Att känna lite liv i sig

Min man är hemma nu förresten. Sista delen av inspelningen skulle ske på en liten liten ort där de inte kunde fixa boende åt alla, så J och hans team som ändå bara sitter framför varsin dator blev hemskickade för att jobba från Wellington. Så.jävla.skönt. Fyra veckor gick okej att vara själv, sen var det riktigt tungt faktiskt. 

Lite ambitiöst att ivf:a, jobba heltid och vara tillfälligt ensamstående känner jag.

Nu däremot känner jag världens livspepp. Jag ska till gymmet ikväll! Vi har barnvakt imorgon och ska på dejt! Jag älskar mornar igen när J lämnar och jag hinner ligga kvar i sängen och varva internet och dricka en kaffe och ändå komma relativt tidigt till jobbet! Jag orkar göra matlådor och äta nyttigt! Jag orkar peppa för nästa frysförsök som väl blir om två veckor! 

2015 året då vi inte vet var vi är på väg

Vi hade en plan. I maj då tar Js nuvarande jobbkontrakt slut. Så då skulle vi flytta till Sverige. Ta en lång härlig sommar tillsammans spetsad med resor runt Europa innan hösten och allvaret skulle slå till. Vi sökte uppehållstillstånd åt J i november och det fanns inte i min värld att det inte skulle vara fixat i maj. Men det kommer det inte att vara. Tyvärr skulle jag tippa på att det ligger kanske sex månader i framtiden. Så vad gör vi?

Båda vill härifrån. Det har varit planen i flera år att vi skulle flytta i år. Nu har J några jobb på gång i Sydney. Om det blir något av det så flyttar vi dit för ett år eller så. Annars så ger vi oss ut på en lång resa. Bilar genom Australien. Tar oss runt Sydostasien. Och hoppas att Js uppehållstillstånd blir klart ganska långt innan våra pengar tagit slut. 

Det känns kul. Tror jag. Men också läskigt. Sånt som var superenkelt när en var 20 känns läskigt vid 34. Både jag och J har ju flyttat massor av gånger till nya länder och städer utan jobb och bostad fixat och med bara några tusen på bankkontot. Och det har ju alltid löst sig. Våra förutsättningar nu är bättre vad det gäller sparade pengar, yrkeslivserfarenhet och egentligen allt.

Glad påsk dårå

Ångesten när graviditetstestdagen kommer. Den dagen kommer till slut! Fast jag kniper igen ögonen och försöker stanna tiden. Jag vill stanna i vetskapen om att jag kan vara gravid. Att ett alldeles perfekt embryo omsorgsfullt placerats på bästa möjliga ställe i min ärrade livmoder för tio dagar sedan. Att just detta embryo kan vara början på ett unikt perfekt barn. Att det fortfarande finns en möjlighet. 

Jag vill inte åka in till kliniken och se all sorgsenhet i väntrummet. Vill inte ta blodprov. Vill verkligen inte höra sköterskan och receptionisten käcka lycka till! Vill inte få ett textmeddelande som kommer att lyda "I am so sorry but your blood test was negative for pregnancy, please stop progesterone and call us with your next day 1"

Men allt detta är i infertilitetesuniversumet. I mitt vanliga liv målar vi glittriga ägg, rullar köttbullar till den svenska påsklunchen några kompisar kommer över på och sen tar vi de glittriga äggen och åker och träffar vänner och deras miljoner av ungar och rullar äggen ner för en backe. Och låtsas att allt är härligt.