Fas ett

Mitt jobbsökande går verkligen i cirklar. Först söker jag apamånga jobb under en vecka. Sen lutar jag mig tillbaka i någon vecka och tror att jag kommer att få något av de jobben jag sökt. På den tredje veckan börjar alla nej, nej, nej, nej, nej tack att fylla inboxen. Gärna nästan alla på samma dag. Då bryter jag ihop lite och kanske grinar en skvätt och skäller på J och så. Som om det var hans fel. Sen är jag knäckt i en vecka. Efter det börjar jag om.

Nu är jag i fas ett igen. Söka apamångajobbfasen.

Kanske inte det mesta effektiva sättet att söka jobb.

Effektivt sökande en vecka av fyra.

Men jag gillar fas ett. Den positiva fasen när jag känner mig grym, kompetent och allmänt härlig.

Kort minne va

Men hur onödigt är det inte att en gång varje månad vill jag skilja mig innan jag gift mig, adoptera bort mitt barn, allmänt strunta i allt och mest ligga på sängen och grina. Och verkligen tror att jag har drabbats av den djupaste av depressioner som aldrig någonsin kommer att lämna mig igen. Varje månad. Och ändå blir jag lika förvånad när jag slutligen inser att det var PMS. Inte klinisk depression och psyket nästa. Ovärt men tur ändå.

Enid

Jag var på teater i helgen. Så himla konstig pjäs. Halvamatörteater är nog inte riktigt min grej. Har så svårt för det där överdrivet dramatiska. Men den väckte i alla fall lusten att googla Enid Blyton och ta reda på en massa om hennes liv.

Blue

Har äntligen sett Blue Valentine. Men fi farao vad bra den var. Och jag var förberedd på att eventuellt hulka ihjäl mig. När hon bär den gråtande dottern i sista scenen. Alltså mitt hjärta dog lite.

Tisdag förmiddag

Jag har varit upptagen med att hänga med min fina kömpis och hennes dotter som är här på besök i en vecka. Nu är de iväg och träffar annan kompis. Trollet är hos dagmamman. Och jag är lika ineffektiv som vanligt. Har mest en konstig känsla i magen. Att något nog är fel men jag vet inte vad.

Medan ni blir solbrända och fina har jag antagit en snygg nyans av blått

Skönt att det känns som att jag suttit i en igloo och jobbat hela dagen. Det har jag inte. Vårt hus, så onormalt kallt. Känner mig lite knäckt över att J tog sin dunjacka i morse. Hade velat ha på mig den inomhus.

Ja! Jag vet att det heter förskola

Om mindre än två veckor ska Trollet börja på dagis. Det känns lite konstigt. Dels så känns det inte jättebra att vi ändrar hennes situation efter att hon bara gått ett par tre månader hos sin dagmamma. I början kände jag mig lite missnöjd med dagmamman men Trollet avgudar henne. Verkligen. Trollet har gått sex timmar om dagen två dagar i veckan. Så inte speciellt mycket. Men hon trivs jättebra där och leker jättebra med de andra tre barnen som går samma dagar som henne.

Men. Jag söker ju jobb och dagmamman är fullbokad de andra tre dagarna i veckan. Lite svårt att kräva att få jobba tisdagar och torsdagar mellan nio och tre. Och eftersom barnomsorg är dyrt så går det inte att hitta ett både bra och prisvärt alternativ i en handvändning. Därför har vi tackat ja till en plats vi blivit erbjudna. Trollet ska gå på något som kallas Kohanga reo, fokus är på språket mer än något annat. De pratar alltså uteslutande te reo maori på dagiset. Det är ett föräldrakooperativ, vilket jag aldrig trodde att jag skulle orka bekymra mig med men det känns viktigt att kunna påverka. Men oj vad mycket mejl och möten och ungen har inte ens börjat än. Aldrig har jag och J känt oss så mycket som fejkvuxna som när vi fick gå dit på möte och presentera oss för de andra föräldrarna som sedan fick rösta om vi skulle bli godkända eller inte. Vi blev helt bubbelfnittriga och Trollet var lite extra vild och ställde sig på alla bord och rev ner och kastade böcker överallt. Men vi fick vara med ändå.

Aja men nu måste jag ju verkligen få ett jobb snart. Annars kommer jag väl ligga i sängen och läsa böcker och smaska praliner hela dagarna och söka jobb lite sporadiskt. Så kan vi ju inte ha det.

