bränner mina fingrar på plåten med nybakta bullar

Försöker putsa till essän som är sista inlämningsuppgiften innan praktiken. Tre år och sen är det plötsligt sista. Paniken över att jag måste vara bäst känslan övergetts hela terminen till förmån för resor, jobb och tankar på annat. Panik över att allt jag skrivit hela terminen varit uselt. Måste lämna in något bra. Avsluta med flaggan i sjörövartopp och kanske få vackra ord i gensvar och få känna att hjärtat sväller av stolthet över något jag gjort en sista gång. Vill att klassen ska minnas mig som hon som skrev den där skitbra essän sista terminen, inte som hon som försvann sista terminen.

Han ligger och sover under samma täcke som mina ben sitter under, petar på honom, vakna, vill leka hellre än att skriva den bästa essän trots allt. Vi ska gå på paaaaaarmiddag ikväll. Jag har aldrig varit på paaaaaaaaaarmiddag trots att jag spenderat en hel massa tid med att vara par. Mr X och jag umgicks aldrig med andra människor tillsammans. Jag är rädd för paaaaaaaarmiddagar. Lite på samma sätt som jag är rädd för tjejmiddagar.

Kanske borde jag pallra mig till köket och laga till VÅR maträtt till kvällens paaaaaarmiddag. En helt sinnessjuk sak händer med mig när jag blir kär. Jag börjar göra allting för killen. J dyker upp här med en miljard smutsiga klädesplagg och jag strålar och börjar sortera tvätt och tvätta och hänga tvätt och torktumla. Sen lagar jag mat hela tiden och diskar och plockar undan. Och någonstans liksom njuter jag av detta. Vad är mitt problem? Jag går i värsta fällan nu. En omhändertagande skitgen har tillfälligt blommat upp. Sen ge det ingen tid alls så är jag så bottenlöst less på att fixa och dona. Och då då kommer han tro att jag inte älskar honom längre, för att jag inte vill tvätta hans strumpor. Faktiskt om han vaknar om fem minuter och ler sitt finaste leende och smeker med fingertoppar på axel och mummlar om frukost. Då då ska jag säga att jaaaa det vill jag ha. Gå och fixa baby! Inte jaaa, vad vill du ha baby? Jag tror inte för ett ögonblick att kvinnor skulle vara naturligt mer omhändertagande än män. Är det då så att jag håller på så här för att jag tror att det är en omhändertagande pysslig bullmamma som J vill vara ihop med, typ som hans egen mor, jo men det har man ju hört.... Min patetiska livrädsla för att inte vara perfekt. Och så undergräver jag allt jag vill stå för. Onekligen ganska dumt.

hjärta

Vi ligger panna mot panna med krökta ryggar och benen ihop. Ovanifrån ser vi ut som ett barnsligt hjärta med utdragen smal botten. Sen ligger vi med ben och armar och hjärtan i stort trassel och jag vet inte om det är mitt eget hjärta eller hans hjärta jag hör. Då går jag på toa och gråter lite.

Får jag fira jul med dig? En svensk jul säger han. Och ögonen julgransglittertindrar.

Pappa säger att han är söt. Ser ut som Henke Larsson -94. Pappa säger att han är söt, inte stilig eller snygg, söt. Mitt blöta hjärta.

Vi drömmer om Brasilien, Venezuela, Sydafrika och Kenya. Drömmarna är fluffigare och större än djupet på plånboken. Två veckor i Egypten är nästan gratis. Nilenkryssning, pyramider, gammal skit, snorkling och kameler. Det blir bra det med. Slippa åtminstone halva november. Det är tjugofem grader idag. I Kairo alltså.

pappa och j- en stumfilm i tre delar

Hela dagen vrider jag mig i ångest framför dataskärmen på jobbet. Jäkla skruttman varför hör han aldrig av sig? Tre olika scenarier rullas om och om på den där alltid aktiva bioduken i bakhuvudet.

Han blev så full att han inte visste någonting om någonting och ramlade ner för en trappa och slog i bakhuvudet och dog. Slutade sina vackra dagar på ett bårhus i Belgrad.

Han blev full och kär i någon vacker lokal donna och glömde min enkla existens som genom ett trollslag

Han har blivit kidnappad/ rånmördad/ torterad

Ha! Min livliga fantasi var så klart fasligt fel ute. När jag kommer hem från jobbet plingar det in ett mail. Gårdagen var datorn på hostelet konstant upptagen och dagen hade han spenderat på ett tåg till Budapest. Imorgon kommer han hit. Jag måste städa och piffa och hoppa glädjeskutt.

