.
Om tio dagar åker jag till Skottland. Då ska jag vila. Nu ska jag träffa vän och fika på Spuntino som är mitt nya favvofik på Erstagatan. Sen fucking jävla kuk jobba.
Mamma
Har läst många böcker kring socialförsäkringssystemet i Sverige denna veckan i skolan. Det får mig att tänka på min mamma. Min mamma hade 25 år kvar till pensionsålder när hon blev sjukpensionär. Hur går det att bedöma att någon inte kommer att kunna må så bra att hon kan jobba igen på 25 år? När det handlar om ett trassligt psyke. Eller är det bara jag som så gärna vill tro att min mamma ska bli frisk igen?
Vi pratar aldrig om att min mamma är sjuk. Inte med henne eller med varandra. Och jag såg det aldrig komma. När jag var 15 år ringde telefonen hemma hos pappa en dag medan jag satt och rökte genom balkongallret. Jag och Bästisen hade satt en filt där och hade picknick. Pappa var bortrest någonstans. Min morbror sa att mamma var på sjukhuset, att jag borde åka dit. Hon var alldeles neddrogade och märkte mig knappt. Mina bröder såg rädda ut. Jag försökte skämta. Hon vägde 37 kilo och jag fattade inte att jag inte märkt något. Att hon höll på att gå under. Mitt 15åriga liv kretsade bara kring mig själv.
Sen blev det en cirkelrörelse av mediciner, långa perioder på sjukhus, hem ett litet tag, tillbaka till sjukhus, ökad mängd mediciner istället för minskad. På avdelningarna var det fullt av läskiga psykon, jag hatade att hälsa på för jag ville inte förknippa min mamma med dessa människor. Dom var ju galna på riktigt. Sen var det den där gången då hon försökte ta livet av sig. Och det var så nära. Och jag undrar hur det hade blivit om hon hade lyckats. Jag orkade inte ens gråta. Yngsta bror var den enda som vågade säga det vi alla tänkte "hur kunde du göra så här om du bryr dig om oss?" Och jag tror inte att hon brydde sig.
Och jag trodde att jag mådde bra. Att jag inte brydde mig. Samtidigt som jag skolkade hela tiden, låg runt, drack obehagliga mängder alkohol, lekte med mat. Men alla tyckte att jag var duktig som vanligt. Klarade det bra. Jag tyckte med det. För att jag mådde som jag gjorde hade inget med mamma att göra intalade jag mig, för jag ville inte låta henne göra det mot mig.
När den Stora Olyckan inträffade och lillebror dog. Då trodde jag att det var över. Att hon skulle dö också. Kunde knappt vara ledsen över lillebror för att jag oroade mig för henne. Ville att hon skulle passas hela tiden. Om jag kände att det var mer än vad jag klarade av, hur kände då inte hon? Sen sket jag i henne och åkte bort i många år. Jag orkade inte. Bitter över att jag emotionellt blivit av med min mamma som 15åring. Skiter du i mig, så skiter jag i dig mentaliteten. Och så känner jag fortfarande någonstans. Fast jag inte erkänner det. Fast det gör jag ju nu.
Vi pratar aldrig om att min mamma är sjuk. Inte med henne eller med varandra. Och jag såg det aldrig komma. När jag var 15 år ringde telefonen hemma hos pappa en dag medan jag satt och rökte genom balkongallret. Jag och Bästisen hade satt en filt där och hade picknick. Pappa var bortrest någonstans. Min morbror sa att mamma var på sjukhuset, att jag borde åka dit. Hon var alldeles neddrogade och märkte mig knappt. Mina bröder såg rädda ut. Jag försökte skämta. Hon vägde 37 kilo och jag fattade inte att jag inte märkt något. Att hon höll på att gå under. Mitt 15åriga liv kretsade bara kring mig själv.
Sen blev det en cirkelrörelse av mediciner, långa perioder på sjukhus, hem ett litet tag, tillbaka till sjukhus, ökad mängd mediciner istället för minskad. På avdelningarna var det fullt av läskiga psykon, jag hatade att hälsa på för jag ville inte förknippa min mamma med dessa människor. Dom var ju galna på riktigt. Sen var det den där gången då hon försökte ta livet av sig. Och det var så nära. Och jag undrar hur det hade blivit om hon hade lyckats. Jag orkade inte ens gråta. Yngsta bror var den enda som vågade säga det vi alla tänkte "hur kunde du göra så här om du bryr dig om oss?" Och jag tror inte att hon brydde sig.
Och jag trodde att jag mådde bra. Att jag inte brydde mig. Samtidigt som jag skolkade hela tiden, låg runt, drack obehagliga mängder alkohol, lekte med mat. Men alla tyckte att jag var duktig som vanligt. Klarade det bra. Jag tyckte med det. För att jag mådde som jag gjorde hade inget med mamma att göra intalade jag mig, för jag ville inte låta henne göra det mot mig.