Snyft

Trollet fick en cd-skiva med en saga inläst av Allan Edwall med posten i dag. Ongen är ju helt ointresserad. Hennes intressen består mer av att klättra, hoppa, riva ner saker och springa än att lyssna eller vara still i en enda sekund. Men jag, jag lyssnar och grinar. Känns inte Allan Edwalls röst som att färdas tillbaka till barndomen på en liten sekund.

Dagen då världen går under

Rubrik önskad av Jenny

Jag sitter vid ett skrivbord i ett kontorslandskap. Skruvar på mig lite, sneglar mot klockan. Funderar på nyfångad fisk eller hämtmat till middagen. Skickar ett mejl till J och frågar. Kanske dricka vin till. Kanske någon av ungarna vill komma förbi. Skickar ett mejl till dem med. Till Astrid, Greta-Moe, Maj och Axel. Våra ungar som blivit så stora. Astrid har precis kommit hem efter den obligatoriska resa runt jorden tre varv-perioden och jobbar på ett kontor kring hörnet från mitt jobb och bor med sin pojkvän. De andra tre går på universitetet i stan och delar lägenhet med kompisar. Vi är så jäkla stolta över dem, jag och J. För att de blivit så fina och vettiga, roliga och smarta. Det är vår men riktigt varmt. Kanske vi till och med kan grilla och sitta ute och äta? Ja men det gör vi. Triviala vardagstankar. Jag är en medelålders, nästan gammal, kvinna med vuxna barn och ett ack så tillrättalagt liv. Fyller år i dag faktiskt men har inte planerat något. Men som sagt det vore ju trevligt med en middag med hela familjen. Femtiofem år. Ha. Fy liksom frustar jag för mig själv.

Så händer det som jag väntat på de senaste tjugofem åren. Allt skakar. Böcker flyger genom luften. Jag slänger mig under skrivbordet, som jag övat på så många gånger i tankarna. Det slutar inte att skaka. Mullrar. Det rasar, det händer verkligen nu. Trots allt prat om att alla byggnader ska vara säkrade för jordbävningar nu. Faller som ett korthus.

Jag vaknar på sjukhuset. Har överlevt. Allt gör ont. Armar, ben, att andas. En sjuksköterska skyndar till mig, ett pip berättar väl att jag vaknat. Min familj? Varför är de inte här?

Först ett dygn senare får jag veta säkert. Vår granne kommer till sjukhuset. Min man och alla våra barn var hemma hos oss och pysslade inför en överraskningsfest. Min femtiofemårsfest. De är döda. Min man och alla våra barn. Och min värld skakar, mullrar, allt brister och river. Min värld går under.

Typiskt

Och hur har det gått med löpningen då? Tackar som frågar. Asdåligt såklart. Nystart den här veckan. I morgon faktiskt. Inte i dag.

Men asså det var svårt och jag gjorde fel asmånga gånger

Jag skruvade ihop möbler i helgen. För första gången i livet. Kände riktigt hur IKEA-blodet pulserade i mig.

Det har varit hemskans trevligt att J varit ledig en vecka. Inte för att vi gjort så mycket. Vi planerade en resa. Sen skulle han inte vara ledig längre, så vi bokade ingen resa. Och för två veckor sedan fick han veta att han visst fick vara ledig om han ville. Så vi har mest pysslat hemma, blivit regnade på en massa, känt av en liten jordbävning och ätit. Trollet har varit sjuk och hemma hela veckan, så J har fått massa tillfällen att jobba på det där med tålamod.

Men i morgon är det tillbaka till det vanliga. Och sen säger ryktena (nä, okej inte rykten utan Js chef) att det är jobb 8-22 sju dagar i veckan augusti till december för honom. Självklart tycker jag bara synd om mig själv. Hallå när ska vi hänga? När ska jag få en sovmorgon? När ska han hinna hjälpa mig att hålla ordning på slottet?

Nu fokus på matchen.

Biter på naglarna två timmar och en kvart i förväg

Slutspel i fotbolls-vm. Alltid så nervöst. Nu när Tyskland åkt ut är det farligt nära att jag sitter och tänker att kanske kanske kanske i år. Men först ska de ju vinna dagens match. Ska sitta uppe i natten med en kopp kaffe och heja. Nu laddar jag med att läsa alla inför-artiklar jag kan hitta.

Tycker också att det är så roligt att Japan och Frankrike är första två lagen klara för semi. Ett bevis på att den så kallade damfotbollen inte alla bara består av fyra fem topplag och sen ingenting (och då är lika med att det inte är så mycket värt att vara ett av topplagen).

Kan det bli vår nu tack?

Kaffe nu bitteplis

Önskar att jag kunde knäppa med fingrarna och få mjölk levererad till dörren. Kan ej dricka kaffe utan mjölk längre tydligen. Och min kille han tar ju flera år på sig verkar det som.

