fredag 22 juni 2007

Dumma pojke

Med rosa axlar aker jag bak pa hans motorcykel. Farten piskar ansiktet och stupen till hoger far mitt hjarta att sitta i halsen samtidigt som jag skriker av gladje, det ar livsfarligt. Det ar blommor och gronska och tigrar i skogen och elefanter pa vagar och fjarilar precis overallt. Jag dricker the istallet for kaffe, for kaffe ar inget gott har. Vi pratar om allt och tar promenader och pratar om allt igen. Aker pa en ny utflykt och jag skriker av skrackgladje igen. Jag tanker vilken fin van. Sen hander det oundvikliga pojke och flicka inte kunna vara vanner scenariot. Pojke vill ligga med flicka fast flicka har berattat allt. Flicka har berattat att hon ar kar i nagon, att denna gangen ska det bli annorlunda, hon ska gora annorlunda, hon ska inte sara, hon ska inte ligga med andra. Pojke vadjande, men tror du verkligen att du kommer att klara dig utan sex i tio veckor. Ja!!! svarar flicka. Men spelar det nagon roll, sex utan kanslor? Lilla van det spelar roll, det spelar jattemycket roll, tro mig jag har provat fler ganger an du kan rakna till.

Nu inte vara vanner mer, tydligen inte vart att vara van utan ligga. Ingen motorcykel att aka bak pa, inga promenader. Nu haller jag mig till flickor som vanner, det blir enklast sa. Mycket enklare sa.

måndag 18 juni 2007

Lycklig

Det ar svart det har med lycka. Jag inser plotsligt att jag varit lycklig valdigt lange, hemma med. Andra ganger jag akt ivag har jag varit olycklig pa sa manga satt. Da har resandet fungerat som mitt undantagstillstand, da jag varit lycklig genom att skapa ett alternativt liv utan krav och ingen som kanner mig och ingen som vet nagot. For forsta gangen var jag lite ledsen over att aka. Kande att det fanns en liten chans att jag skulle langta hem. Att jag har ett liv att sakna.

Och det har jag. Men jag kan nog aldrig bli lyckligare an vad jag blir av friheten och solen och dopp i Ganges och yogalektioner och mintochcitronjuice frukost lunch middag och massa olasta bocker och massa planer som ar mina och bara mina att uppfylla eller ej och farsk mango.

Men jag kan nog inte bli olyckligare an av att ha feber och magkramper och J langtan alldeles ensam. Det dar med lycka har en del att gora med att dela lyckan anda.

fredag 15 juni 2007

En feberdrom

Hettan och fukten och det gar inte att dra ett enda ordentligt andetag. Kanns syrefattigt. Jag funderar over vad jag gor har. Letar efter nagot jag tappat bort sista jag var har? Eller soker nagot jag aldrig fann sist?

Svettig ror jag mig mellan tempel, vackra byggnader, museum och vattenstop som oaser. Osynliggor mig for alla blickar. Hjarnan blir varm, febrig.

Fortfarande vet jag inte riktigt vad jag gor har. Men det blir bra.

söndag 10 juni 2007

Sommarlov!

Efter tre timmars sömn och med kräks i tanken tvingar jag mig själv till skolan för att genomlida opponeringen efter att ha funderat på att simulera sjukdom. Bästa grannen lyckönskar och jag gråter lite och säger att jag skäms, det är så pinsamt att den inte blev riktigt klar, att det blev så dåligt, att jag är så missnöjd. Men ni var ju bara fem av tolv som lämnade in säger hon, var stolt över det! Jag opponerar först. Går ganska bra, jag har inte så mycket att anmärka på och tror att jag får med det övergripande. Sen rast, sen min uppsats. Mun som rör på sig och rör på sig, examinatorn ser bister ut, de andra i klassen ser bistra ut. Dom HATAR uppsatsen. Mest kritik får jag för att det är för svårt, ostrukturat, kräver för mycket av läsaren och just inte känns helt klar. Jag försöker försvara mig bra. Efter två timmars mangling får jag tala i enrum med examinatorn. Jag tänker det jag tänkt hela veckan U U U.... Examinatorn ler och tackar för mycket mycket intressant läsning och säger att resultet är extremt fascinerande, tanken är klar och att i tankekonstruktionen ligger ett solklart VG men..... det är tydligt att jag inte hunnit riktigt klart och att det finns stora brister i strukturen av uppsatsen och viss koppling mellan metod och undersökning. Så tyvärr kan han inte ge mig mer än G. Jag blir strålande glad. Tack tack tack. Ett VG, tre G och ett U blir klassens resultat. Vi dricker vin i solen och vi har något att fira ihop. Vi blir fulla och kramas och tycker om varandra på ett nytt sätt. Som om vi varit med om något alldeles speciellt ihop.