När den Stora Olyckan inträffade och lillebror dog. Då trodde jag att det var över. Att hon skulle dö också. Kunde knappt vara ledsen över lillebror för att jag oroade mig för henne. Ville att hon skulle passas hela tiden. Om jag kände att det var mer än vad jag klarade av, hur kände då inte hon? Sen sket jag i henne och åkte bort i många år. Jag orkade inte. Bitter över att jag emotionellt blivit av med min mamma som 15åring. Skiter du i mig, så skiter jag i dig mentaliteten. Och så känner jag fortfarande någonstans. Fast jag inte erkänner det. Fast det gör jag ju nu.
En busschaufför, en busschaufför är en man med glatt humör
Igår när jag satt på nattbussen med ont-i-hela-kroppen-förnedrande-jävla-skit-jobb-och-nu-är-jag-skiträdd-för-att-bli-yxmördad-eller-våldtagen-eller-båda-i-skogen-på-vägen-hem-från-nattbussen känslan skedde ett mirakel. Busschaffören frågade:
-Är det någon som bor i ....................?
- Ja, pep jag. Som enda person
- Men då kör jag dig hem tjejen, inte ska en ensam tjej gå den vägen mitt i natten, det kan jag inte ha på mitt samvete, sa busschaffisen.
Älskade fina man. Sånt ger mig hopp om att vi bryr oss om varandra. Att någon kan göra något extra för någon annan utan annan anledning än att han är snäll. Och jag kom hem tjugo minuter snabbare till min säng.
-Är det någon som bor i ....................?
- Ja, pep jag. Som enda person
- Men då kör jag dig hem tjejen, inte ska en ensam tjej gå den vägen mitt i natten, det kan jag inte ha på mitt samvete, sa busschaffisen.
Älskade fina man. Sånt ger mig hopp om att vi bryr oss om varandra. Att någon kan göra något extra för någon annan utan annan anledning än att han är snäll. Och jag kom hem tjugo minuter snabbare till min säng.
lördag 3 mars 2007
Stenmark och Luleåkillen
Stopptid om Stenmark. Så blyg och så söt. Hade jag varit ung istället för en spermie back in the days när det begav sig hade jag nog velat ligga med honom. Nu när han är femtio vill jag inte ligga med honom. Jag älskar karlar som pratar norrländska. Kanske för att jag tror att de ska vara sterotypt lugna och trygga och ta hand om mig. Hela tiden vill jag bli omhändertagen. Jag träffade en kille från Luleå en kväll när jag precis flyttat till Stockholm. Han var en kompis pojkväns kompis kompis. Hade finaste dialekten, kläderna och skimrande mycket finhet svävande kring sig. Vi pratade en hel natt. Jag ville ta honom i ena handen och på ett ben hoppa in i framtiden med honom. Det gjorde jag inte eftersom mr X två veckor innan deklarerat att han inte var kär i mig längre. Och kvällen innan hade jag druckit mig medvetslös, rökt förbjudna saker och haft ett äckligt one-night med en långhårig spanjor. Vi bytte inte ens nummer jag och luleåkillen.
Tre månader senare när jag var bortrest över sommaren ringde han sin kompis kompis. Alltså min kompis pojkvän för att få mitt nummer. Tre månader senare! Kompisens pojkvän förklarade att jag var bortrest över sommaren och gav inte ut mitt nummer. Två år senare tänker jag fortfarande ibland att det vore trevligt att stöta på honom. Det är inte så många som skimmrar.
Tre månader senare när jag var bortrest över sommaren ringde han sin kompis kompis. Alltså min kompis pojkvän för att få mitt nummer. Tre månader senare! Kompisens pojkvän förklarade att jag var bortrest över sommaren och gav inte ut mitt nummer. Två år senare tänker jag fortfarande ibland att det vore trevligt att stöta på honom. Det är inte så många som skimmrar.
J!J!J!
Ett nytt mail rasslar in med tråkiga nyheter från J. Hans mastersutbildning har blivit inställd. Kommer att börja i september 2008 istället. Han är glad ändå. Vi två är optimisten och pessimisten. Tack och fucking jävla lov så kommer han ändå. J har ju jobb i sommar och sen kanske det blir UK eller Estocolmo om våran kärlek spirar som vi vill att den ska. Så nåt dåligt kanske kan bli nåt bra. Typ att J flyttar hit och blir beroende av min kärlek och sen aldrig lämnar mig. Ja vi säger så.
För övrigt har jag pluggat skitbra idag. Love myself. Nu ska jag kolla på sport och vila inför jobbande till 04 inatt. Gäsp.
För övrigt har jag pluggat skitbra idag. Love myself. Nu ska jag kolla på sport och vila inför jobbande till 04 inatt. Gäsp.
fredag 2 mars 2007
Sömn är den flottaste medicinen
Lite sömn kan göra så mycket. Vaknar till skidstafett, brygger kaffe, öppnar inboxen och läser senaste mailet från J om hans liv långt borta från mig. Möjligheten att andas ordentligt igen, känslan av att det är helt möjligt att ta tag i saker och ting. Att jag inte kommer att försvinna under böcker, papper, jobb, krav, prestationsångest, relationsfunderingar, framtidspanik, komplicerade familjerelationer.