Har sökt ett döspännande jobb och lagt ner kanske trettio timmar på att få ansökan perfekt. Om jag inte får en intervju nu blir jag tokig. Tokig! För jag har redan börjat jobba där i mitt huvud. Vill ringa och fråga när jag ska komma på intervju egentligen. Ibland undrar jag ju varför världen måste krylla av andra underbara, smarta och kreativa människor. Närå. Skoja bara.Men det måste hända något snart.

Snark.

Nu har jag sökt jobb samt jobbat i vad som känns som tjugo timmar på raken. Borde fortsätta med det. Men tänker mig att det är lite skönare att dyka ner under mitt vintertäcke med en bok.

Ville mest bara dela med mig kring en notering jag gjorde på biblioteket i går. När vi lånar böcker åt Trollet så får hon en stämpel på handen med en fjäril. Det tycker hon är ungefär det roligaste i livet. Så i går sträckte hon lite girigt fram även den andra handen och ville ha en stämpel till. Det blev en fe. Det var också första gången som jag noterade att de har kanske sex olika stämplar och givetvis finns det också typ bil och traktor. Men med en absolut självklarhet ska min dotter alltid få en fjäril eller fe. Och hade min dotter varit en son hade hon alltid fått en bilstämpel på handen. Alltså. Snark.

Jag har säkert sagt det förr, jag är ingen tvärtomivrare vad det gäller barnkläder, leksaker osv. Med det menar jag att jag inte ser en poäng i att klä en flicka i enbart traditionella pojkkläder och bara låta henne leka med så kallade pojkleksaker. Utan min unge kan ha en tröja med lastbilar på och nästa dag en klänning. Och leka med sand eller bilar eller dockor. Och precis samma sak om min unge var en son. Men när det är så här, då får jag ju så lust att varenda gång säga till att min dotter vill ha en bilstämpel tack. Absolut ingen jävla älva tack.

Det är bara sjukligt tröttsamt att bo i ett land där ingen reflekterar över sådana här "småsaker".

Hjälp bloggen hjälp

Mäh. Kul att vi har bjudit hem kompisar på lunch i morgon och jag har mest tänkt att vi har hela kylen full av mat och får se i morgon vad vi känner för. Nu kom jag just på att ena delen av paret ju är gluten- och laktosintolerant. Och jag är ju vegetarian men fuskar och äter fisk ibland. Vad fan lagar vi?

mvh kvinnan vars kostcirkel består av vitt mjöl och ost

Bara gört

Jag har ett gigantiskt frilansjobb att ta tag i den här veckan. Och två jobb jag verkligen vill lämna superansökningar till. Vilket är lite synd då mina kille har sin enda lediga vecka i år och vi tänkt hinna hänga en massa och kanske roadtrippa lite. Men bra för att jag slipper känna mig så himla värdelös, eh arbetslös.

Men ska hinna med en långlunch och en bio på dagtid tillsammans när Trollet är hos dagmamman. Ska.

Okej börjar jobba nu. Söndagkväll klockan tio i sju. Flitens lampa lyser och allt det där.

Over and out.

Hej då.

Hjälp

I går kväll hade vi en helkväll på spa. I dag har vi varit och firat en ettåring på lekland med äcklig friterad mat för kidsen, sockerchock och så jäkla mycket skriiik från alla de sjuhundramiljarders kids som trängdes där på en söndagseftermiddag. Snacka om från himmel till helvete på mindre än ett dygn.

Ronny

Vi har fått en ny granne. Han har flyttat in på en klippa på andra sidan vägen. Han är en säl som jag har döpt till Ronny. Jag spenderar typ all min vakna tid med att stå i fönstret kolla vad Ronny gör. Jag oroar mig för Ronny. Han får uppenbarligen inte vara med och hänga med de cirka trettio andra unga killsälarna som bosatt sig runt fyra kilometer härifrån över vintern. De har alla kastats ut från sin vanliga sälkoloni under parningssäsongen. Men medan alla andra tonårssälarna hänger i grupp och säkert dricker folköl och spelar wii när ingen ser på, så är Ronny alldeles ensam. Han ser lite spinkig ut och har säkert för korta jeans och inget hår på pungen. Eller så är Ronny en ensamvarg som tycker att de andra grabbarna är alldeles för pubertala och han vill bara ligga på en klippa ifred och fundera på generationsromanen han ska skriva. Och tycker att det är fett jobbigt att den där svenska tanten stirrar på honom hela tiden.

Nä, man vet inte. Svårt att veta vad en säl tänker alltså.