Ikväll ska jag grilla med alla fina och dricka iskalla öl i världens varmaste junisverige. Sen tar jag min färdigpackade väska och flyger till världens varmaste juniindien. Ses där.

fredag 8 juni 2007

Nervös. Rädd. Kritikkänslig.

Mina grannar verkar ha ett väldigt aktivt sexliv. Väldigt. Jag är inte alls avundsjuk. Inte alls. Höjer bara musiken. Ignorerar stressnackspärren och rädslan inför morgondagens uppsatsopponering. Förtränger tårarna som brände när jag läste de andra fyra uppsatserna som alla var ljusår bättre än min. Ilskan jag idag känner mot alla i min familj. Jag menar bara att trots allt kanske lite sexande vara bra mot all denna stress och ilska. Världen vore en finare och snällare plats om alla fick ligga lite mer. Det tror jag.

Men det är inte rätt igenom uselt. Jag har idag även gråtit en lyckotår, gosat med Bebis, sett en kinesisk film med andra kulturkoftorwannabes, ätit middag utomhus, till 99,9% fått min lägenhetuthyrd över sommaren, insett att jag inte behöver jobba en enda gång förrän september. Just saying att egentligen borde jag vara glad. Men istället har jag högt blodtryck och är ingesexbitter.

onsdag 6 juni 2007

Längta och trängta

Flykten från eller längtan till? Jag och resandet. Flykten från tristessen, vädret, korrektheten, Systembolaget, ångesten, mig själv, tankar. Längtan till sol, kickar, tårögdstark mat, gemenskap, ensamhet, styrkakänsla, frihetkänsla, naturen.

Idag var solen stor. Brända armar och somna i det varma. Rosévin på hotelltak med fina vännen. Utsikt över staden som är så fin finare finast i sin sommarglans. Känner släktskap med den staden som bara lever riktigt i sommarglans Och känner inget behov av flykten från, bara längtan till.

måndag 4 juni 2007

Hejdårå

På bussen tillbaka till staden med tornen har jag solen på armen och handen i handen. Bastuhotellet var perfekt. Utanför bussfönstret ser jag samma gröna ängar och samma bruna trähus om och om igen. Till höger sitter han som har handen som håller min. Vi ler och tittar rakt in i ögon. Ler precis som man ler när man delar en hemlighet som ingen annan förstår. Fast det är ingen hemlighet att vi tycker om.

Sista kvällen innan det blir tre månader till kanske mer utan. Vi dricker öl med Tysken och Engelsmannen. Engelsmannen tycker att det är lustigt att jag är svensk men låter skotsk. Jag blir glad när han säger så. Vi dricker många öl. J känner många. Många flickor som tittar på honom med solögon och glittertänder. Dom är sötare och smalare och yngre än mig, jag vet att det är så. Taggen river och sliter itu. Hämnas ingenting genom att viska med Tysken. Går till flera barer. Till sist kareokebaren, alltid kareokebaren. Jag kan inte sjunga, så är det bara, tondöv muttrade en musiklärare en gång. En sån som skulle bli en hit på youtube som extremt rolig idolreject om jag skulle få för mig att jag ville bli popstjärna. Så jag sjunger inte kareoke, så är det bara. Förutom tydligen när jag druckit shots. Wonderwall.

There are many things that I would
Like to say to you
I don´t know how

Because maybe
You´re gonna be the one who saves me?

J sjunger ABBA. Mera öl och vi tappar bort varandra. Jag är yr och ensam på en kullerstensgata när arga tårar kommer. Inga nycklar, ingen telefon, han borta, borta jättelänge. Jag hör hans steg till slut, jag vänder inte på huvudet. Stoltheten. Han tappade bort mig. Hans fel inte mitt tyker jag. Babe why are you crying? Cause I lost you and you lost me and never loose me again. Mera tårar och han förstår inte. Inte jag heller.

Sista dagen äter vi uteserveringslunch, tar en lång promenad. Baksmälla och tårar i halsen och ett hjärta i skohöjd. Fingertoppar över solvarm axel. Sista timmen innan taxin till flygplatsen kommer bara kramas hårt hårt. Jag begraver mig i hans bröst och kan inte andas. Vill stoppa tiden, inte åka till Indien, bara vara precis där precis så.

Vassili Sergejev tittar allvarsamt på mig från sin taxilegitimation. Han är inte lik verklighetens Vassili Sergejev som inte tittar på mig alls. Han låter mig sitta där i baksätet och gråta medans han höjer volymen på sin absolutelove skiva. I mitt huvud ekar en enda textrad om och om och om igen, en hjärna på radrepeat. Andas...... Jag kan inte andas.