Målbild

Detta är målbilden för denna sommar. Smoothies och solhattar med en karta. Fast utomhus i solsken då.

Lite om eh allt

Om två veckor sitter vi på ett plan till Los Angeles. Härligheten i att tänka på det en regnig kall dag på väg till blodprov och jobb. 

Av alla planer vi hade för några månader sedan blev det alltså en roadtrip i Californien och sen Sverige. J har haft sin intervju för uppehållstillstånd och vi chansar på att det hinner bli klart innan vi kommer till Sverige. Jobba jobba Migrationsverket. Annars ska vi exilbo i Italien ett tag, helt okej det också. Fast hoppas ändå inte eftersom vi redan hyrt en lägenhet i Göteborg över sommaren.

Våra planerade stopp på vår roadtrip är LA, San Fransisco, Napa Valley, Yosemite, Las Vegas, Palm Desert, San Diego. Om någon har några tips så skulle mitt hjärta säga boom boom boom jättehögt. 

Hjärnan är ett virrvarr av tankar. Sorgen över alla vi kommer sakna, hur sjukt mycket en behöver fixa med när en ska byta kontinent, svara på tusen galna frågor varje dag på motsvarigheten till Blocket, är detta helt fel val, är det hemskt att ta Trollet ur en skola hon trivs i, fertilitetsklinik vilken ska vi välja, tänk om vi inte får jobb. 

Men jag vilar i att vi förhoppningvis gör det bästa för vår familj. Trevlighetsnivån hemma senaste veckan när vi för första gången på fem år ätit middag tillsammans under veckan, enorm. Det är liksom meningen med hela flytten mindre jobb mer tid. Fast båda vill gärna ha ett jobb såklart. 

Ironin i att väntrummet alltid är fullt av gravida kvinnor när en ska ta blodprov. Kan vara så att det jag ser fram emot mest just nu är en paus från blodprov, hormoner och besvikelser. Oj nu är det min tur. 

Aprils taskiga mobilbilder

April var extremt mycket lekparker, embryo nummer tre detta år, magic potions i pyjamas och en gigantisk tiramisu. Vi var även i Melbourne och det var så härligt att jag inte tog en enda bild förutom på en tom flaska cava jag ville minnas namnet på.

Vet ni jag känner ganska ofta lite skuld för att jag är så ledsen över att vi inte har och kanske aldrig kommer att få ytterligare ett barn. För att jag vet att det finns så oerhört många som skulle vilja ha det som vi har mer än något. Ett perfekt barn. Men den tacksamheten över henne utesluter ju inte sorgen över det vi inte har. Det är ju som att någon skulle sagt åt mig att skärpa mig och sluta deppa när min bror dog eftersom jag ju faktiskt har en annan bror. Eller om en förlorar en förälder och folk säger att det är okej för att en har en annan förälder. Nu kanske folk tycker att jag är osmaklig som jämför infertilitet med sorgen över att förlora någon. Men för mig är det faktiskt det enda i mitt liv som varit lika tungt att hantera och lära sig att leva med som att faktiskt förlora någon man älskar. De enda två situationerna som jag upplevt som en verklig kris sett till hur det påverkat bådr kropp och psyke. 

Något annat jag är förbannat trött på är alla som måste kommentera hur oerhört synd det är om vårt barn som inte har några syskon. Detta inkluderar även folk som känner till vår situation. (Tips på saker att inte säga till folk) Barnet själv frågar förtillfället varje dag efter en lillasyster. Det är inte svinenkelt att förklara vad infertilitet är för en femåring som vill ha allt här och nu ögonblickligen. 

Nu har jag iallafall kommit till en punkt där jag behöver hjälp att hantera detta på ett eller annat vis. Att jag får tycka att det är okej att jag inte mår bra i denna situationen utan att känna skuld över det med. Jag kan inte sova. Alls. På gränsen till att förlora det hela tiden.

PS . Detta måste vara jäkligt tjatigt att läsa om hela tiden men hellre ut än in osv.

Pallar.ej.mer

Inte blodprov förrän imorgon men jag vet att jag inte är gravid. Allt jag är är sur, ledsen och fullständigt totalt utmattad. Ett embryo kvar innan vi åker från Nya Zeeland. Fi faen vad jag behöver en semester nu. Och skratt och solsken och tid med min familj.