Two more sleeps

Tecken på att detta liv med man på jobb på annan ort är lite utmattande: en ser fram emot en dag på fertilitetskliniken. En embryoåterföring med en efterföljande akupunktursession och jag ba helt upphetsad SPA DAY. 

Kom igen kroppen!

Blodprov: fredag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, to be continued tills min kropp ba aha ägglossning ska en ju fixa med denna månad. 

Memo to self: inget kortärmat om jag inte vill att folk ska spekulera kring min eventuella heroin habit.

Arla morgonstund

Ångrar mig lite kring detta med att det är enkelt att vara ensam förälder hemma. De senaste tre mornarna(stavas det så?). Alltså phjuuu. Vet ju att hon är trött pga långa långa dagar med fritids och skola och somnar alltid senare än vad hon borde. Och hela morgonen är skrik och gråt och protester och en fösöker vara den vuxna fast det går inte så bra. För jag vill sätta mig ner på golvet och gråta, för jag är med trött. Utropstecken.

Men jag säger förlåt och kramar extra hårt på fritids och imorgon är ju en annan dag. Visst. Och om tre veckor börjar påsklovet! 

Sen

Drömmer om J. Vaknar och saknar sådär att det blir fysiskt, som en kroppsdel slitits av under natten. Det tog drygt två veckor. 

Innan har jag inte känns ett uns av sakn. Bara lite lättnad. Tanken som jag inte riktigt vågar tänka: är jag fortfarande kär. Är jag verkligen det? Att jag älskar J är väl givet. Men kär? Operation vardag kombinerat med operation ivf kombinerat med Js pinsamt många timmar arbetade varje vecka, vad har det gjort med oss. Sjukt bra team inte så jäkla bra som par kanske.

Kanske har vi satt för stora förhoppningar till sen. Sen när vi bor i Sverige. Sen när du jobbar mindre. Sen när vi fått ett barn till. Sen när vi har tid. Sen är vi lyckliga. 

Men när kommer sen, hur gör vi för att bryta mönster. Det hjälper ju inte att se mönster om vi inte förmår att förändra dem. 

Klart att vi fixar detta. 

Skolan

Månader innan Trollet började skolan sprang ångesten runt runt och ifrågasatte hur vi valt. Var det alls en bra skola? Hur vet vi det? Är hon ens alls redo för att börja skolan? Det där självutplånande och försiktiga som gått i rakt nedstigande  led från hennes pappa. Skulle hon ens våga säga ett enda ord de första månaderna? 

Det kommer säkert ett bakslag någon dag men oj vad hon älskar att lära sig. Hon har fått massor av kompisar. Fritids är urkul. De har en swimmingpool på skolan! Och fröken är snällast på jorden. Hon har växt så mycket. Självförtroendet sprutar som ur porerna. Som det ska vara.

Det enda jag, märk väl jag, inte gillar är att de har läxor varje dag. Det tycker jag är onödigt när man är 5. 

Ensamlivet

Nu har jag avklarat två veckor som ensam förälder hemma. Lite betyg på det hela? 

Har gått väldigt bra. Blev makalöst rörigt hemma först pga att jag liksom inte plockade upp den delen av städ och plock som J tydligen visst står för. När jag började fatta att han inte kommer att dammsuga, vika och plocka undan tvätten, ta ut soporna, städa köket eller toaletten eftersom han inte är hemma, då fick jag ju börja göra det. 

Märker att det är väldigt mycket mindre laddat att städa när jag inte gör det ut ilskan att någon annan minsann inte gjort det. Mycket mindre. Samt tacksamt att upptäcka att J visst tar stort ansvar för hemmet. 

Antal gånger som jag tänkt bittra tankar om att han bor på hotell, slipper städa, laga mat, tvätta, göra matlådor och allmänt inte har något ansvar förutom sitt jobb: en enda gång. Jag tänker mest att jag hade dött av att vara i från mitt barn så länge. 

Det är mest helgerna som blir annorlunda. En av fördelarna, eller vad fasiken man ska säga, med att ha "bara" ett barn är ju att vi har lite mer tid. Upplever att mina vänner med två eller fler barn spenderar nästan all tid på helgerna tillsammans hela familjen för att det behövs två vuxna. Vi gör absolut grejer tillsammans på helgen alla tre. Såklart. Men både jag och J försöker träna mycket på helgen, brukar ta en lunch eller middag var ute med kompisar, om någon av oss är väldigt trött så får den personen vara hemma själv och vila. Nu blir det ju jag och Trollet hela tiden tillsammans, fast denna helgen har vi fått låna en stuga med kompisar och nästa helg ska vi flyga och hälsa på J på jobbet.

Men nu ska jag inte vars så stursk. Jobbet är vansinnigt psykisk krävande för tillfället(mer on det i separat inlägg). Fick mens idag så nu blir det nytt försök med fruset embryo denna månad, så ska på något sätt få till dagliga blodprov från och med om någon vecka tills de fastställt att jag haft ägglossning. Och jag hade ju tänkt hinna massa akupunktur också. Så vi får väl se om jag utvärderar annorlunda om några veckor. 

Min bön

Jag höll i en tvådagars bebis igår. Bad en stilla bön samtidigt. 

Gör så att jag får bli någons mamma igen bara en enda gång till. Då ska jag aldrig aldrig mer önska mig något i hela livet. Och jag ska uppskatta varje sekund. Varje sekund. Jag ska finnas där. Inte ta något för givet. Spärra upp ögonen och se på riktigt se. Och jag ska ge tillbaka. 

Jag kommer inte att vara världens mest perfekta mamma helt plötsligt. Eller ha massa tålamod och gilla att leka. Antagligen inte att pyssla heller. Och tyvärr kommer du att få gå till förskolan i omatchande strumpor med rufsigt hår precis som din storasyster gjorde. Och jag fixar inga Pinterestvänliga kalas bara så att du vet.

Men.

Vi tre kommer att gå cirklar kring dig. Beskydda dig. Älska dig avgrundslöst. Du fladdrar i hjärtat redan. Finns i mitt blod. Är redan en del av vår familj. Du kommer att vara trygg här.

Om vi ses om ett eller fem år kan ingen förutspå. Kommer IVF att fungera till slut eller är vi så nedrans lyckligt lottade att vi får adoptera just dig? Eller så är du alla barn som behöver någon vuxen som ser dig. Du kanske behöver våran kärlek bara ett kort tag. Du kanske är nyfödd eller sju eller tolv när vi ses. 

Som jag längtar tills vi ses. 

Och för oss kommer det att vara så värt det. Allt detta. Hur jävla värt det som helst.