På torsdag ska vi gå på handboll med min pappa. Min pappa har aldrig gillat någon av mina pojkvänner. Åh så många gånger jag under min tonårstid hörde ett ord som lät som slyngel slinka ur min fars mungipa när den aktuella pojkvännen vände ryggen till. Min kära fader brukade även belöna mig med pengar när slynglarna försvann ur mitt liv. Ingen var ju värd mig. Hans underbara perfekta dotter, nästan för god för denna jord, brukade han säga ibland när han druckit allt för många groggar. Jag undanhöll mr X i fem år för min pappa och när dom väl sågs så var det ingen succéföreställning precis. Han kommer säkert inte att gilla J heller. Som tur är så pratar min far ungefär lika bra engelska som jag pratar ryska. Alltså inte alls med undantag för ett par småord. På allvar är han så usel att han alltid måste bjuda med mig på sina semestrar som tolk. Där har vi en fin grogrund för att min far i allafall inte kan skämma ut mig eller vara otrevlig. Säg till honom att jag är stum, säger pappa på telefon.

Fast egentligen tror jag att dom skulle kunna gilla varandra ganska mycket. Dom har i alla fall konst gemensamt. Pappa bjuder in oss att komma på ett av hans föredrag på onsdag. Men jag säger nej, alltså hur kul är det för J att höra farnmin prata om ett gäng konstnärer som levde för hundra år sedan på ett språk man kan kanske 20 ord på. Och så vet jag att jag skulle bli så där pinsamt stolt över min duktiga pappa så att hela hjärtat svämmade över och jag vet inte om jag kan låta J se det.

Och egentligen är jag väl så nervös för att jag vet att det är ett måste för mig att pappa tycker att han är bra.

?

Att jag blivit överjävligt trist och nykter och inte har nån koll på barer och klubbar och sånt nu för tiden har nog inte mina vänner missat. Mest medveten om det är väl jag själv. Men jag har tänkt att det är bra med en paus från det livet, att lusten att förfestadansadrickashotsefterfesta kommer tillbaka sen. Men alltså nu får det vara nog. Jag står inte ut med mig själv längre.

Detta var min helg:

Fredag kväll:Var först på gudtjänst och sen nattvandrade jag. Till reportage alltså.

Lördag: Satt och väntade på att en katt jag passade skulle behaga komma hem och bli matad, i sex timmar. Skrev på reportage. Åt ostbågar, glass och godis. Kollade på pinsam lördagstv.

Söndag: Dog av mitt antisociala liv och ringde, txtade och mailade alla jag känner för att dom skulle vilja fika med mig. INGEN hade tid. Fortsatte skriva på reportage. Handlade mat. Jobbade. Gjorde pizza med massa ost. Oroade mig för att J dött under gårdagens barrunda i Belgrad.

Detta måste officiellt vara den tråkigaste helgen i historien. Nästa helg då ska jag om inte dricka en liter gin, dansa mig supersvettig, somna på nattbussen och vara asbakis dagen efter i allafall dricka en halv flaska vin och umgås med människor jag tycker om. Att inte umgås med människor måste vara det tristaste som finns.

nej

Döden och sorgen diskriminerar inte. Det är väl det som gör att den skrämmer. Att vi aldrig kan veta säkert att det händer inte mig. Den enda försäkringen vi kan teckna är klyshigt nog att låta bli att älska, ingen kan vi älska då. Och det skulle banne mig vara den största sorgen.

Nä döden och sorgen diskriminerar inte men den är ibland ganska orättvis. Som när blixten oförklarligt slår ner på samma ställe upprepade gånger. Min lilla bror har fått nog nu säger han i sin mobil och hans röst kommer ur min mobil. Han har inte fyllt tjugofem än och hans lillebrors inre organ exploderade i en bilolycka för att raskt följas av hans pappas segdragna plågsamma död och nu har hans flickvän fått ett sent missfall. Hans smärta sticker hål på mig och jag hör att han inte klarar mer snart. Att det är bittert och gör ont. Och ack så många varför just jag?

Mamma berättade en gång en klyscha som hennes psykolog delat med sig av; människan klarar många dödsfall och mycket tragik men det samlas på hög och sen kanske familjens undelat dör och då bryter man ihop. Jag hör att hans undelat är nära, att hans hög blivit lite för hög.

Och vad jag vill hoppa på den där högen och platta till den och fördela den och bygga skyddsräcken och säkerhetsnät och skyffla över lite i min egen hög och dela lika som syskon gör.