Oh yes I´ll be fine. Även om jag har fått finnar på båda öronen, har norra Europas slitnaste hår och äter ballerinakex klockan åtta på morgonen. Det är ok.
Oh yes I´ll be fine. Även om jag har fått finnar på båda öronen, har norra Europas slitnaste hår och äter ballerinakex klockan åtta på morgonen. Det är ok.
Kill your darlings
Ett litet tips. Om du inte sett filmen Darling än. Gör inte det den dagen du mår sämst på hela året hittills. Om du inte går igång på att känna det som att någon knycklar ihop dina organ inifrån, slår sönder ditt hjärta som om det vore ett äggskal som är festligt att krackelera med en sked, panikångest tryck över bröstet. Filmens Eva vandrar omkring och är sval, oförmögen att känna och helt utan insikt och har förmodligen aldrig blivit älskad på riktigt av någon. Bernhard är så jävla ensam och allt har gått åt helvete. Ändå är han sjukt dumsnäll och liksom vägrar att ge upp. Glädjer sig över smulor av muffins. Blir glad på riktigt när han får jobb på McDonalds. Och ingen dramaturgi som gör allt ordnar sig till slut. Eva blir inte mjuk. Bernhard får ingen kompis. Men tack och lov får han iaf inte sparken från McDonalds. Då hade jag lagt mig ner på golvet i salongen och vrålat. Åh vad jag är rädd för att bli Bernhard. Så rädd att bli ensam. Att inte vara den viktigaste människan på jorden för någon. Att inte ha någon fast man inte gjort ett skit för att förtjäna det. Att alla andra gifter sig, skaffar barn, köper hus, sitter hemma med chips, bara har parbjudningar, aldrig ringer till mig, inte har tid att prata när jag ringer, bara pratar om sina barn och nya kök när dom väl har tid att prata, att jag bara ska vara ensam hela tiden, ensam hemma framför tvn, ensam på bio, ensam shoppar jag pocketböcker, ensam äter jag god mat och dricker vin, ensam åker jag på kulturella weekends till huvudstäder. Och helt plötsligt jobbar jag på McDonalds.
Men det var en bra film.
Men det var en bra film.
1 mars
Idag, just precis exakt idag fick jag nog av vintern. Pulsade genom nyfallen snö till skolan. Gick hem i äcklig snömodd. Läser mail från Indien, Malaysia, Spanien och Australien. Jävligt mycket missunnsamhet överfaller mig. Det konstanta jobbandet och pluggandet och icke sömnen och vintern. Gråten i halsen hela dagen. Krullar ihop mig i sängen och fulgrinar till Paddy Casey.
Nu ska jag skriva klart om folkhem, socialförsäkringssystem, genusaspekter, exkluderande respektive inkluderande osv. Sen ska jag köpa ett svart nagellack och se på Darling med Bästa grannen.
Nu ska jag skriva klart om folkhem, socialförsäkringssystem, genusaspekter, exkluderande respektive inkluderande osv. Sen ska jag köpa ett svart nagellack och se på Darling med Bästa grannen.
torsdag 1 mars 2007
Lilla My
Igår på väg till jobbet stötte jag på en tjej jag jobbade med i Edinburgh. Jag var hennes chef, anställde henne mest för att ha nån att prata svenska med, hon var ung och glad och en jävel på att laga pastarätter. Tror att jag var en ganska hemsk chef. Inte verkade hon så glad att se mig i alla fall. Men hey guess att det var ett antal år sedan och att vi aldrig umgicks privat, så det kanske inte var så mycket att bli glad över. Och som sagt jag var nog en ganska hemsk chef, höga krav på att folk skulle göra allt snabbt och rätt efter ett försök. Mr X jobbade några veckor när vi behövde extrapersonal och han pengar. Han tyckte att jag var den hemskaste chefen någonsin Kanske var jag dock lite extra horrible mot honom. Han var faktiskt en slarvig sölkorv. Om jag blir chef för något någon gång i framtiden ska jag vara en bra chef. Som ska vara konstruktiv i mitt beteende mot dom jag chefar över. Och ge beröm. För lite beröm kan värma så mycket. Igår fick jag fint varm härligt beröm att jag var så bra på mitt jobb. Inte av äckel-stördo-horköparchefen vilket ändå inte hade gjort mig något glad. Utan av en av dom som jag faktiskt jobbar mot. Vilken apa som helst kan göra mitt jobb det vet jag. Men ändå det värmde.
60 dagars helvete
Jag behöver vakna med en hand på min höft. Någons andedräkt i nacken. En arm att tafsa på. Jag behöver en kram för helvete. Och liggande. Annars kommer jag bli utbränd och deprimerad och sjukt fet. Jag kommer att fortsätta äta semlor, muffins eller kladdkaka varje dag tills någon ligger med mig. Igår såg jag en kille på skolan som var het. Jag funderade ganska allvarligt på att gå fram och fråga rätt ut om han skulle kunna tänka sig en knulldejt om typ 13 dagar, första dagen jag har tid att ligga med någon.
Om exakt 60 dagar får jag ligga med J.
Om exakt 60 dagar får jag ligga med J.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)