Shit det är ju augusti snart

Ja det är ju inte så att jag försvunnit från jordens yta. Om någon nu trodde det. Snarare var det väl så att det kändes så för mig ett litet tag. Fast i tråkighetens epicentrum. Men nu är jag uppe i flaggstångens topp och samlar bara på rätt igenom vackra sommarminnen som jag kan knyta handen hårt om och ta med mig som min egen hemlighet. Himlen är sådär sommarhög och allting vykortsromantiskt.

Jag har blivit erbjuden jobb här och blev glad för kvittot på att jag varit riktigt duktig över sommaren. Och förvånad när jag inser hur mycket jag älskat det. Men flygbiljetten ligger där hemma. Jag ville säga ja och nej. Jag sa nej och fick förvånade blickar. Ingen tackar nej till eftertraktade jobb ens i tråkighetens epicentrum. Fast det värmer att höra att jag alltid är välkommen tillbaka hit om jag behöver. Hemma är tydligen alltid hemma.

Come July, please pass sweet July

Jag har hamnat i klämkäckhetens mecka och försöker smälta in. Men jag är bara bananflugornas herre och inget mer, absaolut inget mer. Allt jag gör blir fragmentariskt och pendlande. Ena dagen är det arbetsnarkomanen som vinner och jag jobbar så långa dagar att det snurrar, bara för att få vara bäst, att få skina en liten stund. Följt av långa klarvakna dödströtta ångestnätter med tv:n som snuttefilt. Sen skiter jag i allt och unnar mig karatefyllor, konstiga efterfester, stulna cyklar och spyor i papperskorgar på jobb. Och jag tomas ledin vaknar mitt i natten av saknaden om jag lyckas somna.

Någon som inte borde komma mig nära kommer nästan för nära. Jag får brinnande eldklot i magen, sådana som bara en annan person får ge mig. Spelar korten rätt och undviker Någon och säger inte något om vad Någon får mig att känna, inte till en endaste.

Skyller på att det måste vara separationsångesten, den över det där livet som jag lämnar och de jag lämnar. Ångesten över att jag offrar mig. Några dagar av vekhet.

Titta bort, erease, delete. Och så ser vi framåt.