Whateverkanslan

Ledsenheten har overgatt i lite bitterhet istallet nu. Sadar sa att jag tanker att jaha ska det alltid vara sa har nu. Han berattar om de tva han jobbar narmast pa filmen med och hur de flackar mellan nz, London och LA pa olika jobb. Verkligen inte den framtiden jag vill ha. Sitta hemma och vanta. Se sa jag dramatiserar i forvag. Och jag vet att jag later lite sur nar han ringer fast jag lovat mig sjalv att inte vara.

Och sa funderar jag over min uppehallstillstandsansokan. Folk sager si och folk sager sa. Men mellan 6 och 18 manader verkar det som att det kan ta. Under tiden ska immigrationen ha mitt pass. Vilket betyder att jag inte vagar boka nagon biljett till Sverige forran jag fatt tillbaka mitt pass. Snabbast gar det om man ar gifta sager de. Och jag sager gift dig med mig! For allt som det just nu kanns som jag offrat. Och han sager blankt nej. Det gor mig ledsen. Han sager att han vagrar att ha ett snabbt och billigt brollop, att den dagen vi faktiskt gifter oss sa ska det vara speciellt. Och jag bara whatever.

arlig?

Jag tror att jag ar lite av en san dar jobbig millimeterrattvisa- och arlighetsfreak, inget drag jag gillar hos mig sjalv men. Darfor tycker jag av princip att man inte ska gora dumma saker sa som att fuska till sig bidrag. Typ for att det ar olagligt. Daremot tycker jag saklart att det ar skitbra att bidrag finns for de som behover dem. Har i nz delas bidrag ut ratt frikostigt: och det ar inte helt fel att saga att det faktiskt inte lonar sig att jobba minimilonjobb. J fick mer pengar nar han var arbetslos an nar han jobbade heltid pa minimilon!

En av killarna pa jobbet jobbar som byggare pa dagarna och som diskare pa kvallarna. Jobbar alltsa ungefar 80 timmar i veckan. Bade jobben betalar svart. Sa han tar aven glatt emot socialbidrag. Jag undrade varfor. Liksom halla du maste ju fa sa javla mycket lon varje vecka anda.

Den har jobbarkompisen vandrade som attaaring i sex veckor ensam fran sitt hemland till ett grannland i Afrika och kom darifran till avlagsna slaktingar i Nya Zeeland. Han sag pa mig med uppriktigt forvaning. Och sa att du maste val forsta att dar jag kommer ifran ar folk skitfattiga, jag vill ha varenda dollar jag kan komma over for att skicka till mina foraldrar och syskon. Och jag ba ah jag fattar faktiskt. Finns nog inte sa mycket bidrag att forsorja sig pa dar hans foraldrar bor. Sant javla i-landsbarn jag ar.

ps. jag gar sjalv emot mina egna arlighetsvarderingar och jobbar ocksa svart.

Jag kanner mig, ja, lamnad. I ett hav av gula blommor och med hans lillebror med karleksproblemogon boende pa min soffa. Forsoker fylla hal med rodvin och mentholcigaretter pa uteserveringar med alla de som jag borde traffa oftare. Forsoker att inte vanta vid telefonen. Leka att det inte kanns som att var sang inte ar en o dar jag ar helt strandsatt. Leka leka leka att jag inte kanner mig som en pepparkaksgubbe som nagon brutit itu. For herregud inte kan jag, na inte kan jag, kanna mig som en sadan dar halv manniska utan hans blotta narvaro.

Interneta pa bibblan eller sno en ny dator?

Det ar host i luften har. Om tva dagar aker J och sen dagen efter min mamma. For att det ska kannas lite lite varre sa har jag just fatt reda pa att J maste ta med var dator och att det inte finns nagon mobiltackning i den lilla halan de ska spela in film. Man ba see you later skicka ett brev med posten da.

Estocolmo som ingen pa min spanskalektion hort talas om

Min mamma ar sa sot. Vad hon gillar allra mest har forutom den fina naturen ar att folk ar sa trevliga. Trots att det ar en storstad liksom "inte alls som Stockholm dar folk ar sa sura och stressade". Min mamma ar en lantis som varit i Stockholm typ tva ggr. En gang nar jag gick i sexan och vi var dar pa skolresa och mamma foljde med. En annan gang halsade hon pa i en och en halv dag. Men jag tror att hon ar genuint forvanad.

Men jag vet inte jag, stressade kanske men inte sura val. I Stockholm alltsa. Saknar lite. Eller ratt mycket.